|
”Vandringsmannen ständigt längtar till sitt mål sitt dyra hem…”,
är den kanske mest älskade och mest sjungna Sions sången i de snöiga
skogarna i norr. Theologia viatorum, vandringsmännens teologi är ett av
Bibelns mest centrala temata. Petri brev har detta som sitt huvudärende
till mottagarna: parepidimois,
gäster, främlingar, resenärer, vandringsmän, viatores. Den kristne är
en gäst och en främling, på resa till det rätta hemlandet i himmelen.
Det är denna längtan
efter det eviga livet och heligheten som driver en kristen ut på
pilgrimsresor till kloster, heliga platser eller begravningsplatser, där
nära och kära vilar. Pilgrimsresan skänker inte bara ett avbrott i
vardagens gråhet, den har också en djup andlig innebörd. Den är ett
uttryck för vår djupaste längtan: Gud.
Huvudpersonen i den
klassiska litterära pärlan, En rysk pilgrims berättelse, är en
pilgrim, vars huvuduppgift i livet är att bedriva theologia viatorum,
vandringsmännens teologi. Den hemlöse mannen vandrar längs Rysslands ändlösa
vägar ända till Sibirien. Maten tigger han ihop, den andliga födan bär
han i sin ränsel: Bibeln han ärvt och boken Filokalia (ry. dobrotulubje)
han fått. Han är en lycklig människa och läsaren av hans berättelse får
ta del av hans glädje. Berättelsen lever och även läsaren börjar få
en försmak av saligheten i Jesusbönen som mannen övar medan han
vandrar, läser Bibeln och Filokalia. Berättelsen berör. Den är ett
bevis på att andlig litteratur inte behöver följa givna mallar och vara
förutsägbar, torr och tråkig. Den lever och överraskar genom sin äkthet,
sin övertygelse om att vi på jorden inte har någon stad som består,
”men vi söker den stad som skall komma” (Hebr 13:14).
Den märklige ryske
pilgrimen presenterar sig i början av berättelsen: ”Jag är av Guds nåd
en kristen människa, en stor syndare i mina gärningar, en hemlös
pilgrim i min kallelse, tillhörigheten har jag i den allra lägsta samhällsklassen,
jag vandrar från plats till plats.”
Hans resa började den
tjugofjärde söndagen efter pingst när han i liturgin lyssnade till
dagens episteltext ur 1 Thess 5:17: ”Be ständigt!” Orden grep honom så
djupt att han bestämde sig för att ge sig ut på vandring. Han besökte
kyrkor, där kända predikanter talade. Han frågade andliga vägledare,
men ingen tycktes kunna förklara hur man oavlåtligt ber. Han fick höra
många fina utläggningar om vad bön är, hur viktig den är, vilka
frukter man kan vänta sig av bönen, men ingen visste hur man skulle göra
för att nå den ständiga bönen. Till slut mötte han en staretz (en
erfaren andlig vägledare) som läste högt för honom ur en bok, nämligen
Filokalia: ”Sätt dig ensam i stillhet, böj ner ditt huvud, slut ögonen,
låt andningen bli lugn och se in i ditt hjärta samt led ditt andliga förstånd
(gr. nous, ry. ym) från huvudet ner i hjärtat. Uttala med dina läppar
eller enbart i ditt andliga förstånd: ”Herre Jesus Kristus, förbarma
dig över mig!”
Filokalia sammanställdes
på 1700-talet av två grekiska munkar, hl ärkebiskopen Makarios Notaras
av Korinth (1731-1805) och hl Nikodemos av det heliga berget Athos
(1749-1809). När Makarios av Korinth besökte Athos gav han materialet
till Nikodemos som kompletterade det allt efter som man hittade fler
texter, bland annat av patriarken Kallistos (1300-talet). Nikodemos skrev
också inledningar med uppgifter om fäderna som bidragit med sina texter
i antologin. Antologin utkom i Venedig 1782.1
Filokalia består av en
samling texter, skrivna mellan 300- och 1400-talet av andliga mästare, vägledare
och mystiker inom den Ortodoxa Kyrkan. Namnet Filokalia
är grekiska och betyder kärlek till skönhet. Skönhet, sanning och
godhet är synonyma i det grekiska tänkandet.
Det fullständiga
namnet på Filokalia är: ’De noetiskt nyktra fädernas kärlek till skönheten.
