|
Den ortodoxa människosynen
Förutom huvudboken ”Orthodox psychotherapy” har jag även läst
samme författares bok: ”Illness and cure of the soul in the orthodox
tradition” (själens sjukdom och bot i ortodox tradition) som är
den fjärde boken med samma tema. Med hjälp av dessa två böcker ska vi
nu försöka fördjupa oss i den ortodoxa människosynen och då framförallt
analysera själen och begreppet nous.
Vad är då en människa?
Ja, först ska vi konstatera att den medicinska vetenskapen inte har något
heltäckande svar på den frågan. I ett januarinummer (-06) av Läkartidningen
kunde man läsa på omslaget: ”Vad är en människa? Våra vanliga
definitioner räcker inte”.
Enligt de ortodoxa fäderna består människan av kropp och själ
där själen skapas tillsammans med kroppen i konceptionsögonblicket. I
takt med att kroppen växer och utvecklas, manifesteras också själens
energier allt mer.
Fäderna undervisar att själen inte har någon bestämd plats i kroppen
utan finns överallt i kroppen. Men liksom Gud är essens och energi, så
är också själen det, och själens essens har sin tron i hjärtat. Själen
hålls inte fången i kroppen utan det är själen som uppehåller och
omsluter kroppen och ger kroppen liv. Därför påverkar sjukdomar i själen
också kroppen och många gånger även tvärt om. Det finns en klar
distinktion mellan kroppen och själen men ingen av dem kan existera utan
den andre. I döden separeras med våld dessa naturliga band av harmoni
och samhörighet mellan kroppen och själen vilket sker genom gudomlig
vilja.
Men människan är en psykobiologisk varelse och därför kommer även
kroppen att gudomliggöras och återuppstå vid Kristi andra ankomst och på
så sätt får hela människan ingå i evigheten.
Vi menar ju att människan skapades till Guds avbild och enligt Vlachos
(och därmed Fäderna) finns den avbilden framförallt i själen. Liksom
den treenige guden är ”Nous, Word och Spirit” – så är också människans
själ ”nous, word och spirit” eller vi kan säga nous,
logos och ande.
Indelningen av själen i nous, logos och ande ska ses som en
kondensering och inte exakt som det är hos Gud. I Gud är de tre
personerna av samma essens men de har också individuella hypostaser, men
i människans själ är nous, logos och ande energier och inte hypostaser.
Gregorius Palamas lär oss: “Precis som Gud är treenig, så har också
själen en treenig natur."
Nous är vad vi skulle kalla kärnan
i själens existens,
Logos (word) utgår från nous och anden (spirit) är människans noetiska
kärlek.
Vi brukar ju säga att människan består av kropp själ och ande. Men i
den här beskrivningen så är alltså anden en del av själen. Människans
ande, den livgivande kraften i hennes kropp är människans noetiska kärlek.
”It is from the nous and the word and it exists in the word and the
nous, and possesses both the word and the nous within itself”. (“Den
utgår från nous och logos och den existerar i nous och logos och
inrymmer både nous och logos i sig själv”).
Så anden infiltrerar på något sätt hela själen medan det är större
skillnad mellan nous och logos (word).
Enligt Johannes av Damaskus skapade Gud människans själ logisk och
noetisk;
Den intelligenta energin är hopkopplad med den noetiska energin men det
är ändå två olika energier.
Nous är själens öga och logos är inplanterad i nous och alltid
co-existerande med nous.
Liksom sonen uppenbarar Faderns vilja, så uppenbarar människans logos
det som hennes nous mottar och erfar. Detta möjliggörs genom anden (spirit).
På samma sätt som Fadern (Nous) föder Kristus (ordet – Word) så föder
också människans nous ordet (logos).
Om nous är friskt blir också logos friskt och om nous är sjukt blir
logos sjukt.
Det samma gäller anden som vi sa var själens noetiska kärlek, i ett
friskt tillstånd är den kärleken vänd mot Gud och i ett sjukt tillstånd
blir det egenkärlek.
Hos många Fäder, t ex Maximus Bekännaren, kallas logos också för
”logisticon” vilket alltså är liktydigt med intelligens. Men Vlachos
menar att man med viss säkerhet kan påstå att logos som är förenad
med nous använder intelligensen – som är förenad med förnuftet
(mind) som organ för att uttrycka sig. Så det finns alltså en subtil
skillnad mellan logos och
intelligens och därmed mellan logos och förnuft (mind).
Den helige Thalassios lär att intelligensen av naturen underordnar sig
logos, som i sin tur framföds av nous. Så det är nous som erfar de
himmelska skatterna och via logos gör förnuftet (mind) dessa ting ”tänkbara"
- som alltså nous lever erfarenhetsmässigt. Ett rent nous ser
saker och ting som de är (direkt varseblivning) och intelligensen sätter
dem i ordning.
