|
Det är tråkigt
att rensa och skölja nät. Fingrarna är domnade av kallt vatten, ryggen
värker av rodden och kroppen känns olustig av vaka. Speciellt tråkigt
är det om man fiskat hela natten och inte fått en enda firre. För en
som dessutom är yrkesfiskare är det en ekonomisk förlust.
Jag undrar vad Simon tänker
och känner när Mästaren kommer och ber honom ro ut igen så att Mästaren
skall kunna undervisa människorna. Vad han i ord undervisar om vet vi
inte. Han undervisar också genom en drastisk handling. Han blir fiskare,
i Simons ögon en ren sportfiskare och amatör som inte förstår att det
inte är lönt. De har faktiskt försökt hela natten, ja hållit på hela
natten utan att de fått något. Dessutom har de sköljt näten. Ids vi börja
från början? Måste vi? Ja, han vill inte. Han har ingen lust. Det är
oförnuftigt. Det lönar sig inte. Det blir ingen fisk. Han vet det. Och så
kommer det där lilla ordet ”men” och på detta ”men” vilar ett löfte,
en framtid, ur detta ”men” föds starka känslor av rädsla, av synd
och otillräcklighet, bävan och en önskan att få vara i fred, att
slippa konsekvenserna av detta lilla ”men”. Men eftersom du säger det
skall jag lägga ut näten.”
När jag blev ordinerad
sade jag till Ärkebiskopen Gabriel att våra församlingsmedlemmar bor långt
från kyrkan, men jag kan ju hålla föredrag efter liturgin. Ärkebiskopen
log och sade: ”Det orkar man inte! Man är trött efter liturgin!” Så
är det. Liturgin börjar ju på lördag kväll, pågår hela natten för
att firas när dagen har grytt och näten dras i land. Man är trött och
man måste skölja näten.
Men tänk om Herren plötsligt
kommer och säger. Börja om från början. Kasta ut näten igen, på
djupare vatten. På djupt vatten. Ro ut igen!
Vi har vårt fiske. Så
har vi bestämt att vi ska fiska. Det gjorde vi för snart 4 år sedan. Vi
bestämde att vi skulle arbeta i stillhet, vi har gjort så och det har
fungerat bättre än för Simon. En och annan fisk har fastnat. Vi själva
är i Herrens nät.
Men om Mästaren tränger
sig på. Via e-post till exempel och oväntat undervisar oss, och säger:
”Ro ut, lägg ut! På djupet!”
Vad innebär det här?
Vad har vi fått för undervisning? Och vad skall vi göra?
När jag läste dagens
evangelietext tänkte jag först: säg ingenting om texten på söndag!
Det är ingen som bryr sig om det i alla fall. Vi har fiskat, fikat och sköljt.
Vi går hem nu. Vi donar på som vi bestämt för snart fyra år sedan.
Fyra år till. Sedan får vi se!
Men i varje Bibelläsning,
varje möte med människor finns, enligt många ortodoxa andliga vägledare
ett ”allra först”. Vad tänkte du allra först? Innan du tänkte först?
Jo jag tänkte allra först:
Ro ut! De fyra åren är
snart till ända! Lägg ut på djupen! Vi har ju redan fattat besluten:
Mästaren
har också föreslagit att vi ska kasta ut näten bland barn och ungdom.
Att bilda Riksförbundet Ortodox ungdom och utge böcker med berättelser
om heliga människors upp växt. Att arbeta med handböcker och gudstjänsttexter.
Vad säger? Vi har ju fiskat. Vi har sköljt näten. Vi har inte tid och
inte ork. Finns det något litet ”men” i vår mun. Men eftersom du säger
det. Man har sagt till mig. Jag säger det nu till er. Kan det vara
Herrens tilltal?
Kan vi om ett år säga:
Vi gjorde så. Våra resurser höll på att brista. Det var så mycket
folk på pilgrimsleden att stigarna gick sönder. Vi fick utöka antalet
platser och var skulle vi förlägga alla pilgrimer och ungdomar? Ja, det
blev ju kaos. Vi höll på att sänka vår församling. Ja somliga blev
utbrända. Vi blev faktiskt så skrämda att vi sade att det här gör vi
inte om. Nu måste vi få vara ensamma.
Kommer vi då att vara
mer lyhörda så att vi hör vår Herres röst inom oss, den där rösten,
Andens stilla röst, den där som ligger före den första tanken och känslan,
den allra första rösten ur Edens paradis och skapelsens solbelysta
morgon: Var inte rädd! Det kommer att bli mycket värre än så här!
Ro i land! Lämna allt!
Följa Honom? Vart då?
Det vet inte rävarna
har kulor, fåglarna bon, men vi är hemlösa pilgrimer, sådana som hl
Petrus beskriver i sina brev till de kristna som bor förskingrade. Dessa
viatores som skall förenas vid vägens slut.
F.Benedikt
|