.predikningar

17:e söndagen efter Pingst 

16 oktober 2005

Matt. 15:21-28

I medeltida gotiska kyrkors portaler i Mellaneuropa kan man se en skulptur som föreställer två kvinnogestalter: den ena lutad i kuvad ställning mot ett brutet spjut, vid fötterna ligger en nerfallen krona, hon har bindel för ögonen; den andra står självmedveten och segerviss, omgjordad med ett svärd, hon är krönt och hennes blick är stolt riktad långt i fjärran. De här skulpturerna symboliserar synagogan och kyrkan.

   Så fjärran denna storinkvisitoriska kyrkas självbild är från den vi får i dagens evangelietext, skriven av den unga kyrkan, i ett judiskt sammanhang i syfte att klargöra relationen mellan templet och synagogan.

   Jesus var jude och hans gudstjänstlokal var synagogan. Evangelierna nämner ofta Jesus i samband med templet i Jerusalem: han började tidigt, 40 dagar gammal fördes han redan enligt Mose lag till templet, som 12-åring trivdes han där, enligt hans föräldrar för bra. I sin offentliga verksamhet förkunnade han sitt budskap i templet osv. Även hans lärjungar deltog i templets gudstjänstliv: ”...Och de var ständigt i templet och prisade Gud.”(Luk 24:53) och ”De höll samman och möttes varje dag troget i templet...”(Apg.2:46).

   Nya testamentet nämner också ett sjuttiotal gånger att Jesus och apostlarna var i synagogan. Speciellt förtjänar här att nämnas Lukasevangeliets fjärde kapitel, verserna 15-22, där det berättas hur Jesus gick till synagogan en sabbat såsom hans sed var. Även om apostlarna berättas på många ställen hur det verkade i de judiska synagogorna.

    Den judiska synagogan var i varje fall under en generation de kristnas vanligaste gudstjänstplats, ända tills man i synagogans liturgi tillade bönen ”Birkat ha-minim”(mot kättare, till vilka de kristna ansågs tillhöra). Detta skedde vid mötet i Jamnia (90-100). Det som sedan följer är tragisk historia som fortsätter än i denna dag.

   Berättelsen om den ödmjuka hedniska kvinnan, som prövas för att prisas finns både i Markus- och Matteusevangeliet. Skillnaden är bara den att Matteus nämner de förlorade fåren av Israel, annars är det samma text och samma budskap: Guds egendomsfolk, som av Jesus kallas barn och av kvinnan herrar, samt ”hednafolken”, textens hundar.

   I Matteusevangeliet finns också ett teologiskt djup som beror på att det främst vänder sig till judarna, som kände till Skrifterna. Kvinnan anropar Jesus som Herre, Davids son. Jesus får här gudomlig dignitet även som människa. Jesus ser mycket mer i kvinnan än en envis hedning. Han ser den nådetiggande kyrkan, det sanna Israel som kommer till Kristus.

   I evangelierna finns alltså inte alls något sådant budskap som i nämnda skulptur. Inte heller Paulus förnedrar sitt folk. Han är beredd att själv gå förlorad om han bara genom det skulle kunna rädda sitt folk. Det finns alltså anledning för den jordiska kyrkan att rannsaka sig själv och göra bot för den antisemitism följt henne genom århundraden och tycks göra det än i denna dag när Israels existens gång på gång är satt på spel. I dag skall vi minnas att de nådesmulor vi äter ur Herrens hand är nådens bröd och förbarmandets dryck, först dukade på Israels bord.

   Den kananeiska kvinnan låter oss sen en glimt av det ljus som skall lysa för alla folk på jorden. Hon är hedning, hennes dotter är svårt sjuk och hon vandrar i dödskuggans dal och bor i en vrå av världen och av Israel. Kanske är det detta möte den fromme Simeon i helig Ande ser när han håller världens Jesusbarnet i sina armar och i det ser, ”ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skal givas åt ditt folk, Israel.” (Luk.2:32).