Så före fallet hade alltså människans nous en relation till Gud och
logos uttryckte denna erfarenhet och detta liv med hjälp av förnuftet,
detta särskilda instrument i kroppen.
Efter fallet blev det omöjligt för själens inre värld att fungera.
Nous blev förvirrat, gömt bakom passioner och överskylt av ogenomträngligt
mörker.
Logos, som inte längre behövde uttrycka erfarenheterna i nous,
identifierades med förnuftet (mind). Därigenom upphöjdes intellektet över
nous och härskar nu i den fallna människan.
Detta är sjukdomen.
Intellektet har fått en högre position än nous och har tillfångatagit
logos.
Detta övernärda, uppblåsta intellekt är källan till den stora
abnormiteten i den andliga organismen. Arrogans med alla egoismens
energier härjar här.
Den fallna människan är alltså besatt av intelligensens makt och
auktoritet både i sin relation till Gud och till sin nästa.
Som ortodoxa kristna ser vi att denna ordning måste ändras, och vårt mål
är tvåfaldigt.
Vi strävar å ena sidan efter att begränsa intellektets auktoritet och
å andra sidan att upptäcka vårt nous. Logos måste födas av det
upplysta nous och därefter kan intelligensen formulera och uttrycka nous´
kunskap i ord och meningar.
Passionerna
Själen är enligt fäderna enhetlig såväl som mångfaldig. Den har många
krafter eller energier.
Beroende på vad man vill belysa kan indelningen variera.
Ser vi den utifrån passions-aspekten blir indelningen – intelligent
(upphöjande), appetitiv (lustfyllt begärande) och irascible/incensive
(uppretande, aggressivt begärande).
Så vi ser alltså att passionerna har sina grundegenskaper – vrede,
lust och ära – men det är riktningen på dessa som är avgörande och
som avspeglar hela själens riktning och framförallt nous´ riktning
(eftersom nous styr de övriga funktionernas riktning).
Om passionerna är rätt riktade, d v s mot Gud så fungerar det som så
att istället för att bli arg när jag själv blir kränkt så blir jag
arg när Gud eller min medmänniska blir kränkt, och istället för att söka njutning för egen del så känner jag glädje
och tillfredsställelse när något behagar Gud eller min medmänniska,
och den upphöjande delen ger Gud äran istället för att söka den för
egen del. Men känslan av vrede kommer alltså att kunna kännas igen i
ett friskt tillstånd – t o m avunden kommer att kännas igen, vi
uppmanas att avundas de Heligas närhet till Gud, inte på så sätt att
vi vill få ära för egen del av att vara lika fromma som dom, men av längtan
efter Gudsgemenskap. Vi återkommer till passionerna i del 3.
Kroppen beskrivs i första hand
som sinnena och de fysiska behoven.
I ett friskt tillstånd ska mina sinnen vara underställda och styrda av
nous, d v s det jag ser och hör, förnimmer av lukt och smak eller känner
– ska påminna mig om det skapades innersta väsen, d v s Gud, skaparen.
Sinnena ska förse mitt nous med ”conseptual images”.
Detta är ett begrepp som återkommer flera gånger i boken och jag har fått
hjälp av Fader Benedikt med översättningen. Det översätts enklast med
”direkt varseblivning” alltså att jag uppfattar verkligheten som den
är utan tolkning genom passioner, fantasier eller förnuftsförvridning.
På så sätt blir varseblivningen näring för nous som blir starkare och
tydligare kan leda åt rätt håll.
Detsamma gäller fysiska behov som hunger och törst, sexualitet mm. De är
förstås nedlagda i skapelsen eftersom de behövs – men bör vara under
kontroll av ett friskt nous.
Den friska människan har alltså ett nous som kan skåda och erfara Gud
– ett logos (word) som formulerar, uttrycker och befäster det nous
erfar och en noetisk kärlek som tänder passionerna och driver dem i en
viss riktning.
Så skapades Adam och så var det alltså tänkt att människan skulle ha
möjlighet att välja fritt och styra inriktningen av sitt nous och därmed
hela sin själ.
Adam före fallet beskrivs som den naturliga människan.
Han skapades inte som gudamänniska men med möjlighet till att bli
gudomliggjord.
I ett sjukt tillstånd däremot, där nous inte har kontroll, där blir
sinnena ”sinnliga”; vi njuter av musik, konst, litteratur, mat, dryck,
sexualitet mm för njutningens skull och risken är stor att passioner
uppväcks vilket innebär en outsläcklig törst efter det begärda.
Felvända passioner kan också uppväckas på annat sätt – vi återkommer
till det senare.
Så vi ser att denna splittring av själens krafter (nous, logos, ande) är
själens sjukdom. Helandet innebär att dessa samlas och samarbetar, d v s
riktas åt samma håll.
Med vårt nous som inte irrar omkring kan vi skåda Gud, med vårt logos
kommer vi ständigt ihåg Kristus och vår ande är botfärdig, ödmjuk
och älskande.
