.ortodox tro

Referat (del 1) av

Hierotheos Vlachos´

"Orthodox psychotherapy"

Först en liten presentation av författaren:
Hierotheos Vlachos är ursprungligen grek, född 1945. Han läste teologi i Thessaloniki och har varit präst sen 1971. När hans bok översattes till engelska 1994 så arbetade han i Aten som predikant och lärare. Redan som ung var han intresserad av ”Fädernas skrifter” och han arbetade ett tag i klosterbiblioteken på Mount Athos.
1986 kom den fösta upplagan av boken, skriven på grekiska. Översättningen till engelska är baserad på den tredje upplagan av originalboken.

Vlachos skriver själv i förordet att syftet med boken är att sammanfatta Fädernas undervisning om ortodox teologi, och att visa att det i första hand är frågan om en ”vetenskap om helandet av människan”. Han uttrycker det så att han med denna bok, och även hans andra böcker, försöker överföra den ortodoxa andligheten från Filokalian till den rastlösa och oroliga nutidsmänniskan.
Vi läser ett citat från bokens inledning:
”Enligt den ortodoxa traditionen är människan sjuk efter Adams fall; hennes nous förmörkades och förlorade gemenskapen med Gud. Döden kom in i personens existens och orsakade många antropologiska, sociala och även ekologiska problem (alltså problem inom människan, mellan människor och i den omgivande miljön). I tragedin med hennes fall behöll människan Guds avbild inom sig men förlorade helt likheten med Honom, eftersom gemenskapen med Gud blev bruten. Men inkarnationen i Kristus och kyrkans arbete möjliggör för personen att uppnå likheten med Gud, vilket innebär att återupprätta gemenskapen med Gud. Den här färdvägen från ett fallet tillstånd till gudomliggörelse kallas helandet av personen därför att den innebär personens återgång från ett onaturligt tillstånd till ett naturligt eller övernaturligt tillstånd”.

Boken berör inte olika neurotiska och patologiska diagnoser, eftersom det tillhör psykiatrin och neurologin, men existentiella dilemman som rädsla för döden, avsaknad av mening med livet, ett skyldigt samvete och förlust av gemenskap med Gud tillhör sådana områden som kyrkans teologi kan antingen förhindra eller hela.
Det utlovas i början av boken att läsaren av denna bok kommer att hitta vägen genom vilken en person uppnår gemenskap och förening med Gud och därigenom uppfyller den mänskliga existensens bestämmelse.
All denna psykoterapibehandling är nära förbunden med den neptiska (nyktra) traditionen i kyrkan och dess hesychastiska liv (stillhet i Guds närvaro) och den finns bevarad i texterna i Filokalian, i Kyrkofädernas arbeten och i synnerhet i den helige Gregorius Palamas undervisning.
Detta neptiska och hesychastiska liv är samma liv som profeterna och apostlarna levde och som också var vanligt i västvärlden innan det blev ersatt med skolastisk teologi.
Det är de personer som har blivit helade som är beviset för att kyrkan griper in i samhället på ett frälsande sätt. Det är detta höga syfte den ortodoxa kyrkan tjänar genom sin teologi och sitt liv.
Ortodoxi är i huvudsak en terapeutisk vetenskap med syfte att hela människan och leda henne till Gud, just i den ordningen. För att kunna leva i verklig gemenskap med Gud och uppnå det välsignade stadiet av gudomliggörelse måste människan först bli helad.
Den skiljer sig tydligt från andra psykoterapeutiska metoder genom att inte vara antropocentrisk utan theantropocentrisk och även därigenom att den inte genomför sitt arbete med mänskliga metoder utan med hjälp av gudomlig nåd, i själva verket genom en synergi av gudomlig och mänsklig vilja.

Man kan säga att boken är en sammanställning av de ortodoxa fädernas undervisning om sjukdom och tillfrisknande av själen, nous, hjärtat och tankarna.
Och vi kommer så småningom att gå in mera i detalj på vart och ett av dessa områden.