   Men den tiden har ännu inte kommit. Nu kallar Jesus de förlorade fåren av Israel, som dessvärre inte tar emot honom. Han tvingar ingen. När han talat och människorna inte tar emot Hans ord, lämnar han dem. Han befaller sina lärjungar att göra likadant. De skall gå till alla, oavsett var de finns, bara de är Israels barn. Evangelisten Lukas påminner om detta när han säger att det på Elias’ tid fanns många änkor, men han blev bara sänd till änkan i Sarepta i Sidons land, där Jesus själv i dagens text befinner sig. Gud glömmer ingen avkrok, men varje avkrok är för litet för honom. Han säger genom profeten Jesaja: ”Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända.” (Jes. 49:6). Denna profetia ser Jesus fullbordas i den hedniska kvinnan, bilden av det nya Israel, av Kyrkan som ropar: Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Hennes dotter är sjuk. Hon ropar därför att hon har diagnosen klar. Hon ropar, inte för att dottern skall få undervisning, utan för att hon skall helas. Denna förbön är Kyrkans viktigaste uppgift även idag. Kyrkan är ett lasarett för de verkligt sjuka som Jesus har kommit för att bota. De friska behöver ingen läkare. De redan goda behöver inte kallas till omvändelse och de som har mycket att göra får inga fler kallelser till Lammets bröllop.

   Dottern är kakoi demonizai, mycket illa däran, hon har drabbats av det värsta onda. I kvinnans anrop finns både befrielsen och nåd. Därför är hennes rop ett Messias-anrop. Herre, Davids son. Herren ger befrielsen och Davids son nåden, enligt löftet till Israel som kvinnan nu tillägnar sig som hedning. Det är inte en religion bland andra hon tillägnar sig, utan hon fullkomnar Gamla Testamentets löfte till alla folk på jorden. Det är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som befriar folken och det är Davids son som ger nåden. Det är den Gud som vi tillber i den Ortodoxa Kyrkan när vi som den kananeiska kvinnan genom hela gudstjänsten ropar: Herre förbarma dig! Och när vi i vår dagliga inre bön ber: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.

   Det finns en avvisande attityd hos Jesus i dagens text. Varför vill han inte hjälpa den stackars kvinnan? Svaret ger han själv: ”Jag är inte utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” Dessutom kan han inte göra som fariséerna: säga ett och göra annat. Han har ju förbjudit sina lärjungar att ställa sin färd till hedningarna. Det har kvinnan förstått, hon är ju inte dum. Men det hjälper ju inte hennes dotter. Hon faller ned för honom och säger: Herre, hjälp mig!

   Kanske är det i den stunden hans Fader uppenbarar Kyrkan för honom, den kyrka som redan i Genesis 22:1 sätts på prov genom Abraham. Herren ville pröva Abraham. Han ser också den unga Kyrkan i prövning, den Petrus talar om i sitt första brev: ”Därför mån I fröjda eder, om och I nu en liten tid, där så måste ske, liden bedrövelse under allehanda prövningar, för att, om eder tro håller provet –vilket är mycket mer värt än guldet, som förgås, men som dock genom eld bliver beprövat – detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse.” (1Petr.1:6-7).

   Den svåraste prövningen är Guds tystnad. Den får kvinnan gå igenom. Det står att Jesus inte svarade henne med ett ord. Då trädde lärjungarna fram: ”Ge henne besked i alla fall!” Ett negativt besked är bättre än en oviss väntan. Men Jesus ger inget klart besked. Han talar om sin mission. Han prövar henne med tystnad och gåtfullt tal. Kvinnan ger sig inte. Hon går i närkamp med Herren. Här är ett Jabboks vad. Här brottas hon med Herren och hon tycks i alla fall veta det. Jakob visste det inte. Gamla Testamentets folk hade inte sett Gud inkarnerad. Kvinnan kände igen honom och gav sig inte. Jesus antar utmaningen. Det uppstår en verbal brottning. ”Man kan inte ta maten från barnen och de det åt hundarna.” Det är hårda ord. Kvinnan vet vad de betyder och hon är ödmjuk och just därför fast, som Kyrkan. Hon kallar barnen för herrar, men säger att smulor kan vi ända få. Du behöver inte själv komma till mitt hus, min by, men säg ett ord, sänd en tanke, en bön. Inte kommer du själv till jordens alla hörn. Du sänder dina budbärare. Du har kämpat med Gud och vunnit, sade Herren till Jakob. Du skall få ett nytt namn: Israel. Så har den kananeiska kvinnan brottats med Herren, den inkarnerade Gud, inte i mörker utan i fullt dagsljus. Och hon har segrat. Du skall inte längre heta kananeisk kvinna utan namn, utan det nya Israel, Kyrkan, hon som prövas för att prisas: ”O kvinna din tro är stor. Ske dig såsom du vill. Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden.”  Amen

F. Benedikt