Sammanfattningsvis så här långt
när det gäller vissa begrepp:
-
Människan består av kropp och själ – där anden ingår i själen
-
Den ”naturliga” människan är ett utryck för människan före fallet
(sammanblandas ibland med vanliga människan d v s efter fallet). Den
naturliga människan är alltså frisk.
-
Kroppen är inte sjuk i det här avseendet om inte också nous och hela själen
är det.
(Använd hellre termer som ”köttet”, ”sinnlighet” eller
”kroppens felvända passioner” när man vill uttrycka den Gudsfrånvända
näringen som ibland hämtas från kroppen).
Vi kommer nu att gå närmare in på några särskilda delar i denna människosyn.
I Bibelns och de heliga Fädernas texter är det förvirring men också
tydlighet bland termerna själ, nous, hjärta och mind (dianoia = förnuft)
Dessa termer blandas ofta ihop. Vlachos skriver att han under flera år försökte
bringa reda i dessa termer.
När han läste bibliografier om ämnet fann han att uttolkarna med väldigt
få undantag var oförmögna att bestämma sambanden och skillnaderna
mellan dessa termer.
Därför har han (alltså Vlachos) gjort ett försök att särskilja dem
och beskriva det nätverk i vilket dessa termer rör sig.
Nous och själen
I nya testamentet och i Fädernas texter identifieras själen med nous.
Termerna själ och nous växlar i samma betydelse
Johannes av Damaskus skriver att nous är den renaste delen av själen,
det är själens öga. ”Själen har inte nous som något distinkt skilt
från sig själv utan som en del av sig, den renaste delen.” Liksom det
ögat är för kroppen är nous för själen, och precis som att kroppens
öga kan skåda Guds skapelse när det belyses av ljus, så kan nous, själens
öga, förvärva erfarenheter av Gud när den belyses av det oskapade
ljuset.
Den hel. Gregorius Palamas använder termen nous i två betydelser, dels
som ett uttryck för hela själen dels som en kraft (power, förmåga) i
den treeniga själen..
Liksom Gud är essens och energi är också själen som Guds avbild –
essens och energi.
Eftersom nous ibland utrycker hela själen kan man också tala om att nous
består av essens och energi, där essensen finns i hjärtat och energin
består av aktivitet i nous som är tankar och direkt varseblivning.
Avbilden (image) finns i själen eller i nous.
Nous och hjärtat
Nous kallas alltså ibland själens essens, vilket innebär hjärtat.
På många ställen i skriften och bland Fäderna finns den här
identifieringen av nous med hjärtat eftersom termerna kan växla i samma
betydelse.
Gud uppenbarar sig i hjärtat och det är där människan lär känna
honom.
Aposteln Paulus skriver att Guds upplysning sker i hjärtat, han skriver
att ”hjärtats ögon upplyses så att vi kan lära känna honom”. Hjärtat
mottar uppenbarelsen av Guds kunskap.
Ibland används i stället nous i samma betydelse t ex på vägen till
Emmaus där det står att ”Han öppnade deras nous så att de skulle förstå
skriften”.
Nous och förnuft (reason)
Ibland sammanblandas även dessa begrepp och det är ju en konsekvens
av syndafallet att nous identifieras med förnuftet. Men den riktiga synen
är nog, som vi tidigare har sagt, att ett rent nous kan se saker och ting
(framförallt andliga) på ett korrekt sätt men att förnuftet formulerar
och uttrycker vad nous har sett.
Det är inte alltid så lätt, det är inte säkert att jag ens för mig
själv alltid kan formulera vad mitt nous erfar. Detta kan dock tränas
och det är en viktig förmåga framförallt hos andliga ledare som ju ska
försöka sätta ord på nous-erfarenheter för att kunna hjälpa andra.
Det finns ett visst logiskt inslag i nous vilka beskrivs i termerna förståelse,
skarpsinne, snabbtänkthet, och förmåga att hysa farhågor. Dessa kan
nog, tycker jag, sammanfattas med ordet intuition, vilket ju är mera
subtilt än förnuft. Jag kan alltså intuitivt hysa farhågor, förstå
och urskilja vissa saker. Det går väldigt snabbt och jag kan inte direkt
argumentera för varför och på vilket sätt – det bara är så.
Men nous är alltså inte lika med förnuftet eller intelligensen, som vi
ju har berört tidigare.
Nous och uppmärksamhet (attention)
Nous beskrivs ibland som uppmärksamhet, vilket då står för nous´
energi.
Om uppmärksamheten i nous flyttas från Gud och istället rinner ut i
sinnena blir t ex bönen okoncentrerad och orden rabblas av gammal vana.
Vi ser alltså att termen nous har många betydelser hos fäderna. Ibland
identifieras den med själen, ibland är det själens energi, ibland själens
öga och ibland dess uppmärksamhet .