Förutom Filokalians skrifter har Vlachos hämtat en hel del material från andra ortodoxa fäder såsom Gregorius Teologen, Gregorius Palamas, Johannes Chrysostomus, Basileios den Store, Simeon den Nye Teologen , Johannes av Stegen (Klimakos) m fl.
Om jag gör en egen reflektion, vilket förekommer men inte särskilt ofta, så anges det – allt övrigt är urval eller sammanfattningar från boken.

Innehållet i boken är uppdelat på 6 kapitel

• först ett sammanfattande kapitel med rubriken ”Ortodoxi som en terapeutisk vetenskap”,

• sen ett om ”den ortodoxa terapeuten”

• det tredje är ett omfattande kapitel där själen, nous, hjärtat och förnuftet (mind, thought) definieras och där det gås igenom hur dessa delar fungera i ett friskt tillstånd, hur dom fungerar i ett sjukt tillstånd och hur dom blir botade

• det fjärde kapitlet heter ”ortodox patologi”, alltså sjukdomslära och det handlar främst om passionerna, vad de är och hur de utvecklas, hur dom botas och vad lidelsefriskhet är (dispassion).

• det femte kapitlet berör ”hesychasm som en metod för helande”

• och det sjätte och sista kapitlet heter ”ortodox epistemologi” eller kunskapsteori.

Kapitel 1 börjar med en definition av vad Kristendom är och vad det inte är

Först ställs frågan om det är en filosofi.
Ja, det är inte en filosofi enligt vår tids definition av filosofi. Filosofi är mänskligt tänkande medan kristendom är Gudsuppenbarelse, inte en upptäckt av människan men en uppenbarelse av Gud själv till människan

Är det en religion?
Inte i den bemärkelsen att Gud finns långt borta i himmelen varifrån han styr mänsklighetens historia; och att den till jorden fallna sjuka och svaga människan skulle liksom behöva ta sig över en hög mur för att kunna blidka den extremt krävande guden.
Inte heller religion i den bemärkelsen att människan i sin maktlöshet behöver en mäktig Gud i universum för att hjälpa henne i hennes svaghet, alltså att människan skapar en Gud efter sina behov. Inte heller är det fråga om en religion där människorna förleds till att bara sätta sitt hopp till det kommande livet. Och inte heller är kristendom en religion där människan förhåller sig till Gud som ett ”jag” relaterar till ett ”absolut Du”.
Nej kristendomen är något högre än dessa tolkningar och teorier.
Den kan inte rymmas inom de vanliga begreppen och definitionerna av religion. Gud är inget ”absolut Du” utan en levande Person som är i organisk (biodynamisk) förening med människan. Vidare är ”himmelriket” inte bara något som väntar vid tidens slut utan det är i högsta grad närvarande i nuet. Enligt fädernas tolkning är himmelriket den treenige Gudens nåd eller med andra ord ”seendet av det oskapade ljuset”.
Vlachos säger: ”Vi ortodoxa sitter inte och väntar på att historien ska ta slut, nej genom vårt liv i Kristus springer vi historiens slut till mötes och lever redan här det liv som sen kommer att fortsätta för evigt”.
Där ortodoxi lever på rätt sätt och i den Helige Ande, där är det en gemenskap/förening (communion) mellan Gud och människor, mellan det himmelska och det jordiska och mellan de levande och de döda.
I denna gemenskap får alla problem som kan tänkas dyka upp i våra liv en verklig lösning

I några stycken kan kanske kristendom beskrivas som en religion men man måste alltså göra vissa förtydliganden.
För det första ska vi slå fast att kristendom först och främst är en KYRKA, och med kyrka menas ”Kristi kropp”. Eftersom Kristi kropp är hel och inte huvudlös så innebär det att Kristus är förenad med oss och styr mänsklighetens historia inte från en avlägsen plats i himmelen utan i och genom oss – sin kropp – sin kyrka.
För det andra är målet för de kristna att uppnå det välsignade tillståndet av gudomliggörelse. Gudomliggörelse är identisk med ”likhet”, d v s att vara lik Gud. Men för att uppnå denna likhet och kunna skåda Gud, det oskapade ljuset, på så sätt att denna syn inte blir en förtärande eld utan ett livgivande ljus så måste rening och helande av människan ha skett.
Reningen och helandet är Kyrkans uppgift. Kristendom utan rening är en utopi!

