|
”En
man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten,
och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på
berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det
inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte
upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och
det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du
som har öron att höra med.” Hans lärjungar frågade honom vad denna
liknelse betydde, och han svarade: ”Ni har fått gåvan att lära känna
Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de
inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör. Vad liknelsen
betyder är detta: Utsädet är Guds ord. De vid vägkanten är de som hör
ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för
att de inte skall tro och bli räddade. De på berghällen är de som tar
emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste.
De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. Det som föll
bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av
livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det
som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det
i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt”. Luk
8:5-15
Fullödigt eko
De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna
Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste,
säger Herren (Jer 31:34a).
I det kommande Gudsriket finns inte längre någon undervisning. Rikets
barn blir alla mystiker: de får skåda Honom sådan Han är och genom skådandet
lär de känna Herren. Somliga får redan här i tiden gåvan att bli
mystiker genom att noetiskt lära känna Guds rikes hemligheter som de
tolv lärjungarna. Bland dessa tolv finns tre, Petrus, Jakob och Johannes,
som får erfara Guds rike på Tabors berg, där ingen längre undervisas.
Där talar Moses med Gud såsom man talar med en människa och i det
oskapade ljusets härlighet finns ingen plats för predikan. De ser. Och
det räcker. Låt oss bygga hyddor här, säger Petrus.
“Men de andra får
dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå,
fast de hör.” Tydligheten är inte alltid den bästa vägen till den
djupaste kunskapen, och den är ingen väg alls till att lära känna Gud.
Evangeliet, som vi läser i den ortodoxa liturgin, kommer inte från en gången tid och utgör primärt inte ”dagens predikotext” utan är en eskatologisk proklamation från tronen bakom altaret. Evangeliet i liturgin ljuder från framtiden och i den mån det skall förklaras, måste det ske ur ett eskatologiskt perspektiv, från framtiden.
Inte heller episteltexten är en undervisning från en broder till en annan, utan en gemensam bekännelse, en gemensam proklamation från församlingen in i framtiden. Därför läser vi den i riktning mot tronen.
Jesus förklarar sin liknelse i dag, inte för att göra budskapet
tydligt, utan för att ytterligare understryka att det inte handlar om
tydlighet utan om ett gåtfullt växande som människan uppenbarligen inte
kan påverka, men som ändå kräver ett långt och uthålligt arbete av
henne. Det finns i allmänhet inga genvägar till Guds rike. Det finns i
allmänhet inga snabba klipp i det andliga växandet. Kravet på tydlighet
kan komma från människans högmod som vill förstå, inte primärt för
att lära utan för att kontrollera och behärska. Ett dåligt träd bär
inte god frukt. En smutsig källa ger inte klart vatten. Människans högmod
bär inte god frukt.
Vi bär frukt genom uthållighet,
säger Jesus i dagens text.
Utsädet är gott. Det
är Guds ord. Ordet katekumen kommer från orden kata och echeín,
som betyder ljuda/eka fullödigt. Den apostoliska
undervisningen finns i fullhetens kyrka.
Undervisningen är
muntlig och synlig. Den sker i ord och bild. Basileios den Store av
Cesarea säger: “Det, som ordet berättar för örat, förmedlas tyst av
målningen till ögat. Genom dessa två kompletterande sätt får vi
kunskap om en och samma sanning.”
Målet för kyrkans
undervisning är att de av tron intresserade ska kunna bli troende och att
de troende skall få vägledning. Denna undervisning sker bäst i samtal.
Att man ekar fullödigt för varandra medan vi ännu är på vandring. När
vi är framme skall vi skåda. Lukas berättar i Apostlagärningarna:
”Till Efesos hade det kommit en jude vid namn Apollos. Han stammade från
Alexandria och var en bildad man, väl insatt i skrifterna. Han hade fått
kunskap om Herrens väg, och han predikade med glöd och undervisade
noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannesdopet. Denne man uppträdde
nu i synagogan och talade frimodigt. När Priscilla och Aquila hade hört
honom tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds
väg.” (Apg.18:24f).
Tro på fyra sätt
Jesus gör i dag ett undantag. Han förklarar liknelsen. Utsädet är
Guds ord, det fullödiga ekot från himmelen. Gud har en fiende. Denne
lurade människan in på mänskogudens och egocentrismens slippriga vägar.
Men också längs denna väg bärs den himmelska bingen med den goda säden.
I människans dianoietiska förnuft har Guds fiende en tjänare som
plockar bort den goda säden. Det är inte så att den förkvävs eller
torkar bort, den finns inte där längre. Den är bortplockad av de
dianoietiska korparna som är mycket noggranna. Inte ett korn finns det
kvar där förnuftet till slut sitter med slutna ögon och skådar
tomheten och tror sig existera genom att tänka. Förnuftet är en själisk
funktion och själisk kristendom bottnar i tron på den tänkandes egen
tanke. I sista hand är förnuftstron satanisk. Den tar bort utsädet.
Glädjen är också en
själisk funktion och just därför räcker inte heller den, hur
sprudlande den än ter sig, hur förväntansfullt och strålande den än
tar emot riket så håller den inte längre än till kyrkkaffet. Dessa
tror med entusiasm en kort tid, men när prövningen kommer, avfaller de.
Men viljan då? Den är
också själisk och den tjänar människan i hennes giriga strävan efter
rikedomar, både religiösa och världsliga. Viljan kan vara riktad mot
att fixa livets bekymmer och inte minst nöjen. Var i vår giriga strävan
efter rikedomar ryms den som sade: samla inte skatter på jorden? Var i våra
mångahanda bekymmer ryms den som sade: gör er inte bekymmer? Var ryms
liljorna på marken i vår taggiga trädgård av törne och tistel? Någon
mogen skörd är inte att vänta.
Vilken är då
den goda jorden? Och var finns den? Den goda jorden är det goda och rena
hjärtat som betjänas av det upplysta nous, där människan i frihet kan
vårda sin jord och i uthållighet bära god frukt. Hjärtat blir rent och
gott i Kristi blod som utgjutits för oss. Hans Ande kan upplysa vårt
nous och förena det med Gud så att vi blir delaktiga av gudomlig natur i
theosis, gudomliggörelsen, den största skörden som Herren väntar av
oss alla.
F. Benedikt
|