.predikningar
 

18 söndagen efter pingst

30 sept 2007

Mark 8:34-9:1

 
Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.”
Och han sade: ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.”
Mark 8:34-9:1

Hl Kyrillos av Jerusalem proklamerar i sin katekes: ”Jag bekänner korset därför att jag känner uppståndelsen.”
Dagens evangelietext avslutas med löftet till de tre lärjungarna, Petrus, Jakob och Johannes att de inte ska se döden förrän de sett Guds rike komma i kraft, vilket skedde sex dagar efter detta på Tabors berg, där Kristus blev förklarad inför sitt lidande och sin död på korset.
   Vi bekänner korset, vi ärar korset, i dag är det söndagen efter korsupphöjelsen som firades i torsdags, en stor högtid i ortodoxa kyrkan.
Någon ära vilade inte över en korsfästelse i det romerska imperiet på Jesu tid. Om vi hade stått vid Hans kors, inte hade vi gått därifrån och förkunnat att Jesus dog för våra synder och frälste oss på korsets trä. Lärjungarna gömde sig av rädsla för fienderna. De upplevde hela händelsen på samma sätt som många fortfarande gör: att Jesus helt enkelt var offer för romersk orättvisa och grymhet, en hjälte som måste beundras för den lära han förkunnade och för det liv han levde.
   I bönerna som prästen läser före liturgin påminns han varje gång om att Kristus frivilligt har lidit korstes död.
    Kristus var inget passivt offer utan en erövrare, till och med i sin yttersta förnedring.
   Jesus visste att detta var härlighetens högsta väg och största seger. Han är ju det från världens begynnelse slaktade Lammet (Uppb 13:8), Han är Alpha och Omega (Uppb 22:13) och Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25). 
   Hela lidandeshistorien står högt över justitiemord och religiösa, moraliska tillkortakommanden. Från evigheten har Gud i treenigheten, vid det första interdivina konciliet, kommit överens om att den enfödde Sonen skulle dö på korset för att genom sin uppståndelse frälsa mänskligheten från synd och död. Det kan inte finnas något tvång i detta, det kan inte finnas någon nödvändighet. Det var varken judisk eller romersk lag som orsakade detta kosmiska drama, där frivilligheten och den rena heligheten inkarnerades i människans tid, en tid som har sitt fundament i evigheten. Denna frivillighet är också gjuten på den sophianska plattan, där de tre hypostaserna kom överens om att skapa människor till sin avbild och till att bli dem lika. Den rena helighetens fundament finns inte heller i tiden utan i evigheten, den inkarneras i Kristus och skänker själva korset uppståndelsens oskapade strålar av ljus, vars källa är i den oskapade evigheten.
   Utan uppståndelsen är korset i sig en futilitet som en stormakt för länge sedan utnyttjade, men en futilitet, därför att den stormakten, liksom alla stormakter, får ett slut som förvandlar det mest storslagna till en futilitet. Inte bekänner vi väl ett romerskt pinoredskap. Nej, vi bekänner korset därför att vi känner uppståndelsen. 
   Blott i uppståndelsen har korset sin mening! Blott i uppståndelsen har vårt liv sin mening! 
   Han bjuder oss att gå korsets väg. På denna inbjudan svarar Kyrkan med lovsång: ”Hell Dig, heliga trä, smyckat av Gud, hell Dig träd, som växte på jorden, men spred Dina armars rosor över de högsta himlarnas valv och sprack ut och bar frukt som icke kan vägas.”
    Dagens evangelietext är en av de svåraste och mest misshandlade: detta med korstes väg, självförnekelsen som lett till en märklig imitatio Christi-teologi, med självplågeriet som mål och medel.
   Att ta sitt kors på sig betyder att ta konsekvenserna av sin personliga andliga sjukdom som skapats av lidelserna. Det individuella jaget är en skapelse va lidelsernas spel med oss människor och att förneka sig själv är synonymt med att ta korset på sig: att resa från det ytliga jaget till det andliga BB, där personen föds. Att bära korset betyder att lära känna sig själv och ta konsekvenserna därav. Hl aposteln Paulus ger oss en fingervisning om vad det innebär: det finns en satans ängel som slår mig i ansiktet om jag förhäver mig själv i högmod. Detta var hans andliga sjukdom, vilket den var vet vi inte: det finns så många andliga sjukdomar, men han bar sitt kors, han tog konsekvenserna av detta och handlade därefter för att nå målet och vinna segerkransen.

F.Benedikt

Tillbaka till Predikningar