|
Än en
gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när
en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de
inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut
andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för
måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt.
Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till
sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna,
skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut
sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan
sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de
inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och
bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna
och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen
fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte
var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här
utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade
kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut
honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många
är bjudna, men få är utvalda.” (Matt 22:1-14)
I dagens evangelietext fokuseras himmelriket som liknas vid ett stort bröllop
som en konung anordnar för sin son.
Kristus är brudgummen
och Kyrkan är Hans brud. Kallelsen till bröllopet ljuder redan i
begynnelsen till de förstfödda (Hebr. 12:23), vars namn är skrivna i
himmelen, ”den första Kyrkan, den andliga, den som skapades före sol
och måne”, enligt Andra Clementsbrevet. Genom Kristus är frälsningens
djupa mysterium från början inlagd i det slaktade Lammet och Lammets
brud. Bröllopet planeras redan innan världen är till.
Lite i sänder
uppenbaras Guds hemligheter. Intill Kristi tid är bruden inte känd till
fullo, men besjungen som ”skön krans för ditt huvud och en kedja som
pryder din hals.” (Ordspr.1:2). Hon är så hemlighetsfull att inte ens
himmelens fåglar kan se henne, men Gud känner vägen till henne. (Job
28:21-22). Hon är tystlåten, tillbakadragen och gömd, men också en
ropande röst: djupen säger att hon inte är där, i havet är hon inte
heller (Job 28:14); ändå ropar hon högt på gatan, frågar mitt i
larmet: ”Hur länge, ni okunniga, skall ni älska okunnigheten (…) och
dårarna hata kunskap?” (Ordspr. 1:22).
Gud ensam
vet var bruden bor (Job 28: 23b), men genom evangeliet får vi en inbjudan
hem till bruden som har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju
pelare. Hon har
ställt till med slakt och dukat bordet. Hon har sänt ut sina tjänsteflickor att ropa från
höjderna: ’Du som är okunnig – kom!’ Till de oförståndiga säger
hon: ’Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat.”
Kallelsen upprepas i Höga Visan: ” Ni Sions döttrar, gå ut och skåda
konung Salomo med lust, skåda kransen som hans moder har krönt honom med
på hans bröllopsdag, på hans hjärtefröjds dag.” (HV 3:11)
Evangeliet är nästsista kallelsen. En återstår och den är ingen
kallelse utan en befallning: ”Kom hit, så skall jag visa dig bruden,
Lammets hustru.” (Uppb. 21:9)
Det finns ett rikt bröllopsbord. Måltiden är tillredd. Här finns det
nya förbundets hela välsignelse och Kyrkans fullhet: försoningen och förlåtelsen,
samvetesfriden och evangeliets alla löften, hela dess rikedom av Andens gåvor
och frukter, fri tillgång till nådens tron och ett välgrundat hopp om
evigt liv, här finns ett hopp som inte ens död och förmultning rår på:
uppståndelsens gåva, uppståndelsens fest förebådad redan i det gamla
förbundet just som en fest, som ”ett gästabud för alla folk, ett gästabud
med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta märgfulla rätter.”
(Jes. 25:6)
Fest är ljus och glädje, fröjd
och ära, står det i Esters bok. (8:16 f). Det är en bild av evangeliet,
den ständiga festen, uppståndelsens dag, då vi inte skall serveras mjölk,
utan fast föda: Kristi kött och blod. Det är en dag av skratt och glädje,
ty ”till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet
glatt”, säger Predikaren (10:19). Himmel och jord sällskapar, himmel
och jord förenas på Lammets bröllopsfest.
Jesu första under gjorde han på en bröllopsfest, det var i Kana i Galiléen.
Han förvandlade vatten till det bästa vin som gästerna smakade. Inte är
hans eget bröllop mindre. När det kommer är det inte profeter,
evangelister, martyrer, asketer och rättfärdiga som kallar utan bruset
av stora vatten av starka tordön som ropar: ”Låt oss nu glädjas och
fröjda oss och giva honom äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop,
och dess brud har gjort sig redo.” (Uppb. 19:7)
Det är ingen präst som kommer att inbjuda er till det bröllopet utan en
ängel som står i solen och denne säger till kosmiska fåglar som i sin
tur ropar: ”Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud.” (Uppb.
19:17) som tillfredställer mänskosjälens hunger och törst. ”Kom och
ät av mitt bröd och drick av vinet som jag har blandat.” (Ordspr.
9:4-5)
Anden och bruden lockar:
”Kom!” Och den, som hör det, han säge: ”kom!” Och den, som tröstar,
han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet. (Uppb.
22:17)
De flesta kommer inte. Det är inte så att de inte kan, utan de vill
inte. Jesus säger: ”Men ni vill inte komma till mig för att få
liv.” (Joh.5:40)
De hade helt enkelt prioriterat andra saker. En prioriterade sitt
jordbruk, en annan sin affärsverksamhet.
Inte nog med det, de blev arga på dem som kom med inbjudan. De grep,
misshandlade och dödade dem.
Jesus vet vad han talar om. Hans profeter hade man gjort så. Johannes Döparen
blev halshuggen och Han själv korsfäst. Apostlarna blev alla dödade –
utom Johannes. Han fördes till Patmos.
Jerusalem är en stad som alltid fyllts med oskyldigt blod intill denna
dag.
I dag talar Jesus allvarsord. Konungen blir vred och bränner upp hela
staden. Naturligtvis avses här Jerusalems förstörelse, där sten inte lämnades
på sten. Var det romerska legionerna även Herrens legioner? Vi har all
anledning att ställa den frågan i dessa dagar då jordbävningar, rykten
om krig, hungersnöd och översvämningar drabbar jordens alla hörn. För
Ortodoxa Kyrkan är frågan inte ny. Det finns en kanon man läser i sådana
tider. Det är en kanon i botens tecken.
Genom boten ledes vi till Golgata, där våra bröllopskläder är sydda
och färgade. I bikten och förlåtelsen tvättar vi våra bröllopskläder.
Själva dräkten är den rättfärdighet som Kristus har förvärvat åt
oss och som vi får del av genom den helige Anden som sätter
trolovningsringen på brudens finger, den är panten på vår frälsning.
Och när den är i behåll, vittnar Guds Ande med vår att vi är Guds
barn och svarar Maranatha! Min Herre, kom!
Amen!
F. Benedikt
|