Nous består av essens och energi och essensen hör hemma i det ”inre
organet, det metafysiska hjärtat” som också nästan motsvarar det
anatomiska hjärtat.
Det viktiga är att inse att nous inte är detsamma som intelligens,
vilket är den vanliga uppfattningen i dagens samhälle där de flesta har
ett dött hjärta och förmörkat nous, utan att det finns något mer och
större vid sidan av intelligensen.
Men för en person som har den helige ande inom sig är det inte så
viktigt med definitioner eftersom hon av erfarenhet känner närvaron och
existensen av nous.
Nous, hjärta, tankar
Detta, att det inte är så viktigt med definitioner, skriver Vlachos
alldeles innan ett kapitel om ”nous, hjärta och tankar” på 116 sidor
och nu väljer han att definiera nous som ”själens öga”, och att
termen nous huvudsakligen kommer att betraktas som ”själens kraft”
(power) samtidigt som det är ”själens renaste del”. Han väljer
alltså Johannes av Damaskus´ definition: ”Själen har inte nous som någonting
distinkt från sig själv, men som dess renaste del. Så som ögat är för
kroppen är nous för själen och om nous förmörkas så förmörkas hela
själen.”.
Naturallivet i nous
I ett naturligt, friskt tillstånd har nous sitt begär till och strävan
efter förening med Gud..
I sin natur har alltså nous en dragning till Honom och även en längtan
efter att likna Honom i enkelhet och kärlek. Men denna dragning är alltså
inte tvingande, nous är i ett friskt tillstånd fri att säga nej och vända
sig åt ett annat håll.
Liksom Fadern – Nous föder Ordet (Word) – sonen som i sin tur återskapar
mänskligheten – så återskapar ett friskt nous andra själar genom
ordet (word) och dessutom ger dem liv genom sin andedräkt. På så sätt
återskapar ett nous som rör sig i riktning mot Gud, andra själar. (Här
har vi förklaringen till hur väckelser uppstår)
Alltså när en människas nous rör sig naturligt mot Gud blir den av nåd
det som det himmelska nous är av naturen. Ett nous som är förenat med
Gud är i ständig rörelse och blir gott och vist genom delaktighet av
den första Nous som är god och vis av naturen.
Enligt Maximus Bekännaren fungerar nous i enlighet med naturen när den håller
passionerna under kontroll (i rätt riktning), kontemplerar (begrundar,
mediterar) de skapade varelsernas innersta väsen (the inner essens of
created beeings) och förblir hos Gud.
Fäderna poängterar också det faktum att nous förändras av varje
direkt varseblivning som den accepterar (“….by every conceptual image
of things which it accepts”.
If it contemplates the conceptual images of things spiritually, it is
transformed in various ways according to which of them it contemplates”).
Därför är det väldigt viktigt
för nous att lära sig att ta emot direkt varseblivning andligt för
annars lever den inte i sitt naturliga tillstånd, den blir förvrängd.
och ett förvrängt nous smittar hela själen (och kroppen).
Nous bestämmer hela människans tillstånd eftersom det är nous som ger
näring till själen.
Vårt nous befinner sig mellan två ting – virtue (dygd) och vice
(synd), ängel och demon.
Det fria nous har både auktoriteten (befogenheten) och kraften (förmågan,
power) att följa eller motstå den ena eller den andra, allt efter sin önskan.
Själens rörelse bestäms utifrån den rörelseenergi som nous ger
passionerna.
Det är karakteristiskt för nous att när någonting blir en ihållande
angelägenhet så lyckas nous vända begär och kärlek i den riktningen.
Detta gäller i båda riktningarna; mot det gudomliga och rena eller mot
det materiella och köttsliga. Uppmärksamheten åt ett visst håll skapar
direkt varseblivning i nous och kärleken och passionerna vänds i den
riktningen.
Det sjuka nous
Det friska nous är alltså fritt, men det sjuka och fallna nous är inte
det.
”The ailing nous is a prisoner”, alltså en fånge. Förvända
passioner kedjar nous.
Den hel. Maximus säger att precis som en fågel som är fastbunden i
benet inte kan flyga eftersom den ohjälpligt dras ner till jorden igen
hur mycket den än flaxar och försöker lyfta mot himmelen, så kan inte
heller det fängslade nous lyftas upp till himmelsk kunskap, den hålls
tillbaka av passionerna, dras ned till jorden, den har blivit klumpig pga.
de olika passionerna och kan inte bedja rent till Gud.
I del 1 berörde vi delvis vari fallet i nous består.
Fallet innebär tre saker:
1. Nous fungerar inte som det
var tänkt
2. Den sammanblandas med förnuftet
3. Och underkastas passionerna,
ängslighet och omgivningsförhållanden
Förmörkelsen i nous leder till att människan ser annorlunda på sin nästa,
på Gud, på världen och hela skapelsen.