Så vi kan alltså fastslå att kristendom inte bara är filosofi eller religion utan i huvudsak är det helande. Det är helandet av en persons passioner så att han kan uppnå gemenskap och förening med Gud.

I liknelsen om den barmhärtige Samarien visade Herren på flera sanningar.
Så snart som Samarien såg den slagne och sårade mannen förbarmade han sig över honom, lindade hans sår, hällde på olja och vin och lyfte upp honom på sin åsna -och- förde honom till värdshuset.
Johannes Chrysostomus presenterar denna liknelse på följande sätt:
”Människan föll från sitt himmelska tillstånd, hon föll bland tjuvar vilket är djävulen och de fientliga krafterna. Såren som hon erhöll är de olika synderna, för varje synd ger blåmärken och sår. Som David säger ”Mina sår stinker och flyter för min dårskaps skull” Ps 38:6.
Samarien är Kristus själv, som kom ner från himmelen till jorden för att hela människan. Genom att blanda den Helige Ande med sitt blod (liknas här vid vin och olja) gav han liv till människan. Han lyfte upp honom på sitt eget djur, d v s genom att ta kött på sina gudomliga skuldror lyfte han det mot Fadern i himmelen. Därigenom förde den gode Samarien, Jesus Kristus, den slagne mannen (eller mänskligheten) in till det underbara rymliga värdshuset, denna universella kyrka. Han gav honom till värdshusvärden som är aposteln Paulus och genom Paulus till översteprästerna och lärarna och prästerna i varje kyrka sägandes: 
”Ta hand om människorna som jag har gett till er i kyrkan. Eftersom dom är sjuka, sårade av synd - hela dem. Sätt på dom ett stadigt gips, det är det profetiska ordet och evangeliernas undervisning. Gör dom hela genom förmaningar och råd och uppmuntran från Gamla och Nya testamentet.”
I Johannes Chrysostomus tolkning av denna liknelse är det uppenbart att kyrkan är ett sjukhus som helar de av synd sjuka och att biskoparna och prästerna, liksom aposteln Paulus är de som helar Guds folk.

I vår tid där kristendomen framställs som en filosofi eller en intellektuell teologi eller som en kulturell och populär tradition, är det verkligen viktigt att betona nödvändigheten av kyrkan, platsen där helandet sker.
Så kyrkans arbete är terapeutiskt med syfte att bota mänsklighetens sjukdomar, huvudsakligen de själsliga. Detta är den grundläggande undervisningen i Nya Testamentet och av kyrkans fäder.

När jag hade läst avsnittet om kyrkan som värdshus/sjukhus så blev det av någon anledning ett uppehåll i läsandet några dagar. Och jag gick omkring dessa dagar med en varm tacksamhet i hjärtat över att ha blivit buren till detta värdshus. Det låter onekligen hoppingivande att här ska jag bli omhändertagen till dess att jag är frisk.
Men när läsningen återupptogs förstod jag snabbt att på det här sjukhuset bedrivs ”modern” sjukvård d v s patienten förväntas vara delaktig i tillfrisknandeprocessen.
Det gäller inte bara att befinna sig på rätt plats, d v s Kyrkan, utan också att lyda terapeutens råd och förmaningar, genomföra livsstilförändringar, kämpa mot passionerna i askes, vaka och bön. D v s även svälja den beska medicinen.
Vlachos citerar professor John Romanides som har skrivit följande:
”En tro på Kristus utan samtidigt helande är ingen tro alls.”
Alltså att kalla sig kristen och att ha en tro och till och med tillhöra en kyrka men där inget helande pågår, kan liknas vid en patient som har mycket stort förtroende för sin läkare och som infinner sig på hans mottagning på avtalad tid men som aldrig tar den ordinerade medicinen. Den patienten blir aldrig frisk.
Samme professor skriver:
”Traditionen enligt Kyrkans Fäder är en terapeutisk behandling nära besläktad med medicinen, särskilt psykiatrin. Den andliga energin i själen som ber oupphörligt är ett fysiologiskt instrument som alla har men som behöver helas innan det går att använda. Varken filosofi eller någon annan känd vetenskap kan hela detta instrument, det kan bara göras genom Fädernas neptiska och asketiska undervisning. Därför är det också så att de flesta inte ens känner till att dom har detta instrument.”

