|
Änkans
son
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar
och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten
bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor
skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne
fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick
han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge
man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började
tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av
fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland
oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” (Luk
7:11-16)
Vår västerländska samtid, modern och sekulariserad, är märkt av trötthet
och kriser som den själv inte förstår, inte kan förstå och därmed
inte hantera. Vi lever i den stora förnekelsens eller förborgandets tid.
Människan förnekar sitt åldrande och döljer sin död, av rädsla för
att åldrandet skall synas och döden finnas. Dagens berättelse om änkans
son i Nain kan inte ens användas som inlägg i debatt om de dödas uppståndelse,
eftersom frågan är en icke-fråga som inte ens finns hos
begravningsentreprenören.
Det fanns en tid när
statsateismen hindrade tron att förruttna i Sovjet, när Hedenius var en
provokation i Sverige. Nu finns inte ens ateismens salt kvar. Vi lever i
en tid som inte ens ids sätta sig upp mot Gud. Ateismen lever bara kvar i
de kristna, säger Evdokimov.
André Malraux sade:
”Gud är död, alltså föds människan.” Sartre kunde deklarera:
”Mina herrar, Gud är död!” Ateismen förklarades för humanism. Man
behövde inte längre ha med Gud att göra, inte i kyrkorna heller. Vad
man inte visste var att Guds död också skulle medföra människans död.
Detta borde man ha vetat, eftersom profeter fanns. Dostojevskij visste
allt detta, och man lyssnade utan att fatta.
Vår västerländska
samtid har och behöver sina fäder från Cartesius till Pavlov och
folkhemmets ingenjörer samt begravningsentreprenader, vars uppgift är
att göra döden så glättig som det bara går. Gud kan möjligen bli
intressant om han tänker på människan, som i Ingmar Bergmans film
Sommarnattens leende.
Vår samtid ids inte
ens vara ateistiskt, den är bara desillusionerad. Vår tid är en
urbaniserad änka.
Tomheten gapar från ödsliga
städer. Mänskoanden ropar efter mening och mål. Vår tids enda vision
är ekonomisk tillväxt. Under röda och svarta fanor – tidigare fiender
– förenas de ungas neomytiska revolution som kräver mycket djupare
mening än ekonomisk tillväxt. Allting är nu politik och politik är
opium för folket. De unga under svarta och röda fanor söker Gud, honom
som deras föräldrar förnekade. Men de kan bara söka Honom i opiet, i
politiken. Feuerbach hade rätt: allt är hädanefter politik. Och
politiken är nu vår religion, vårt opium. De våldsamma unga människorna
vet inte ens att människan inte definieras enbart i termer av sig själv,
hon är inte sig själv nog. Deras föräldrar har i grunden bedragit dem.
Med politiken. De ville ha bröd, fick opiumkakor.
Att säga att vi är i
kris är ett alldeles för svagt ord. När människorna stoppar tjugo
piller i sekunden i munnen i vårt land i dag för att alls orka leva, då
är sjukdomen till döds. Vi är det sorgefölje som dagens evangelium
handlar om. Vi har lämnat staden, urbanisering som vårt stora hopp. Inte
ens där kunde vi undkomma döden.
Det är starka känslor
i texten. Det är ett dramatiskt möte. Läget är hopplöst. Döden har
slagit till och lämnat änkan tröstlös och ensam.
Två grupper möts, dödens
och sorgens och livets och hoppets. De två grupperna är lika stora. Det
var en stor hop som följde Jesus och det var ett stort sorgetåg.
Det är starka känslor i
sorgetåget: uppgivenhet och sorg, desillusion och hopplöshet, dödens förfärliga
verklighet och fruktan. Människorna delade änkans sorg, men mot döden
kunde de inget göra. Sorgetåget möter Jesu empati. Det står att han
fylldes av medlidande.
”Gråt inte”, säger han till änkan. Han säger det inte därför att
det är obehagligt att möta människor som inte kan hantera sin sorg. Han
säger det därför att sorgen har sin tid. ”Saliga är de som sörjer
ty de skall bli tröstade.” Nu skall Bergspredikans ord förvandlas till
Guds gärning. Gråt inte mer, ty nu skall du få se vad Guds rike är: de
dödas uppståndelse.
Guds rike består icke i ord
utan i kraft. Dagens evangelietext är inget debattinlägg i frågan om de
dödas uppståndelse utan en demonstration om Guds rike, om återseendets
glädje i himmelen, om det eviga livet hos Gud.
Döden har inte sista
ordet, inte den slutgiltiga makten utan Gud i Jesus Kristus har den
makten. ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden!”
Jesu hand på båren är
så tung att bärarna måste stanna.
”Unge man! Stig
upp!”
Vår tids människa
vill inte åldras.
Vår själ är evigt
ung. Tänk efter själv, det yttre åldras men någonstans är du densamme
som för fyrtio, femtio år sen. Själen åldras inte, men den kan dö i
sin ”eviga” ungdom av otro, hopplöshet och få en dubbelsidig
lunginflammation i världens kalla vindar.
Även döda själar får liv genom tron på Kristus.
De betogs av fruktan.
Frukta inte den som kan döda kroppen, utan den som kan döda själen och
kasta den på soptippen, Gehenna. Alltså, de yttre fienderna är
obehagliga, men de kan bara skada vår kropp, men inte själen, anden om
vi inte låter Guds fiende få en bundsförvant i vår själ.
Gud ser till sitt folk av
medlidande, empati, han uppväcker själar och då uppstår en fruktan som
alltid när den kristna tron växer och blir stark. Men de som följer
Kristus lovprisar och säger: en profet har uppstått bland oss. Vi tror
och då kan Guds änglar i himmelen stämma upp till denna lovsång:
”Saligt är det folk som vet vad jubel är, det skall vandra i Guds
ansiktes ljus.” Amen!
F. Benedikt
|