Förnuftet (mind) försöker att möta Gud, när nu inte längre nous kan
det. På så sätt skapas avgudar, avgudareligioner och heresier. Eftersom
nous inte längre kan se människan på ett gudligt sätt - ser förnuftet
henne på ett annat sätt. Människan utnyttjar sin nästa för äregirigheten
och girigheten. Hon ser sin nästa som ett objekt för njutning och
avgudar allt skapat. Människan utnyttjar både Gud och sin nästa för
att befästa sin individualistiska säkerhet och lycka men befinner sig i
ett tillstånd av kontinuerlig ängslan.
Vlachos skriver: ”Vi hänför vår ängslan till yttre problem alltifrån
studier, yrkesval, familj, barn, barnbarn mm, och vi säger ”om” det inte vore si
eller så - så skulle jag vara lugn och kunna koncentrera mig på att
leva ett kristet liv. Men vi måste inse att de yttre problemen aldrig
upphör och att knuten för vår ängslan sitter inom oss själva, i vårt
förmörkade nous. Det är ju faktiskt så att vi inte kan känna oss
lugna ens när allt är bra här i livet, under dom s.k. ”goda”
perioderna.”
Detta beror på att vi sitter fängslade pga. att vårt nous är sjukt. Är
vi i fängelse så spelar det ingen roll hur goda förhållandena än är;
om vi blir väl behandlade av fängelsepersonalen, om vi får bättre mat,
om vi tillåts dekorera vår cell – inget hjälper för vi sitter ändå
fängslade och erfar den förskräckliga atmosfär som föreligger i ett fängelse.
När vårt nous är förmörkat är hela världen ett hemskt och plågsamt
fängelse. När människan släpper lös sina sinnen rinner nous ut genom
dessa, från sin plats i hjärtat och själen tas till fånga. Denna frisläppning
av sinnena lägger kedjor på själen. Detta slaveri är likvärdigt med förmörkelse.
Solens nedgång skapar natt. När Kristus drar sig bort från människans
själ och passionernas mörker lägger beslag på den, då befinner sig människan
i ett ogenomträngligt mörker, i en månlös natt.
När det gäller sjukdomen i nous så konstateras det att djävulens första
strid i människan sker i hennes nous. Demonerna förslavar nous när nous
ger sitt samtycke och begår synd.
Den hel. Maximus lär att de använder passionerna som finns i själen, väcker
passionerade tankar, genom vilka de kämpar mot nous och tvingar nous att
ge sitt samtycke till synd.
Hesychios Presbyten lär att de
8 onda huvudtankarna (under vilka alla andra onda tankar lyder) närmar
sig hjärtats dörr, och om ingången är obevakad träder de in en efter
en i sin egen takt och i sin egen tid. Vilken av dem som än inträder, föder
den en svärm av onda tankar Så därför uppmanar fäderna oss att hålla
vakt över våra tankar.
När nous förmörkas blir det blint och kan inte längre se det oskapade
ljuset, få andlig kunskap om Gud och allt skapat, och kan inte längre
urskilja det onda från det goda.
Nous förblindas av de tre huvudpassionerna girighet (avarice), självuppskattning
(äregirighet) och njutningslystnad. Nous och själen i allmänhet blir oförmögen
att kontemplera Gud och bli upplyst. Detta är dess sjukdom och död.
Ett stort slag utkämpas alltså av demonerna för att tillfångata nous
och fästa nous till de passionerade tankarna. När nous är besegrat
leder det till synd, först i tanken och därefter i handling. Efter att
ha förstört hjärtat med passionerade tankar kan demonerna dra sig
tillbaka, men syndens avbild lämnas kvar i nous. Detta är sjukdomen i
nous.
Nous är alltså inte bara fängslad utan även sjuk eftersom syndens
avbild lämnats kvar som ett sår som föder ny synd. Sjukdomen märks
till det yttre i ord och i gärning.
Helandet av nous
Ortodoxt liv förutsätter framför allt att den noetiska delen av själen
ska bli frisk, och därigenom blir hela varelsen frisk.
Hur åstadkoms detta helande?
Fädernas basala undervisning menar att nous blir frisk genom
vaktandet av nous, vilket kallas vaksamhet. Denna vaksamhet går ut på
att inte släppa in onda tankar och därigenom inte låta den onda tanken
väcka passionen osv. Praktiskt går det till så att när man i sitt nous
blir varse att en ond tanke vill komma in, så ska den avvisas och vi ska
omedelbart anropa Jesus.
Man kan med fördel använda Jesusbönen ”Herre Jesus Kristus Guds son,
förbarma dig över mig syndare”. Jag ska alltså inte bjuda in den onda
tanken för överläggningar utan stoppa i porten och begära hjälp.
Ibland förstår man ju inte att det är en ond tanke förrän förhandlingarna
har kommit igång,
framförallt om nous är otränat, men åtgärden blir densamma – avvisa och begär förstärkning.
Och eftersom detta är en verklighet så svarar Jesus ”Behold (var
lugn), jag är vid din sida och redo att hjälpa dig.”