När nous till fullo fungerar möter vi Gud inte bara genom hans skapelse, inte heller bara genom det talade eller skrivna ordet, inte heller bara genom bönen och gudstjänsterna - utan vi möter ”honom själv”.
Den människa som är fullt frisk lever i en verklig gemenskap med Gud.
Hon kan skåda det oskapade ljuset både med sitt inre öga och med sina fysiologiska ögon,
Hon hör tydligt hans röst och förstår hans vilja.
Guds kärlek blir hennes kärlek och hon kan i sanning utföra goda gärningar, d v s hon behöver inte längre kämpa mot sina passioner för att försöka göra gott mot sina medmänniskor utan hon gör det lätt av kärlek. Och hon har fri tillgång till Andens frukter, ja, hon lever redan här på jorden i himmelriket.
Det är detta som är ”gudomliggörelsen” och målet för oss.
Det är också viktigt att slå fast att denna gudomliggörelse eller tillfrisknandet aldrig sker i ett enda slag som genom ett Guds under. Nej enligt den ortodoxa traditionen krävs det en fortgående process där Guds Ande samarbetar med människan. Processen är inte heller sådan att man tillfullo avklarar det första stadiet innan man går in i nästa. Som vi nämnde ovan så lever den som är frisk i verklig gemenskap med Gud själv, medan de som är under tillfrisknande kan uppleva stunder av den gemenskapen, men det är mera stunder av nåd och inte ett varaktigt tillstånd. Så kyrkan delar inte in människorna i moraliska eller omoraliska utan i de som är sjuka, de som undergår terapeutisk behandling (på väg att tillfriskna) och de som är friska (d v s helgonen).
Dessa stadier av helande är syftet med mystiken i Kyrkans liv, vilket de liturgiska texterna vittnar om. Vlachos skriver:” Det andliga livet är en dynamisk resa som börjar med dopet där Guds avbild i oss renas och fortsätter genom ett asketiskt liv som syftar till att uppnå likhet med Gud, vilket är lika med gemenskap och förening med Gud.”

När vi nu har konstaterat att tillfrisknandet är en process som går genom rening, upplysning och gudomliggörelse, och att det är den som är frisk som har störst möjlighet att erhålla kunskap om Gud genom en direkt kommunikation och förening med honom, så är det logiskt att konstatera att de sanna teologerna är dessa som har tillfrisknat eller är på god väg att göra det. Den helige Johannes av Stegen (St John Climacus) skriver:
”I ett högmodigt hjärta som inte har genomgått rening genom den Helige Andes verk, är det de orena demonerna som tolkar skriften åt oss. Därför ska den som är slav under sina passioner inte kvacka i teologi”
Enligt fäderna är det extremt svårt att tala om Gud utifrån antaganden och föreställningar.
Det är stor risk för självbedrägeri i det läget. Alltså sann teologi förmedlas till sanna teologer, d v s de som lever i förening med Gud och som därigenom erhåller kunskap om Gud.
Detta är viktigt. Det är alltså Fädernas liv som vittnar om att det dom skrivit är sant och går att lita på. Likaså är de nu levande teologerna de som har renats eller åtminstone håller på att renas, för bara dom kan initieras i de obeskrivliga mysterierna och stora sanningarna, och motta uppenbarelser och efteråt förmedla dem till människorna. Därför är teologi enligt de ortodoxa fädernas tradition, per excellence, sammankopplad och identifierad med den andlige Fadern – d v s bara den som själv lever i gemenskap med Gud kan leda sina andliga barn rätt.

