|
Är det viktigt för dig att ha rätt? För fariséerna var det helt avgörande.
Inte bara för dem själva utan för hela Israel. För sadducéerna, den
tidens sekularistiska intellektuella fundamentalister ville också ha rätt.
Deras viktigaste fråga var stor: finns det någon uppståndelse från de
döda? Deras svar var nej. De skriftlärda ville också ha rätt: det var
deras jobb som jurister.
Även i den första kristna församlingen fanns det
dogmatiker, som absolut måste ha rätt i till exempel frågan om omskärelsen.
Det fanns gnostiker som inte kunde föreställa sig kroppens uppståndelse
och det fanns intellektuella som påstod att uppståndelsen redan skett på
ett andligt sätt och Jesus mer var en symbol än Messias.
Hur pass viktigt är det att ha rätt? På ett sätt
är det oerhört viktigt. Hl Paulus säger att om en ängel predikar ett
annat evangelium än det han förkunnat, korsets och uppståndelsens, så
skulle man inte ta emot budskapet. Å andra sidan är han ganska tolerant
när det gäller vissa företeelser i Filippi. Han säger att Kristus ju
ändå på ena eller andra sättet blir förkunnad. (Fil.1:18)
Det är precis vad som händer i dagens evangelietext.
Saducéerna hade Jesus täppt till munnen. Fariséerna hade gaddat sig
samman med juristerna för att snärja Jesus. Resultatet blir att Kristus
blir förkunnad som Guds Messias.
De ställer en meningslös fråga. Vilken är det
yppersta budet? Vad är viktigast? Vad går det hela egentligen ut på?
Det är en meningslös fråga och därför så lömsk. Till den som mer är
intresserad av att ha rätt än att älska svarar Gud genom Hosea: ”Om
jag än skriver mina lagar för honom i tiotusental, så räknas de ju
dock för en främlings lagar.” (Hos. (:12) Fariséerna och juristerna
som var noga med lagen, bröt den genom att ”hava anseende till
personen” när de handskades med lagen. (Mal.2:9) Det vill säga: inte
ett jota skall förgås av lagen. Allt är lika viktigt. Om det gäller
att ha rätt. Men nu är lagen inte bara en fråga om att ha rätt, utan
att handskas med den i barmhärtighet. ”Ve eder, I skriftlärde och
fariséer, I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men
underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten
och troheten!” (Matt. 23:23)
Att ha rätt är inte detsamma som att göra rätten.
Före rätten går barmhärtigheten som går hand i hand med troheten,
vars innersta drivkraft måste vara kärlek, förutan vilken allt är en
ljudande malm och en tom tunna.
Vilket är det yppersta budet i lagen? För några var
det omskärelsen, för andra sabbaten och för många offertjänsten. Alla
dessa ville ha rätt. Det var laddat. De hoppades att Jesus skulle reta någon
grupp och få fiender som sedan kunde hetsas på honom.
Vi får tacka fariséerna för att de ställde frågan.
I dag vet vi svaret på frågan. Det yppersta budet är inte den judiska
lagen, inte heller den ceremoniella lagen, inte heller någon teoretisk värdegrund
som sadducéerna tänkt ut, utan något oerhört mycket större och allmängiltigare:
älska Gud och din nästa. För att göra det behöver du inte ha rätt. För
att fullgöra lagen behöver du inte glömma livet för buden. Hela lagens
uppfyllelse finns i ett enda ord: Kärlek. (Rom.13:10)
Människan är skapad till att älska. Därför är
lagen inskriven i hennes hjärta. Att älska Gud är det första och det
största. Ty Gud är evig, Gud är den som först skall ha människans kärlek.
Därför säger lagen: Du skall inte ha andra gudar än Gud, den Gud som
är vår Skapare, Återlösare och Hjälpare.
