|
I
den grekiska grundtexten står det att Jesus svarade (verbet: apokrínomai=
svara utan att ha fått frågan) och talade åter till dem i liknelser.
Efter de tidigare liknelserna fanns ju inget att fråga om. Allt var sagt
och allt var klart. Alternativen var tydliga. Av de två sista verserna i
det föregående kapitlet sägs att översteprästerna och fariséerna förstod
att det handlade om dem. De ville gripa honom men de var rädda för
honom. Jesus besvarar alltså inte deras uttalade frågor utan deras känslor,
deras vilja och deras tankar. Han är ju den allvetande och allestädesnärvarande
Gud. ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig…du förstår mina
tankar fjärran ifrån…förrän ett ord är på min tunga, se, så känner
du, Herre, det till fullo. (Psalt. 139: 1 ff).
Den föregående liknelsen om
vingården avslöjar de för vingården ansvariga, men också
likgiltigheten hos människorna som tiger och samtycker till att det
profetiska ordet negligeras och avvisas.
I dagens evangelietext är det
själva riket som fokuseras. Himmelriket liknas vid ett stort bröllop som
en konung anordnar för sin son.
Kristus
är brudgummen och Kyrkan är Hans brud. Kallelsen till bröllopet ljuder
redan i begynnelsen till de förstfödda (Hebr. 12:23), vars namn är
skrivna i himmelen, ty ”den första Kyrkan, den andliga, den som
skapades före sol och måne”, såsom det står i Andra Clementsbrevet.
Genom Kristus är frälsningens djupa mysterium från början inlagd i det
slaktade Lammet och Lammets brud.
Intill Kristi tid är bruden
inte känd till fullo, men besjungen som ”skön krans för ditt huvud
och en kedja som pryder din hals.” (Ordspr.1:2). Hon är så
hemlighetsfull att inte ens himmelens fåglar kan se henne, men Gud känner
vägen till henne. (Job 28:21-22). Hon är tystlåten, tillbakadragen och
gömd, men också en ropande röst: djupen säger att hon inte är där, i
havet är hon inte heller (Job 28:14); ändå ropar hon högt på gatan,
frågar mitt i larmet: ”Hur länge, ni okunniga, skall ni älska
okunnigheten (…) och dårarna hata kunskap?” (Ordspr. 1:22).
Gud ensam vet var
bruden bor (Job 28: 23b), men genom evangeliet får vi en inbjudan hem
till bruden som har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare. Hon
har ställt till med slakt och dukat bordet. Hon har sänt ut sina tjänsteflickor att ropa från höjderna: ’Du som är
okunnig – kom!’ Till de oförståndiga säger hon: ’Kom! Ät mitt bröd
och drick vinet jag har blandat.”
Kallelsen upprepas
i Höga Visan: ” Ni Sions döttrar, gå ut och skåda konung Salomo med
lust, skåda kransen som hans moder har krönt honom med på hans bröllopsdag,
på hans hjärtefröjds dag.” (HV 3:11)
Genom evangeliet
kallas de inbjudna till bröllopet. Det är näst sista kallelsen. En återstår
och den är ingen kallelse utan en befallning: ”Kom hit, så skall jag
visa dig bruden, Lammets hustru.” (Uppb. 21:9)
Det finns ett rikt bröllopsbord. Måltiden
är tillredd. Kom nu. Här finns det nya förbundets hela välsignelse och
Kyrkans fullhet: försoningen och förlåtelsen, samvetesfriden och
evangeliets alla löften, hela dess rikedom av Andens gåvor och frukter,
fri tillgång till nådens tron och ett välgrundat hopp om evigt liv, här
finns ett hopp som inte ens död och förmultning rår på: uppståndelsens
gåva. Himlen är på jorden och jorden reser till himlen, till rikets
fest och rikets bord, till Lammets bröllop. Kom och ät av den mat som mättar
för evigt, kom drick av Andens källa som springer upp till evigt liv.
Det är en fest. Evangeliet finns redan i det gamla förbundet
just som en fest, som ”ett gästabud för alla folk, ett gästabud med
feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta märgfulla rätter.”
(Jes. 25:6)
En som svarat ja till festen, hl Paulus, uppmanar oss att
”hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med elakhetens och
ondskans surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.” (1
Kor. 5:8)
Fest är ljus och glädje, fröjd och
ära, står det i Esters bok. (8:16 f). Det är en bild av evangeliet, den
ständiga festen, uppståndelsens dag, då vi inte skall serveras mjölk,
utan fast föda: Kristi kött och blod. Det är en dag av skratt och glädje,
ty ”till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet
glatt”, säger Predikaren (10:19). Himmel och jord sällskapar, himmel
och jord förenas på Lammets bröllopsfest.