När vi nu har konstaterat att kristendom och teologi i första hand är en terapeutisk vetenskap måste vi också utröna vad terapi är och vad ortodoxin, med dess teologi och tillbedjan, botar i oss.
Själens terapi innebär huvudsakligen en befrielse av nous. Den mänskliga naturen blev sjuk genom dess fall bort från Gud och denna sjukdom är främst fångenskapen och fallet i nous.
Arvssynden innebär enligt ortodox lära att människans bortdragande från Gud resulterade i blindhet, mörker och död i, och av, nous.
 Vi kan precisera detta lite mer – människans fall eller arvssynden innebär:
a/ att den noetiska förmågan (power) förlorar sin möjlighet att fungera sunt eller t o m sin förmåga att fungera alls.
b/ att den noetiska förmågan sammanblandas med hjärnans funktion och kroppen i allmänhet
c/ att den noetiska förmågan underkastas själslig ångest och vånda och omgivningens påverkan
Alltså (fri tolkning)den ursprungliga förmågan att fungera i relation till Gud har gått förlorad.
Vi har väldigt svårt att definiera vad nous är. Vi vet inte riktigt vad vi letar efter och därmed har vi inte heller kontroll över vårt nous.  Och nous är belägrad, förslavad av förvrängda passioner och väldigt lättpåverkbar av omgivningen.
Ett sjukt nous resulterar i dåliga relationer mellan människan och Gud och mellan människor emellan.

I och med Adams fall och förlust av Guds nåd insjuknade alltså människans nous, och därigenom blev hela hennes natur sjuk och hon överförde denna sjukdom till sina efterlevande. Så arvssynden är inte juridisk utan medicinsk.
När nous inte fungerar som det var tänkt är den ett lätt byte för den onde. Onda tankar tränger in och snart är nous fylld med, och styrt av, passioner. Fångad, förslavad och oförmögen att lära känna Gud.

Genom det heliga dopet blir människans nous upplyst, befriad från syndens slaveri och från den ondes grepp och blir förenad med Gud. Det är därför som dopet kallas ”upplysning”.
Men det är inget bestående tillstånd. Pga synd blir nous åter förmörkat och dödat. Fädernas undervisning gör det klart att varje synd och varje passion dödar nous.

Som jag förstår det är sjukdomen i nous kronisk på så sätt att ingen kan klara sig utan fortsatt terapi, inte ens helgonen. När en människa tillfrisknat fungerar nous som det är tänkt, men upphör medicineringen eller terapin så förlorar den sin funktion igen. Vi kan jämföra med en diabetiker som välinställd på sina mediciner fungerar som ingen sjukdom fanns, men den visar sig så snart som insulinsprutan glöms eller det på annat sätt blir obalans i systemet.
D v s ingen av oss kommer någonsin att bli utskriven från detta sjukhus som färdigbehandlad och friskförklarad. Vi kommer givetvis att kunna känna oss bättre och friskare efter hand, men också sämre och sjukare periodvis.

Den hel. Maximus försöker beskriva mer detaljerat vari orenheten i nous består och därigenom dess fall. Han skriver att det består av 4 delar
1/ falsk kunskap
2/ being ignorant of any of the universals (alltså att inte räkna med något okänt)
3/ härbärgering av sjukligt passionerade tankar
4/ samtycke till synd

Så återigen - nous behöver terapi, en terapi som Fäderna kallar ”quickening and purifying” av nous, d v s uppväckning, sätta nous i rörelse och rening av nous.

