|
Det här är en genomgång av Vladimir Losskys essä Tradition och
traditioner. När vi försöker förklara vad den Ortodoxa Kyrkan är säger
vi ofta att det är den obrutna traditionen från apostlarnas tid och
till idag. Frågan är då vad vi egentligen menar med tradition. Lossky
tar upp olika aspekter av tradition och jag ska försöka redogöra för
det på ett enkelt sätt.
Vi kan skilja mellan Traditionen och den Heliga Skrift säger Lossky,
men som källor till Gudomlig uppenbarelse kan de två inte vara
varandras motsatser. I väst finns den protestantiska doktrinen om
Skriften allena. Ortodoxa kyrkan motsätter sig denna ståndpunkt och säger
istället att den Heliga Skrift och Traditionen är två modaliteter
/varianter/ av en och samma fullhet
av Gudomlig Uppenbarelse, förmedlad till kyrkan.
Om vi ställer Skriften och Traditionen bredvid varandra så är den förra
konkret avgränsad, medan den senare kan delas in i ekumeniska och
lokala koncilier, fädernas skrifter, liturgi, ikonografi och så
vidare, men i det fallet talar man inte om tradition utan traditioner.
Om skrift står för nedtecknad förmedling av trons sanningar och
traditionen för muntlig förmedling så blir den senare överordnad den
tidigare, eftersom apostlarnas muntliga förkunnelse föregick Nya
Testamentets kanon. Kyrkan skulle kunna klara sig utan Skriften men inte
utan Traditionen. Men i bägge fallen handlar det ju om ett förkunnat
ord.
Lossky övergår sedan till att se på Traditionen som den tysta
undervisningen, och refererar till Hl Basileos ord om ”dogma” –
undervisningen som är tyst och inte nedtecknad. Den tysta
undervisningen bland de troende som deltar i kyrkans sakramentala liv värnar
mysteriernas anliga karaktär. Denna tysta och fördolda Tradition kan när
det blir nödvändigt bli till en öppen deklaration; ”där är inget
fördolt som inte skall bli uppenbarat”. Kyrkans mystiska, dolda,
kunskap kan uppenbaras, göras synlig för att exempelvis bekämpa
heresier. Detta visar att det inte finns någon verklig skillnad mellan
öppen och dold undervisning.
Vad som förenar Traditionen med Skriften är ordet; vare sig det är fördolt
eller muntligen uttalat, skrivet eller muntligt formulerat, ikoner eller
rörelser (kyssar, bugningar, korstecken…); det är framför allt ett
innehåll förklarat genom att anta kroppslig gestalt. Ordet logos
kan man tillämpa på allt som utgör uttryck av den uppenbarade
Sanningen. Skrifterna är inte bara en samling ord om Gud utan där
finns en närvaro av det Gudomliga Logos i de två Testamenten. Om
Skrifterna är Sanningens levande kropp tillhör de Kyrkan, Kristi
kropp. Utanför Kyrkan kan Sanningen inte uppenbaras/ förklaras. I
kyrkan finns också logos uppenbarat i korset och ikonen som båda
vittnar om Guds Sons människoblivande.
När en människa kommer
till kyrkan möts hon av traditioner, men traditioner kan inte uppenbara
kyrkans mysterier. Lossky skriver:
”Den horisontella linjen med ”traditionerna” mottagna från
Herrens mun och överförda av apostlarna och deras efterföljare korsar
den vertikala linjen med Traditionen – överförandet av den Helige
Ande som öppnar för kyrkans lemmar ett mysterium av oändligt djup i
varje ord av den uppenbarade Sanningen.”
På den horisontella linjen finns traditionerna som alla är bestämda
av Ordet: GT och NT, korsets tecken, ikoner, gudstjänster etc. Men då
detta inte är Traditionen, måste Traditionen vara något annat än det
talade ordet, alltså Tystnad. Hl Ignatios av Antiokia säger: ”Den
som äger Jesu ord i sanning kan även höra dess tystnad.” Och Lossky
fortsätter.
”Om Skriften och allt som utgår från Kyrkan i ord, skrivna eller
uttalade, i bilder eller symboler, liturgiska eller i andra sammanhang,
representerar de olika uttrycken av Sanningen, så är Traditionen den
unika formen för mottagandet.”
Traditionen är Ljuset som uppenbarar Sanningen. Den är inte Sanningen
i sig, utan den Helige Andes liv i Kyrkan som samverkar med de enskilda
lemmarna i Kristi Kropp, inte i ljuset av förnuft utan i det Gudomliga
Ljuset. I den Helige Ande kan vi förstå den Gudomliga uppenbarelsen; när
Traditionens vertikala linje möter Traditionernas horisontella linje.
”Sanningen och Anden, Ordet och den Helige Ande, två Personer, åtskiljda
men oupplösligt förenade. Vilkas dubbla förvaltning (ekonomia), i
grundandet av Kyrkan, förutsätter på en och samma gång den oupplösliga
och åtskiljda karaktären av Skriften och Traditionen.”