Om nous är riktigt dimmigt och förmörkat så är risken stor att onda
tankar släpps in och får sitt fäste i nous och uppväcker passioner,
som i sin tur kan leda till att nous ger sitt samtycke till synd. Där är
botemedlet botgöring (repentence) vilket innebär ånger och bekännelse
Fäderna rekommenderar att man även ska bekänna onda tankar som fått fäste,
och vi förstår ju utifrån detta att det är viktigt för den andliga hälsan.
Utan vaksamhet över nous, ödmjukhet och Jesusbönen – så kan nous
inte tillfriskna.
Men utöver detta sätt att stoppa onda tankar så kan vi också öva oss
i att bemästra passionerna, eftersom de onda tankarna utgår från dessa
när demonerna väl dragit sig tillbaka. Passionerna bemästras genom
askesen och hjärtats stillhet.
Och det kommer alltså ett helt kapitel om passionerna senare i boken (se
del 3)
Om nous blir sjukt genom att inte hålla Guds befallningar (commandments)
så blir det friskt genom att hålla dom, d v s vara angelägen om att älska
Gud, ständigt ha honom i åminnelse, besinna hans närvaro, komma ihåg
de Heliga martyrernas fromhet och begrunda döden, domen och straffet.
Simeon den nye Teologen säger att en kort väg för att få nybörjaren
att uppnå dessa dygder (virtues) är ”tysta läppar, stängda ögon och
stängda öron.” D v s flytta vaktandet ända ut i kroppens sinnen, så
att dessa inte stör nous´ inre begrundan (rinner inte ut i sinnena).
På så sätt kan nous bättre urskilja vilka tankar som är onda och
vilka som är goda,
behålla de goda vilket ger näring och upplysning av nous, och förkasta
de onda i glömska.
Allt detta är en kamp för reningen av nous, vilket är en förutsättning
för upplysning och gudomliggörelse. Denna rening är den Helige Andes
verk men förutsätter även vår frivilliga medverkan. Bara den Helige
Ande kan rena nous och frigöra nous från dess fångenskap.
För att hela ett sjukt nous krävs mod. Fäderna poängterar tydligt
vikten av mod i det andliga livet. Och visst krävs det mod när man inser
att detta är en verklighet och en kamp mot demoner, mot de förvrängda
passionernas starka krafter inom mig och mot världen.
Fäderna talar mycket om att nous måste återvända till hjärtat,
energins återvändande till essensen. I ett brev från Basilius den Store
till Gregorius Palamas kan vi läsa följande:
”För när nous inte är engagerad i yttre omständigheter och inte
heller utspridd i hela världen genom sinnena så drar den sig tillbaka
inom sig själv. Sen uppstiger den spontant till att begrunda Gud. Upplyst
av den strålglansen blir den benägen att glömma sin egen natur. Då
drar den inte själen ner till jorden vare sig med tankar om levebröd
eller om kroppslig klädnad utan vänder all sin iver till att förvärva
evighetens skatter.”
Just detta citat använde Gregorius Palamas som argument i sin dispyt med
Barlam i frågan om möjlighet att skåda det oskapade ljuset och erhålla
andlig kunskap direkt från Gud.
Alltså det rena nous som inte är splittrad, som inte har runnit ut i
sinnena, kan återvända till sig själv – och upplyftas till att skåda
Gud, och därigenom blir den inte intresserad av världsliga ting och glömmer
t.o.m. sig själv.
När nous hittar hem så hittar det hjärtat. Ja, återvändandet är i
realiteten en förening mellan nous och det metafysiska hjärtat, som
motsvaras av det anatomiska hjärtat.
När nous stiger in i hjärtat frigör den sig från varje bild, både
visuell och mental.
Hjärtats dörrar stängs bakom nous, ingenting annat släpps in och nous
(själen) går in i ett mörker av en alldeles speciell natur och blir därefter
dömd värdig att stå inför Gud med ett rent nous. Hjärtat är enligt fädernas
undervisning ”Kristi mottagningsrum”.
I det tillståndet kan nous motta Guds tröst (consolation) och erfara en
ljuvlig förnimmelse av Guds kärlek. Detta, står det, bekräftas med ångerns
tårar, och då tror jag (egen kommentar) att det framförallt handlar om
det som Yannaras beskriver som ånger, d v s en insikt i min avskildhet från
Gud, en ökad längtan efter Guds gemenskap och fruktan över att inte
kunna besvara Kristi kärlek.
Nous får i mötet med Gud en ökad mottaglighet d v s förmåga att rätt
kunna urskilja olika verkligheters smaker, alltså förmåga att urskilja
vad som är gott och ont, vad som är från Gud eller från djävulen.
Och denna förmåga är ju en förutsättning för att kunna stoppa onda
tankar redan vid porten som vi tidigare talade om.