Vi har ju redan nämnt att vägen till helande går genom rening, upplysning och gudomliggörelse och vi ska nu se närmare på dessa tre stadier:
1/ reningen – syftar till att underordna köttet och undvika varje synd som kan reta upp passioner. Det leder till botfärdighet, tårar o s v. Vissa fäder kallar detta stadium för ”praxis”
2/ upplysningen (av sann kunskap) – i detta stadium ses början på passionernas tillfrisknande och det karakteriseras av insikt, kontemplation över skapelsens innersta väsen och den Helige Andes gemenskap. Dess syfte är att rena intellektet, avtäcka hjärtats ögon och uppenbara himmelrikets mysterier. Vissa fäder beskriver detta stadium under benämningen ”teoria”
3/ gudomliggörelsen - eller det mystiska och fulländade stadiet – gör det möjligt för en person att söka Guds gömda mysterier, det fyller honom med Andens gemenskap (fellowship). Hit hör den högsta mystiska erfarenheten som kallas ”ecstay” och som innebär seendet av Gud som det oskapade ljuset eller med andra ord förening med Gud. En människa i detta stadium blir en vis teolog i mitten av den stora kyrkan. Och vissa fäder benämner detta stadium för ”teologia”.
Hos vissa fäder är den här beskrivningen av det andliga livet 2-delad. Man talar om praxis vilket innebär rening och theoria som innebär både upplysning av nous och gemenskap med Gud. I princip är ett alltså ingen motsättning, bara beskrivet på olika sätt. I båda fallen föregår praxis teorin alltså rening föregår upplysning och gudomliggörelse. Men egentligen är det inte så renodlat. Stegen eller stadierna går hand i hand och förutsätter varandra

När vi nu har sett vad den ortodoxa terapins syfte är ska vi också se på den terapeutiska metoden, som är den ortodoxa trons metod.

För det första är det nödvändigt att inse att man är sjuk.
Den helige Maximus skriver.
”Den person som har lärt känna den mänskliga naturens svaghet har redan erfarit gudomlig kraft” Alltså är det Guds verk i oss när vi börjar känna oss sjuka. Och som ett exempel på vem som är sjuk så citerar vi Vlachos:
”Om vi drivs av avundsjuka, om vår ambition innehåller ont uppsåt och vår kärlek till Gud inte är oupphörlig - då har vårt hjärta inte renats.”

Men det räcker inte bara med att inse sin sjukdom, vi måste också bli bedrövade över det vi ser. Självfördömelse och självförebråelse leder till en sorg efter Guds sinne och är alltid kombinerad med ödmjukhet. Alltså en verklig sorg över att vara sjuk är en grundförutsättning för att kunna bli frisk. Eftersom terapin kan vara ganska krävande behövs en inställning hos mig av att ”kosta vad det kosta vill – men jag vill bli frisk”

När jag inser att jag är sjuk, sörjer över det och vill bli frisk - då blir nästa steg att gå till doktorn (!)
Vem är då doktorn? Jo, det är den andlige Fadern.
Den andligen Fadern är en teolog i dess rätta mening, d v s en som gått före på vägen och som känner Gud av erfarenhet. Den andlige Fadern behöver inte vara helt frisk, alltså inte ett helgon, men under tillfrisknande och friskare än sina patienter, han bör åtminstone vara i upplysningsstadiet. Oftast är det en präst eller biskop, men det behöver inte vara det.
Det här är jätteviktigt. Ingen kan bli frisk utan en personlig terapeut - Vlachos är väldigt tydlig på den punkten. Terapimetoden kan till vissa delar inhämtas genom läsning och allmän undervisning, och visst är kyrkans gudstjänster och framförallt sakramenten helande, men bara om det kombineras med personlig terapi.
Den andlige Fadern behöver ordinera individuella mediciner till var och en. Grunden till vår sjukdom är densamma, ett dött eller sovande nous, men vägen till tillfriskande kan inom vissa ramar variera. Tillfrisknandet är ju en process som måste följas upp och justeras efter hand.