Jesu första under
gjorde han på en bröllopsfest, det var i Kana i Galileen. Han förvandlade
vatten till det bästa vin som gästerna smakade. Inte är hans eget bröllop
mindre. När det kommer är det inte profeter, evangelister, martyrer,
asketer och rättfärdiga som kallar utan bruset av stora vatten av starka
tordön som ropar: ”Låt oss nu glädjas och fröjda oss och giva honom
äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort
sig redo.” (Uppb. 19:7)
Det är ingen präst
som kommer att inbjuda er till det bröllopet utan en ängel som står i
solen och denne säger till kosmiska fåglar som i sin tur ropar:
”Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud.” (Uppb. 19:17)
Det är en kunglig
bröllopsfest, en Nabalas fest, såsom i 1 Sam.25:36. Inte en fest för tjänare,
utan för sonen, en fest under vilken konungen – likt Ahasveros –
under många dagar skall låta gästerna se sin konungsliga härlighet och
rikedom och sin storhets glans och prakt – under etthundra och åttio
dagar.(Ester 1:4). Och efter denna fest ytterligare en fest under sju
dagar.
Han skall visa sig
som El-shaddai – en Gud som är nog, Han är en fest som tillfredställer
mänskosjälens hunger och törst.
Evangeliet kallar till
denna fest. Judarna fick kallelsen först, men sedan har den gått ut till
världens ändar, även till oss som inte tillhör Guds egendomsfolk.
”Den, som är fåkunnig, han komme hit. Ja, till den oförståndige säger
hon så: Kom och ät av mitt bröd och dricken av vinet som jag har
blandat.” (Ordspr. 9:4-5)
Alla som hör
evangeliet är kallades. Det finns ingen skriftlig inbjudan utan alla som
hör ordet kallas. Den som hör och inte kommer, utestänger sig själv.
Alla som är bjudna till måltiden är också bjudna till bröllopet. Och
de, som är bjudna, är anmodade att gå brudgummen till mötes, ty Fadern
vill att Sonens skall äras.
Gästerna är inte
bara kallade. Tjänarna försöker vinna dem, befalla dem. Hl Paulus säger:
”Å Kristi vägnar är vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud!” (2
Kor.5:20)
Anden och bruden: ”Kom!” Och den, som hör det,
han säge: ”kom!” Och den, som tröstar, han komme; ja, den som vill,
han tage livets vatten för intet. (Uppb. 22:17)
De flesta kommer
inte. Det är inte så att de inte kan, utan de vill inte. Jesus säger:
”Men I viljen icke komma till mig för att få liv.” (Joh.5:40)
De hade helt enkelt
prioriterat andra saker. En prioriterade sitt jordbruk, en annan sin affärsverksamhet.
Inte nog med det, de blev arga på dem som kom med inbjudan. De grep,
misshandlade och dödade dem.
Jesus vet vad han
talar om. Hans profeter hade man gjort så. Johannes Döparen blev
halshuggen och Han själv korsfäst. Apostlarna blev alla dödade – utom
Johannes. Han fördes till Patmos.
Jerusalem är en
stad som alltid fyllts med oskyldigt blod intill denna dag. I 2
Konungaboken berättas om kung Jojakim som gjorde det. Det ville Herren
inte förlåta.
I dag talar Jesus allvarsord. Konungen blir vred och bränner
upp hela staden. Naturligtvis avses här Jerusalems förstörelse, där
sten inte lämnades på sten. Var de romerska legionerna även Herrens
legioner? Vi har all anledning att ställa den frågan i dessa dagar då
jordbävningar, rykten om krig, hungersnöd och översvämningar drabbar
jordens alla hörn. För Ortodoxa Kyrkan är frågan inte ny. Det finns en
kanon man läser i sådana tider. Det är en kanon i botens tecken.
Genom boten ledes
vi till Golgata, där våra bröllopskläder är sydda och färgade. I
bikten och förlåtelsen tvättar vi våra bröllopskläder. Själva dräkten
är den rättfärdighet som Kristus har förvärvat åt oss och som vi får
del av genom den helige Anden som sätter trolovningsringen på brudens
finger, den är panten på vår frälsning. Och när den är i behåll,
vittnar Guds Ande med vår att vi är Guds barn.
Amen!
F.
Benedikt
|