.predikningar
 

17 söndagen efter pingst

Den kananeiska kvinnan

Matt 15:21-28

21Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. 22En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” 23Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” 24Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” 25Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” 26Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”  27”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” 28Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk. (Matt 15:21-28)

Berättelsen om den kananeiska kvinnan finns att läsa i Markus 7:24-30 och i Matt 15: 21-28, dagens evangelietext. Markus nämner inget om de förlorade fåren av Israel, inte heller att kvinnan kallar Jesus ”Davids son”. Enligt Markus drog han sig tillbaka för att vara ensam och slippa fariséernas påhopp och otro. Här får han vara i fred, eftersom han ”inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.”
   På Elias tid fanns många änkor, men Elia blev bara sänd till änkan i Sarepta i Sidons land, en avkrok som med Elias ankomst blev ett centrum.
   Det första århundradet av vår tideräkning var i det romerska riket en turbulent tid. Kejsare och fältherrar stod i centrum av händelserna, i tron att de skapade framtiden, men det var i katakomber, bland slavar, i gruvor och schakt där världshistorien formades, därför att Gud var där med de minsta av Jesu bröder.
   Guds närvaro förvandlar avkrok till centrum och gruvschakt till framtidens plattform.
   Jesus befinner sig i dagen evangelietext i en avkrok, i Sidon och där möter han en kananeisk kvinna, vars dotter är sjuk. Med Jesu ankomst förvandlas platsen till ett centrallaserett, en teologisk högskola och ett filosofiskt centrum. Profeten Jesaja säger: ”Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända” (Jes 49:6).
   Denna profetia ser Jesus fullbordas i den hedniska kvinnan, bilden av det nya Israel, Kyrkan, som ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig!” Med detta rop anger Kyrkan sitt uppdrag: att identifiera sig med sina döttrar som plågas, att vara ett rop om förbarmande för världen.
   Denna förbön är Kyrkans viktigaste uppgift även idag. Kyrkan är ett lasarett för de verkligt sjuka som Jesus har kommit för att bota. De friska behöver ingen läkare. De redan goda behöver inte kallas till omvändelse och de som har mycket att göra får inga fler kallelser till Lammets bröllop.
   Dottern är kakoi demonizai, mycket illa däran, hon har drabbats av det värsta onda. I kvinnans anrop finns både hopp om befrielsen och begäran om nåd. Därför är hennes rop ett Messias-anrop. Herre, Davids son. Herren ger befrielsen och Davids son nåden, enligt löftet till Israel, som kvinnan nu tillägnar sig som hedning. Det är inte en religion bland andra hon tillägnar sig, utan här fullkomnas Gamla Testamentets löfte till alla folk på jorden. Det är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som befriar folken och det är Davids son som ger nåden. Det är den Gud som vi tillber i den Ortodoxa Kyrkan när vi som den kananeiska kvinnan genom hela gudstjänsten ropar: Herre förbarma dig! Och när vi i vår dagliga inre bön ber: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.
   Varför vill han inte hjälpa den stackars kvinnan? Svaret ger han själv: ”Jag är inte utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” Dessutom kan han inte göra som fariséerna: säga ett och göra annat. Han har ju förbjudit sina lärjungar att ställa sin färd till hedningarna. Det har kvinnan förstått, hon är ju inte dum. Men det hjälper ju inte hennes dotter. Hon faller ned för honom och säger: Herre, hjälp mig! Även om det skulle strida mot dina egna ord. Går inte kärleken före lagen?
   Kvinnan är en bild av det Nya Israel, Kyrkan. Därför måste hon prövas som Abraham och den unga Kyrkan. Hl aposteln Petrus säger: Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro — och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld — skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras” (1Petr 1:6-7).
   Den svåraste prövningen är Guds tystnad. Den får kvinnan gå igenom. Det står att Jesus inte svarade henne med ett ord. Då trädde lärjungarna fram: ”Ge henne besked i alla fall!” Ett negativt besked är bättre än en oviss väntan. Men Jesus ger inget klart besked. Han talar om sin mission. Han prövar henne med tystnad och gåtfullt tal. Kvinnan ger sig inte. Hon går i närkamp med Herren. Här skapas ett teologiskt-filosofiskt centrum i Sidon. Det uppstår en verbal brottning, ett Jabboks vad mitt på ljusan dag. ”Man kan inte ta maten från barnen och de det åt hundarna.” Det är hårda ord. Kvinnan vet vad de betyder och hon är ödmjuk och just därför fast, som Kyrkan. Hon kallar barnen för herrar, men säger att smulor kan vi ända få. Du behöver inte själv komma till mitt hus, min by, men säg ett ord, sänd en tanke, en bön. Inte kommer du själv till jordens alla hörn. Du sänder dina budbärare. Du har kämpat med Gud och vunnit, sade Herren till Jakob. Du skall få ett nytt namn: Israel. Så har den kananeiska kvinnan brottats med Herren, den inkarnerade Gud, inte i mörker utan i fullt dagsljus. Och hon har segrat. Du skall inte längre heta kananeisk kvinna utan namn, utan det nya Israel, Kyrkan, hon som prövas för att prisas: ”O kvinna din tro är stor. Ske dig såsom du vill. Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden.”  
   Vi som bor i marginalen, i en politisk-ekonomisk och även kyrklig avkrok, kan det bli något centrallasarett här? Kan det skapas ett teologiskt-filosofiskt centrum här?
   Allt som är långt från Herren är en avkrok. Och varje avkrok som Herren besöker förvandlas till centrum. I episteltexten får vi veta att Guds tempel har ben. Vi är den levande Gudens tempel, där Han bor. I oss vandrar Han mitt ibland alla människor.
   Gå ut i hela världen, gör alla folk till mina lärjungar, i storstad som avkrok. Jag är med er. Mina kära barn, detta är löftet vi har, hörde vi i episteltexten.
   ”Låt oss därför rena oss från allt som befläckar kropp och ande och i gudsfruktan nå fram till helighet” (2 Kor 7:1).
   Vi är Guds medarbetare. Om den plats där vi finns, lever och bor skall vara en avkrok eller ett centrum beror alltså på vår andliga mognad.
   Agona och askesis är två centrala begrepp i vår ortodoxa tro. Agona betyder aktivitet. Vi måste vara aktivister. Askesis betyder övning, i vilken vi renar oss från allt som befläckar kropp och ande och hindrar den plats där vi är att förvandlas från avkrok till centrum.
   Lägg märke till att hl aposteln inte utesluter att vi kan hamna i sådant som orenar oss. Tvärtom: han vet att vi kan hamna fel och därför ger han oss rådet att rena oss. Det gör vi när vi går till bikt och får förlåtelse. När vi samtalar med Herren och vår andlige vägledare som hjälper oss att bli friskare. Hl aposteln Paulus säger: Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden; låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden” (Rom 6:12-13).
   Han säger också: Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten — jag väljer en mänsklig bild med tanke på er mänskliga otillräcklighet. Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa skall ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga. När ni var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten. Vad gav det för frukt? Sådant som ni nu känner skam över därför att det till slut leder till döden. Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv” (Rom 6:17-22).
Amen!

f. Benedikt

Tillbaka till Predikningar