Johannes av Stegen har en utförlig beskrivning av vad den Andlige Fadern ska utföra i sin helandegärning: ”O, beundransvärde man, skaffa gips och plåster, helande drycker, rakblad, ögonsalva, svampar, instrument för blodtappning och blodstillning, salvor, sömnmedel, en kniv, bandage och något mot illamående (pga stanken från såren)” Han förklarar vidare;

• Gipset/plåstret är bot mot kroppsliga, yttre passioner.

• Hälsodryckerna verkar mot inre passioner och för att rena osynlig orenhet.

• Rakbladet är förödmjukelse som verkligen smärtar men renar egenkärleken och fåfängan vid roten.

• Ögonsalvan är till för att tvätta ren själens öga som blivit dimmig av vrede. Den ögonsalvan är en frätande tuktan som snabbt helar.

• Blodtappning eller åderlåtning är för dränage av dold stank vilket är en intensiv men snabb metod för att hela sjuka.

• Svampen är de vänliga mjuka och ömma ord som terapeuten använder efter blodtappningen för att hela vävnaden och liva upp patienten.

• Blodstillning är en regel och en botövning ordinerad med kärlek för en begränsad period av patientens botgöring.

• Salvan är några få ord till tröst och lindring efter blodstillningen.

• Sömnmedlet är till för att lyfta av personens börda och genom en lydnad ge honom vila och vaken sömn och helig blindhet för hans egna dygder.

• Bandagen är till för att binda och strama upp dem som blivit försvagade och förslappade av fåfänga

• Kniven ska användas till att skära bort en rutten medlem och en själlös kropp så att han inte sprider smitta bland resten.

Terapeuten förskriver också till sina andliga barn en ”ortodox väg” som är en väg i hängivenhet. Och här följer nu en mer praktisk metod som den sjuke ska följa under ledning av den andlige Fadern för att bli andligt helad:
Vi ska särkilt lyfta fram asketism, denna kraftfulla övning av självkontroll och kärlek, tålamod och stillhet som tillintetgör de gömda passionerna inom oss. Asketism är ett effektivt sätt att rena nous och göra den lidelsefrisk och klarsynt.
En av lärjungarna till Simeon den nye teologen (Niketas Stetathos) beskriver den asketiska övningen på följande sätt:
”Människan har 5 sinnen så de asketiska övningarna är 5 till antalet - vaka, studier, bön, självkontroll och hesychia.”
Syn hör ihop med vaka
Hörsel med studier
Lukt med bön
Smak med självkontroll
Känsel med hesychia (stillhet i Guds närvaro).

Allmänt brukar man säga att asketism innebär fasta, vaka och bön.
Fasta är ett medel och inte ett mål, det är ett verktyg för dem som vill uppnå självkontroll och utan fastan är det nästan omöjligt att besegra passionerna och uppnå lidelsefriskhet.
Fasta tar bort lust, orena tankar och onda drömmar. Det ökar bönens renhet, upplyser själen, ger ett vakande sinne, lätt sömn och klarsynt nous, hälsa för kroppen mm.
Man ska dock inte överdriva fastan, det kan ge alltför svag kropp vilket ger nedstämdhet och olust. Det är därför viktigt att följa kyrkans fastetider och regler, d v s det som är välbeprövat och inte skadligt.
Vaka, som alltså också är en asketisk metod, syftar också till att rena och hela passionerna.
Kristus själv lärde oss att be om natten och de heliga fäderna erfor i sina egna liv den välgörande effekten av vaka ”Den själ som utövar vaka får Kerubims ögon så att hon hela tiden ser himmelska syner”. ”Vaksamhet håller sinnet rent, sömnighet binder själen.”
Vakenhet dämpar lust, befriar från fantasier, behärskar tankarna, förvisar inbillningar, kontrollerar tungan, ”den vakande är som en fiskare av tankar, i den tysta natten kan han lätt observera dom och fånga dom”.
Bön hör ihop med vaka. Detta är den överlägsna metoden för helande av själens sjukdomar eftersom mycken nåd kommer till en människas själ genom bön. Här talar vi om noetisk bön vilket beskrivs mer ingående senare i boken.

