.predikningar
 

13 söndagen efter pingst

Matt 21:33-42

³³Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. ³⁴När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. ³⁵Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. ³⁶Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. ³⁷Till sist skickade han sin son. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ ³⁸Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ ³⁹De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. ⁴⁰När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?” ⁴¹Översteprästerna och de äldste svarade: ”Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” ⁴²Jesus sade: ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. ⁴³Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. ⁴⁴Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.”  (Matt 21:33-42)

I sitt profetiska ämbete talade Jesus ofta i liknelser. Åhörarna uppfattade också hans liknelser som ett uttryck för hans profetiska funktion, uppdrag och gåva. ”De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet” (Matt 21:46). ”Jag talade till profeterna, jag lät dem skåda många syner, och genom profeterna talade jag i liknelser” (Hos 12:10).
   Jesus är mer än en profet. Han är Guds egen mun på jorden. Han kan nämligen avslöja ”vad som har varit dolt sedan världens skapelse” (Matt 13:35 b). ”Han undervisade dem (sina lärjungar) med många liknelser, och i sin undervisning sade han: ’Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser” (Mark 4:2, 4:11).
   Efter Jesu uppståndelse från de döda fick lärjungarna uppdraget, att gå ut i hela världen och förkunna Guds hemligheter. ”Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken” (Matt 10:27).
  Med sina liknelser ville Mästaren vara tydlig och gåtfull. ”Lärjungarna kom fram och frågade honom: ’Varför talar du till dem i liknelser?’” (Matt 13:10). Han svarade: ”Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hörde inte och förstår inte” (Matt 13:13). Ja, han svarade också: ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör” (Luk 8:10).
       I dag talar han enkelt. Åhörarna förstod omedelbart vad han ville ha sagt med sin liknelse om vingården. Reaktionen var stark. De, som liknelsen var riktad till, skulle genast ha gripit honom om de inte varit rädda för människorna.
    Alla förstod liknelsen. Vingårdar fanns det gott om och Skrifterna kunde de.
   Det var inget lätt jobb att plantera en vingård. I Jesaja 5 får vi läsa en realistisk skildring av vad det innebar att anlägga en vingård. Vingårdsmannen hackade upp den, rensade den från stenar och planterade sedan ädla vinträd. Vidare byggde han ett vakttorn och högg ut ett presskar. Även stängsel och mur hörde till för att vingården skulle vara skyddad mot vilda djur och tjuvar.
   Bilden av Israel som Herrens vingård kände alla till. Jesaja hade ju förklarat för dem att Herren Sebaots vingård är Israels hus och Juda folk är hans älsklingsplantering.
   Jesajas ord uttrycker en sorg över tillståndet i Herrens vingård. Herren har gjort allt för att vingården skall bära äkta druvor, äkta fromhet, äkta tro, tillit till Herren och kärlek till hans bud och hus. Vad mer hade han kunnat göra? Varför bar den då vilddruvor? Det ges inget svar på den sorgsna frågan i Jesajas bok. Jesaja är inte heller ute efter att förklara. Han är en Herrens profet och han talar om vilka konsekvenserna blir: Gud ska ta bor stängslet, vingården kommer att skövlas, trampas ner och förstöras i grunden. Den ska fyllas med tistel och törne. Molnen skall förbjudas att sända regn över den.
   I liknelsen om vingårdsmännen anknyter Jesus till de profetiska texternas konsekvensanalyser.  ”När du trolovar dig med en kvinna kommer en annan man att lägra henne. När du bygger ett hus kommer du inte att få bo i det. När du planterar en vingård kommer du inte att få skörda frukten” (5 Mos 28:30).
    I dagens evangelietext blir det klart och tydligt. Gud, vår Fader, liknas vid en husbonde som planterat en vingård. Stängslet är den lag han förordnat i bud och gudstjänstordningar som byggde på Schema: Hör Israel, Herren är en, du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av allt ditt förstånd och av all din kraft och din nästa såsom dig själv. Vakttornet är profetämbetet och presskaret är det prästerliga försoningsämbetet, i all synnerhet översteprästen.  
   Vingårdsmännen är folkets andliga och religiösa ledare, fariséerna och de skriftlärda, som av Herren anförtrotts uppdraget att ha omsorg om Guds folk.
   Tjänarna som skulle uppbära frukt åt ägaren är profeterna. När de anlände väntade de sig förstås att stängslet skulle vara helt, d v s de väntade sig laglydnad, för att citera Jesaja, men fann lagbrott. De väntade sig rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet. Profeterna som påtalade missförhållandena blev nertystade, slagna och rent av dödade.
   Till slut sände han sin son, men han blev dräpt. Nu ställer Jesus en fråga till åhörarna: Vad skall vingården ägare göra? Åhörarna svarar med ord från Jesaja: Han ska förgöra dem och sända i väg dem och ge vingården åt andra som skall bära frukt. Det hade Jesaja hotat med och så blev det också.
   Men Jesus har ett annat svar, som är en fråga: Har ni inte läst i Skrifterna: Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta och underbar är den i våra ögon.
   Den stenen är Jesus själv. Det folk som skall bära frukt åt Herren är Kyrkan, som vilar på den kristna bekännelsen att Jesus är Kristus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad av samma väsen som Fadern.    
   Hittills har bekännelsen hållit för anfall, blodiga förföljelser och politiska angrepp. Den som angriper bekännelsen skall själv skada sig mot den. Vi har många exempel på detta från närhistorien.
   Herren har planterat sin vingård i våra hjärtan. Han har gjort allt för att vi skall bära frukt. Dagens text innehåller också en konsekvensanalys för vårt liv. I New King James version läser vi: ”And whoever falls on this stone will be broken; but on whomever it falls, it will grind him to powder.” Detta är konsekvenserna i tid och i evighet. Att falla på stenen Jesus är den synd mot evangeliet som den helige Ande enligt Johannes 16:8-11 avslöjar, nämligen otrons synd, egenrättfärdighetens misstag och för dom, att följa jordanden som är dömd. Konsekvenserna i tiden är det personliga lidandet (will be broken, man blir bruten) för de obotfärdiga, säger hl. Johannes Chrysostomos. Konsekvenserna bortom tiden är ändå värre. Den stenen faller på blir pulver.
   Herrens vingård är i vår vård. Låt oss inte förakta de evangeliska buden, låt oss inte stå emot profetorden, apostlaförmaningen. Låt oss i stället i botfärdighet dricka ur försoningens kalk som innehåller det bästa vinet, det som gjorts på den druvsaft som pressats i Guds vingård, på Golgata och som avnjuts på bröllopet i Kana när vi samlas till gudstjänst här och en gång vid Lammets bröllop i himmelen.
Amen.

f. Benedikt