Den tvåfaldiga förutsättningen för den gudomliga Uppenbarelsens
fullhet är det Inkarnerade Ordet och den Helige Ande. Ordet
antog kött av den Helige Ande genom jungfrun Maria, men å andra sidan
sänder Guds Son den Helige Ande till Kyrkan, Kristi kropp, för att hon
ska bli gudomliggjord av nåd. Genom den Helige Ande känner vi det
inkarnerade Ordet i dess släktskap med Fadern och den Gudomliga planens
mysterium, från skapelsen av himmel och jord i GT till den nya himlen
och den nya jorden i NT. Bara i Kyrkan kan vi (lära) känna det
inkarnerade Ordet. Men vi kan inte tillhöra Traditionen genom att hålla
oss till vissa yttre ”traditioner” eller vanor/ beteenden. Istället
riskerar vi att hamna utanför Kristi kropp om vi tar dessa
”traditioner” som ett substitut för Traditionen i den Helige Ande
som bor i Kyrkan.
Traditionen är inte statisk. I den Helige Ande är den levande och
dynamisk. Att bevara den ”dogmatiska traditionen” är att behålla
den levande sanningen i ljuset från den Heliga Skrift, genom oupphörlig
förnyelse. Men att förnya är inte att ersätta Sanningens gamla
uttryck med nya. I våra dagar talas det mycket om ”teologisk
utveckling”; och man menar med det att det skulle finnas en utveckling
i förhållande till apostlarnas ”primitiva” tro. Man tolkar t.o.m.
följande passage av Hl Gregorius av Nazians till fördel för den idén:
”- i Gamla Testamentet är Fadern tydligt manifesterad och Sonen
endast dunkelt. Nya Testamentet manifesterar Sonen medan den endast
indikerar den Helige Andes gudomlighet. I denna tid finns anden ibland
oss och visar Sig i all Sin härlighet, men det skulle inte ha varit förståndigt
att innan man sett Faderns gudomlighet öppet ha förkunnat Sonens
gudomlighet, och att så länge Sonen inte blivit känd föra fram den
Helige Ande, -”
Om man i den Helige Ande har kunskap om Gud (have the Revelation) har
man den till fullo. Men att ha den till fullo betyder inte att man har
absolut kunskap, vilket tillhör den tillkommande världen. Det man har
är kunskap om fullheten som man delvis känner till. Kunskapen om
Sanningen genom /i/ Traditionen kan öka hos en människa tillsammans
med andlig mognad. Men Kyrkans kunskap kan inte öka. Däremot behöver
den inte genast avslöja allt utan urskillning, och ändå behöver den
inte låta något vara fördolt ända till slutet. Kyrkan kommer alltid
att vara tvungen att försvara sig mot heresier, och i dessa situationer
formulera nya dogmatiska definitioner, men den kan aldrig överge sin
gamla dogmatiska ståndpunkt. När man formulerar nya dogma måste man
alltid grunda dessa på dogman som redan finns. Lossky ger följande
exempel:
”Alltså ligger Niceas dogma till grund för Kalcedon och talar om
Sonen som i Sin Gudomlighet är av samma väsen som Fadern, för att
sedan säga att Han som människa är av samma väsen som vi; mot
monofysiterna, som i princip accepterade dogmat från Kalcedon, tar fäderna
vid VI:e Ekumeniska konciliet åter upp formuleringen om de två
naturerna, för att fastställa Kristi två viljor och två energier;
ortodoxa konciliet på 1300-t. som deklarerar dogmat om de Gudomliga
Energierna går bl.a. tillbaka till VI:e konciliets definition, etc.”
Fädernas gudomligt inspirerade undervisning hör till den ”dogmatiska
traditionen”. Liksom Skriften lever olika dogma i Kyrkan, men medan
Skriften inte på något sätt kan ändras, kan den dogmatiska
traditionen öka genom att motta, till den grad det är nödvändigt,
nya uttryck av uppenbarad Sanning formulerad av Kyrkan. Då hela den
Gudomliga fullheten finns i Kristus, uttrycks denna fullhet hos det
inkarnerade Gudomliga Ordet såväl i skrifterna som i det ”förenklade
ordet” av symboler för tron och av andra dogmatiska definitioner.
Dogmatiska och ikonografiska ”traditioner” sammanfaller så långt
de uttrycker samma uppenbarade verklighet; det handlar i båda fallen om
uppenbarad sanning i ljuset av den Helige Ande, i Traditionen.
Enligt Vladimir Lossky, i hans essä ”Tradition and traditions”, är
Traditionen människans mottagande av Sanningen i mötet mellan den
vertikala och den horisontella linjen; d.v.s. Den Helige Ande med Ordet
uppenbarat i Kyrkan i skriften, ikonen, gudstjänster, läran eller
annat . Och i detta finns många små traditioner som korstecken, ljus,
kalender, rökelse, bönbok, bikt, böneband, böneplats, kyssen …
Ett tänt ljus är en symbol för bönen och ett tänt ljus är viktigt
för skönheten som är en avglans av sanningen. Men att tända ett ljus
är också att vörda ikonen och den ikonen avbildar.
När vi går fram för att ta emot Herrens Heliga Nattvard håller
vi armarna i kors över bröstet, men när vi går fram för att ta emot
välsignelsen gör vi korstecknet och lägger den högra handen i den vänstra.
Att kyssa prästens hand är att kyssa biskopens hand är att kyssa
Kristi hand, men också att hedra församlingen eller klostret. Att leva
i den Ortodoxa kyrkan är ha del i Traditionen fastän man inte känner
den till fullo men far efter att alltmer växa in i den.
|