Kärleken till Gud skall vara innerlig, kraftfull och
andlig (noetisk). Till en sådan kärlek uppmanas vi varje söndag i
Kyrkan: ”Lova Herren, min själ, och allt det i mig är hans heliga
namn.” (Psalt. 103:1) Det är en kärlek i singularis och med
superlativer. Det odelade hjärtat skall vara ständigt strömmande källa
av kärlek till Gud. Själens förmögenheter: förnuft, vilja, samvete
och känsla är riktade mot Gud och den noetiskt-andliga verksamheten söker
den ständiga bönen.
Kärleken är aldrig
tvåsam. Gud är inte tvåenig. När människor älskar varandra förnimmer
man närvaron av en tredje, kärleken, öppenheten utåt, mot andra. Sådan
är kärleken mellan Gud och människan, den är öppen, älskar den andra
som sig själv. Det finns en destruktiv egenkärlek, den driver människan
mot ensamhet och ångest, mot bitterhet och mörker. Att älska sig själv
är att söka sitt sanna väsen som människa, som person och inte
individ. Den som är långt driven i den rätta kärleken till sig själv,
begår våld på himmelriket, sliter det till sig genom att helt hänge
sig åt bönen. Så tolkar vi det ordet i Ortodoxa Kyrkan.
I Filippi fanns många meningar och meningslösa frågor.
Kristus blev ändå förkunnad. Vi möter i dag en meningslös fråga, men
Kristus blir förkunnad.
Jesus besvarade fariséernas fråga, men han besvarade
inte Pilatus fråga: vad är sanning. Pilatus ville också ha rätt.
Pilatus hade fel pronomen. Om han hade frågat vem är sanningen, då
kanske han också hade valt den goda delen, som Maria, klivit ner från
sitt domarsäte och satt sig vid Jesu fötter. Endast detta är nödvändigt.
Endast en fråga är den yppersta och den viktigaste: vad synes er? Vem är
Messias? Märker ni skillnaden i pronominet? Fariséerna ville ha rätt.
De frågade Jesus utifrån lagen: vilken och vad? Jesus ställer en motfråga
utifrån löftet med ett annat pronomen? Vem är Kristus, Messias? De
svarade att han var David son, vilket var rätt. Men nu hade David genom
andeingivelse kallat honom Herre. Ja, Davids sista ord var faktiskt dessa:
”Herrens Ande har talat genom mig, och hans ord är på min tunga.” (2
Sam.23:2) Hl Paulus säger: ”…, så kan ej heller någon säga:
”Jesus är Herre, annat än i den helige Ande.” (1 Kor.12:3)
Det är inte så viktigt att ha rätt, förutom på en
punkt, nämligen i frågan om vem Jesus är. Han hänvisar till Psaltaren
110 som alla var överens om var en utsaga om Messias. Som alltså David i
helig Ande kallade Herren. Alltså Gud. Inkarnerad i Kristus som Davids
son: konung, profet och präst. Allt det som David var.
Här möter vi superlativer. Guds högra sida är
maktens sida. Tills hans lagt fienderna, av vilka den sista är döden,
under sina fötter, uttrycker vila och väntan. ”Därför har Gud upphöjt
honom över allting och givit honom det namn som är över alla
namn.”(Fil. 2:9) Hebréerbrevets ord är
starka: ”Vi hava en överstepräst som sitter på högra sidan om
Majestätets tron i himmelen.” (Hebr.8:1) Och hl Paulus säger att
Kristus sitter på Guds högra sida i den himmelska världen. Han är satt
över ”alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och
herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna tidsålder,
utan ock i den tillkommande. Allt lade han under hans fötter.”
(Ef.1:20-22)
Jahve
sade till min Herre. David är en bild för Kristus, men inte Kristus, ty
han kallar Kristus sin Herre. Han är människa, han är konung, profet
och präst, men sittandet på högra sidan och namnet Herre visar på han
är Gud. Detta bevisade han genom sin uppståndelse. Och han bekräftar
sina ord när han i slutet av Uppenbarelseboken vittnar: ”Jag, Jesus,
har sänt min ängel för att i församlingarna vittna om detta för der.
Jag är telningen från Davids rot och kommen av hans släkt, jag är den
klara morgonstjärnan.” (Upp. 22:16)
Amen
F.
Benedikt
|