Det finns också andra terapeutiska metoder för att bota varje passion i själen, dessa tas upp under rubriken ”ortodox patologi” – se under referat del 3.
Att utöva asketism är kortfattat att praktiskt tillämpa Guds lag, att hålla hans befallningar.
Alltså den ansträngning som vi gör för att underordna vår egen vilja under Guds vilja och att förändras genom detta.
Delar ur Saligprisningarna lyfts fram som ett exempel från Skriften om att detta är Guds vilja och befallning:

• Saliga är de fattiga i anden – alltså de som lär känna sitt tillstånd och erfar sitt elände (sin sjukdom)

• Saliga är de som sörja – alltså de som är bedrövade och sörjer över det dom ser inom sig

• Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet – alltså de som vill bli friska, de som längtar efter förening med Gud.

• Saliga är de renhjärtade, ty de skola se Gud – alltså de friska

Till sist ska vi konstatera med Vlachos att denna väg inte enbart är ämnad för munkar och nunnor. Alla, även vi som lever i världen, kan leva enligt Herrens befallningar, annars skulle han inte ha gett oss dom. Det är kyrkans och den andlige Faderns uppgift att anpassa tillämpningen av Herrens befallningar till var och en av oss. Den andlige Fadern har genom att själv genomgå helande, fått urskillningsförmåga så att han kan råda varje person/patient att hitta sin väg som i huvudsak är den ortodoxa traditionens väg. Det kan faktiskt vara så att ”den enes medicin är den andres gift”, och detsamma kan gälla för en och samma person, men under olika tidpunkter i livet.
Så återigen – terapeuten är otroligt viktig för att justera medicineringen och ge den rätta terapeutiska vägledningen.

Vlachos kommenterar också det faktum att han inte har berört sakramenten, och då framförallt den heliga nattvarden dess mer. Men han skriver att Eukaristin givetvis är helande förutsatt att tillfrisknandeprocessen pågår. Han skriver att ”om den här terapeutiska vägen kombineras med Gudomlig Liturgi så är frälsning möjlig.”

Sammanfattningsvis:

Kristendom är en terapeutisk vetenskap som helar sjuka människor.
Sjukdomen visar sig framförallt i nous.
Kyrkan med sin undervisning, tillbedjan, askes och sakrament befriar nous och gör den till den helige andes tempel.
Denna terapeutiska väg har använts och bekräftats av alla helgon.
Det är den enda väg som leder till Gud.

Kapitel 2 handlar om ”Den andlige terapeuten”
Vad utmärker en god terapeut? – Jo, att han kan hela sina patienter.
Det finns ett helt kapitel på ca 45 sidor om terapeuten och prästerskapet och jag ska bara lyfta fram några saker.
En ”riktig” präst är den som ordinerats på tillbörligt sätt och därigenom fått rätten att förvalta sakramenten, och som tillfrisknat så pass att han har genomgått rening och befinner sig stadigvarande i upplysningen. Det står också nämnt att han bör hålla sin fantasi passionsfri, och framförallt vara fri från okyskhet och hat. Men det som framförallt utmärker honom är att han har gåvan att hela sina andliga barn. 
När det gäller den andlige Fadern så behöver han inte vara präst. Det står omnämnt om det ”andliga prästerskapet” som kan vara både män och kvinnor - personer som genom egen erfarenhet av helandeprocessen och andliga gåvor har förmågan att hela.
Patienterna ska förhålla sig till sin terapeut i lydnad och kärlek, som om det vore Kristus själv. Man ska ta sin andlige Fader i försvar om någon talar illa om honom, och vörda honom även efter hans död.

Liselott Tano  
© Citera gärna men ange källa.