|
Sedan kallade han till sig både lärjungarna och
folket och sade: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka
sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt
liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets
skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela
världen om hon får betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka
sitt liv? Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och
syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han
kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.”
Och han sade: ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta
döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.” Mark 8:34-9:1
Hl Kyrillos av Jerusalem proklamerar i sin katekes:
”Jag bekänner korset därför att jag känner uppståndelsen.”
Dagens evangelietext avslutas med löftet till de tre lärjungarna,
Petrus, Jakob och Johannes att de inte ska se döden förrän de sett Guds
rike komma i kraft, vilket skedde sex dagar efter detta på Tabors berg, där
Kristus blev förklarad inför sitt lidande och sin död på korset.
Vi bekänner korset, vi
ärar korset, i dag är det söndagen efter korsupphöjelsen som firades i
torsdags, en stor högtid i ortodoxa kyrkan.
Någon ära vilade inte över en korsfästelse i det romerska imperiet på
Jesu tid. Om vi hade stått vid Hans kors, inte hade vi gått därifrån
och förkunnat att Jesus dog för våra synder och frälste oss på
korsets trä. Lärjungarna gömde sig av rädsla för fienderna. De
upplevde hela händelsen på samma sätt som många fortfarande gör: att
Jesus helt enkelt var offer för romersk orättvisa och grymhet, en hjälte
som måste beundras för den lära han förkunnade och för det liv han
levde.
I bönerna som prästen
läser före liturgin påminns han varje gång om att Kristus frivilligt
har lidit korstes död.
Kristus var inget
passivt offer utan en erövrare, till och med i sin yttersta förnedring.
Jesus visste att detta
var härlighetens högsta väg och största seger. Han är ju det från världens
begynnelse slaktade Lammet (Uppb 13:8), Han är Alpha och Omega (Uppb
22:13) och Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25).
Hela lidandeshistorien
står högt över justitiemord och religiösa, moraliska
tillkortakommanden. Från evigheten har Gud i treenigheten, vid det första
interdivina konciliet, kommit överens om att den enfödde Sonen skulle dö
på korset för att genom sin uppståndelse frälsa mänskligheten från
synd och död. Det kan inte finnas något tvång i detta, det kan inte
finnas någon nödvändighet. Det var varken judisk eller romersk lag som
orsakade detta kosmiska drama, där frivilligheten och den rena heligheten
inkarnerades i människans tid, en tid som har sitt fundament i evigheten.
Denna frivillighet är också gjuten på den sophianska plattan, där de
tre hypostaserna kom överens om att skapa människor till sin avbild och
till att bli dem lika. Den rena helighetens fundament finns inte heller i
tiden utan i evigheten, den inkarneras i Kristus och skänker själva
korset uppståndelsens oskapade strålar av ljus, vars källa är i den
oskapade evigheten.
Utan uppståndelsen är
korset i sig en futilitet som en stormakt för länge sedan utnyttjade,
men en futilitet, därför att den stormakten, liksom alla stormakter, får
ett slut som förvandlar det mest storslagna till en futilitet. Inte bekänner
vi väl ett romerskt pinoredskap. Nej, vi bekänner korset därför att vi
känner uppståndelsen.
Blott i uppståndelsen
har korset sin mening! Blott i uppståndelsen har vårt liv sin mening!
Han bjuder oss att gå
korsets väg. På denna inbjudan svarar Kyrkan med lovsång: ”Hell Dig,
heliga trä, smyckat av Gud, hell Dig träd, som växte på jorden, men
spred Dina armars rosor över de högsta himlarnas valv och sprack ut och
bar frukt som icke kan vägas.”
Dagens
evangelietext är en av de svåraste och mest misshandlade: detta med
korstes väg, självförnekelsen som lett till en märklig imitatio
Christi-teologi, med självplågeriet som mål och medel.
Att ta sitt kors på
sig betyder att ta konsekvenserna av sin personliga andliga sjukdom som
skapats av lidelserna. Det individuella jaget är en skapelse va
lidelsernas spel med oss människor och att förneka sig själv är
synonymt med att ta korset på sig: att resa från det ytliga jaget till
det andliga BB, där personen föds. Att bära korset betyder att lära känna
sig själv och ta konsekvenserna därav. Hl aposteln Paulus ger oss en
fingervisning om vad det innebär: det finns en satans ängel som slår
mig i ansiktet om jag förhäver mig själv i högmod. Detta var hans
andliga sjukdom, vilket den var vet vi inte: det finns så många andliga
sjukdomar, men han bar sitt kors, han tog konsekvenserna av detta och
handlade därefter för att nå målet och vinna segerkransen.
F.Benedikt
|