Ett friskt nous som hänger sig själv kontinuerligt till gudomlig
verklighet, får i sin själs passionerade del (den del som styrs av
passioner) ett gudalikt vapen.
Nous blir som en stridsvagn som drar själen till Gud..
När nous är friskt ges den tillförsikt (assurence) från Gud enligt
aposteln Paulus ”Låt var och en vara fullt övertygad i sitt eget
nous”. (Rom 14:5).
Upplysningen av nous innebär en insikt
i vem jag själv är och en insikt i min delaktighet med hela mänskligheten
och också min delaktighet med mänsklighetens synd .
När vårt nous upplyses och befrias blir hela världen en gåva från Gud
till oss. Vi ser då varandets ursprung ”the causes of beeings” i all
natur. Vi tror inte att naturen upprätthålls av naturlagarna utan av
gudomlig energi. Vi tror alltså att skaparen personligen vakar över allt
skapat. Och varhelst en repetition och en konsistens (fasthet) råder
beror det inte på någon naturlag
utan på den gudomliga energins trofasthet. Det är på detta sätt som
Gud har valt att agera.
Upplysningen av nous förmår oss därför att se Gud i allt skapat, i glädje
och i sorg, i motgång och i medgång, i sjukdom och i välbefinnande, i
s.k. goda och s.k. onda människor.
Kort sagt finns det inga allvarliga problem.
Så hela den ortodoxa traditionen består av helandet och livgivandet
av själen som är ”död” i synd. Alla sakrament och kyrkans hela
asketiska liv bidrar till detta helande och den som inte är medveten om
detta faktum är oförmögen att känna atmosfären i den ortodoxa
traditionen.
Själens hälsa består av lidelsefriskhet och andlig kunskap.
Själen är frisk om dess ”riktningsbara” (passible) funktioner är
helt och fullt och samstämmigt riktade mot Gud. En ren själ är en själ
som älskar Gud och som har ett nous fritt från onda tankar och fritt från
bilder.
Här följer en kort sammanfattning
av hur själen blir frisk.
Vår uppgift är att frivilligt låta oss bäras till sjukhuset och där
frivilligt ta den ordinerade medicinen. Vår medverkan handlar om insikt,
ånger, längtan och lydnad. I denna botgöring ingår att försöka avstå
från onda tankar och handlingar och försöka främja goda tankar och
handlingar. Men detta är alltså inte fråga om meriter eller förbättringar
– utan det är fråga om ren medicin
– ”att döda döden i oss”. Att genom askesen undandra näringen från
de felvända passionerna, helt enkelt svälta ut dem. Samtidigt med den
praktiska medicinen som syftar till att hålla nous ren -bör det också pågå
en riktningsförändring av nous. Alltså samtidigt som de felvända
passionerna svälts ut bör nous riktas mot Gud genom inre bön och genom
ett ständigt ihågkommande av Gud, i alla situationer, genom alla sinnen
och genom logos bearbetning, så att Gud kan möta oss och genom mötet i
nous åter tända den noetiska kärleken genom den helige ande som i sin
tur ger ny näring till passionerna men nu i riktning mot Gud. Här
handlar det alltså mer om att ge möjlighet till stillhet i Guds närvaro.
Att inte låta sig splittras av allehanda världsliga omsorger. Och att även
i vardagens olika situationer ihågkomma Gud och se honom i allt skapat.
Och samtidigt med reningen och riktningsförändringen av nous så försöker
vi också begränsa intellektets auktoritet genom lydnad.
Vad är lydnad?
Ja vi läser att:
Lydnad är icke-ifrågasättande rörelse, obehindrat accepterande av döden,
ett enkelt liv, och mötandet av faror utan oro.
Lydnad är begravningen av den egna viljan och förståelsen, och uppväckelse
av ödmjukhet och transformering av passionerna.
Lydnad under Guds vilja spelar en betydande roll i begränsningen av
intellektet. Vi övar oss i att inte sätta tillit till våra egna bedömningar
och vår egen åsikt (som härrör från vårt eget intellekt). Detta är
svårt eftersom vårt intellekt protesterar.
Eftersom vi inte kan få svar från skriften eller de Ortodoxa Fäderna
vad som är Guds vilja i alla de vardagliga frågor som berör var och en
av oss, så är det viktigt att rådfråga sin andlige fader och
underordna sig hans ledning. Lydnad, praktiserad på det sätt som den
ortodoxa traditionen bjuder, förstör
inte intellektet utan helar det och placerar det i sin naturliga position.
Det är kyrkans långa erfarenhet att en människa som lyder kan bli helad
från sin själs inre sjukdom.
Jag ska nu drista mig till en egen sammanfattning av det vi hittills gått
igenom.
I del 1 beskrevs vägen genom de olika stadierna rening – upplysning –
och gudomliggörelse.
Reningen sker genom ånger och
bekännelse, självkontroll, fasta, vaka, bön, lydnad, dygder (göra gott
och undvika ont i det yttre och i det inre), stillhet, hålla Gud och den
andliga verkligheten i åminnelse osv.
Reningen går alltså ut på att kasta ut det onda från nous, hålla dörren
under bevakning och rikta blicken mot Gud. Samarbetet mellan människan
och Den Helige Ande i reningen kan liknas vid smeden och den heta ugnen.
Det hjälper inte hur många verktyg smeden än använder - utan glöden
från ugnen kan järnet inte omformas.
Upplysningen (teoria) och gudomliggörelsen (teosis) är helt och fullt
Den Helige Andes verk. I upplysningen
får vi insikter i vem vi själva är, vem Gud är, vi ser skaparen i allt
skapat och ser att vi är en del av mänskligheten och delaktiga i mänsklighetens
avskildhet från Gud.
Längs vägen glömmer nous sig själv och ser varje människas synd som
sin egen.
I teosis, gemenskapen och föreningen
med Gud själv erfar människan en ljuvlig kärlek från Gud, och en
innerlig önskan att kunna besvara den kärleken d v s ökad kraft till
botgöring, och en ökad förmåga till urskiljning mellan ont och gott.
Så samtidigt som dessa är stadier under vandringen där målet är att
stadigvarande leva i förening med Gud, så ser vi att både under
upplysningen och gudomliggörelsen får vi ytterligare behov av och kraft
till förnyad rening så det verkar också vara en fortgående
cirkelrörelse under tillfrisknandet. Men egentligen är det ingen
cirkelrörelse utan det är en spiralrörelse eftersom ingen är exakt
samma människa efter att ha blivit berörd av Gud.
Och någonstans i den rörelsen sker det som beskrivs som ”nya födelsen”,
som enligt fäderna är en distinkt händelse där ”en ljuvlig blomma slår
ut i människans själ”. Hur och när detta sker är olika för varje människa.
Men det beskrivs som att ”hitta den gömda personen”.
Ja det beskrivs som födelsen av
”personen” och personen = ”likheten”
eller som det uttrycks så målande ”the image in action”.
Alltså när Guds avbild i mig får liv, och jag i min person och i mitt
liv uttrycker Guds avbild.
Hur ska man tänka kring detta?
Ja, jag ska först återberätta en helt fantastisk liknelse som Vlachos
beskriver i den lilla boken och som ska påvisa skillnaden mellan fantasi
och verklighet. Han gör detta
genom att jämföra den unga flickans lek med dockor å ena sidan och den
riktiga modern å andra sidan.
Han skriver att detta exempel förstås bäst av kvinnorna och jag är säker
på att alla mödrar kommer att känna igen sig.
För visst kommer vi ihåg ”mamma-leken”.
Den kunde vara oerhört intensiv och verklig. Moderskärleken var påtaglig
och glädjefylld och leken kunde uppfylla hela ens vardag - men det var en lek på mina villkor utan smärta och lidande. Det
var inte verklighet.
I verkligheten innebär föräldraskapet en massa hårt arbete, slit, vaknätter,
oro, ängslan och smärta samtidigt med en djup moderskärlek. Jag kan
inte lägga ifrån mig mina barn på samma sätt som dockorna kunde läggas
undan när jag ville göra något annat. Mina barn är verkliga och mitt
moderskap är inte på mina villkor.
Detta är förstås en liknelse som relaterar till vår Gudsrelation.
Är min relation till Gud en verklighet eller ej?
Den kan alltså vara förvillande lik verkligheten utan att vara
verklig. Den kan vara fylld av positiva och intensiva känslor av Guds närvaro,
men om den är på mina villkor, om det är jag som styr och ställer, väljer
och vrakar och om den inte också erfar lidande, så är risken stor att
det är en fantasi.
Jag har alltid tänkt mig att nya födelsen skulle innebära att det
kristna livet liksom blev ”lätt”.
Att jag - driven av kärlek till Gud får kraft att leva nära honom och i
äkta kärlek till min nästa.
Men egentligen kanske det på ett sätt är precis tvärt om; att det är
då det blir svårt – därför att det blir på riktigt.
Det är inte Jesus som följer mig på mina villkor utan det är jag
som följer honom.
Det är en verklighet som jag inte kan lägga undan eller plocka fram likt
en docka när jag känner lust för att leka en stund - nej liksom jag
inte kommer undan mina egna barn så kommer jag inte heller undan Gud om
min tro är en verklig relation till honom.
Men samtidigt som det är svårt är det nog också lätt - vi kan återigen
likna det vid föräldraskapet. För visst är det så att fastän livet
som förälder många gånger är slitsamt och smärtfyllt så är det
ingen som känner sig som ett offer. Nej, pga. kärleken till sina barn glömmer
man sig själv för deras bästa. På så sätt tror jag att kärleken
till Gud gör ”oket milt och bördan lätt” även om den samtidigt innebär smärta och
lidande.
Liselott
Tano
© Citera gärna men ange källa.
|