En samling texter av de heliga Gudsbärande fäderna, vars praktiska,
kontemplativa och etiska filosofi leder till renhet i, upplysning och
fullkomning av nous.’ 2
Texterna översattes
till slaviska av Paisij Velitjkovskij (1722-1794), en munk som efter många
års vistelse på det heliga berget Athos bosatte sig i Moldavien. Boken
trycktes i Moskva 1793 (en andra upplaga 1822) med titeln Dobrotolubje.
Paisij Velitjkovskijs arbete var ett av de viktigaste bidragen till förnyelsen
av det andliga livet i Ryssland vid denna tid. Det var denna översättning
den ryske pilgrimen hade i sin ränsel.
Filokalia har sedan
dess kommit ut på bland annat engelska, franska, finska och rumänska. På
svenska finns en första del som omfattar eremiterna Evagrios och Jesaja.
En inledande essä ger en grundläggande beskrivning av Filokalia, dess
syften och mål.
Det andliga arbetets fullkomligaste form är den noetiska bönen (noera
proseuche), den rena bönen (kathara
proseuche). Det kallas noetisk bön, eftersom den bedes av nous.
Det kallas också hjärtats bön, eftersom nous
samtidigt som det ber håller sig hemma i hjärtat. Det kallas ren
bön, eftersom nous och hjärta befriats från fantasier och onödiga
tankar. ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig
syndare!”, är den längre formen Jesusbönen (euche
Iesou, epiklesis Iesou).
Jesusbönen kan alla be. Paulus uppmanar de kristna till ständig bön.
Det finns också praktiska anvisningar för denna bön. Jag går inte in på
dessa här. Den intresserade kan vända sig till sin andliga vägledare
och rådfråga. Bönen passar inte alla. Man behöver inte använda sig av
någon teknik alls. Man kan be bönen i bussen, på jobbet, i matkön, på
restaurangen, överallt kan man be Jesusbönen.
Vad händer med en människa som ber Jesusbönen? Den första frukten är
behaglig värme i hjärtat (therme),
som renar människan från begärande bön och skänker lidelsefrihet. Värmen
är Guds kärleks konkreta uppenbarelse. Det är den eld som herren Jesus
kom för att tända på jorden. (Luk. 12:49) Lidelsen är nämligen en vägg
mellan oss och Gud och den förmörkar hjärtat och skiljer nous
från Gud.
När hjärtat blir varmt, öppnas det (kardiakon
anoigma) för det gudomliga ljuset, alltså: först värmen, sedan
förklaringen (fotismos)
och genomlysningen (ellampsis).
Förklaringen är en paradoxal erfarenhet, en obeskrivbar verksamhet, som
man varseblir utan att se, som man känner utan känsla, en känslolös
frid.
Förklaringen och genomlysningen kommer från Guds oskapade energier (aktistos
energeia). Detta ljus har att göra med Guds skönhet (kallos);
därav namnet Filokalia. Vår kärlek (agape,
eros, filia) bör vara riktad mot Gud och inte mot det skapade. Det
mest förtrollande i Gud är skönheten. Vad är härligare än Guds skönhet?
Vilket begrepp är mer lysande när det gäller att beskriva Guds storhet?
Finns det något så intensivt och gränslöst som den längtan som Gud fött
i den själ som blivit renad från allt som inte är etisk (=hemvist) i
Gud och i den själ som ärligt kan säga: ”Kärleken har sårat mig?”
3
Hjärtas rena bön leder till enhet i Gud och i människan själv (henosis).
Värmen helar och skapar enhet. Lidelserna splittrar. Värmen är från
Gud och föder en längtan efter Gud. Lidelsen är av Djävulen (diabolos
= splittraren), världen och köttet (egot) och skapar en outhärdlig eld
som förbränner och förgör och leder bort från Gud, till egot och världen.
Förklaringen innebär att människan noetiskt skådar det oskapade ljuset
och förenas med det (theosis)
i gudomliggörelsen, då vi, enligt Skriften, blir delaktiga av Guds
natur: ”Han
har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem
skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv
som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att
till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning,
till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan,
till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek.” (1 Petr.
1:4-7)
4
Jesu Kristi namn är gudomligt. I Apostlagärningarna berättas att sjuka
blev botade genom namnets helande kraft. Till och med ”demonerna lyder
oss när vi uttalar ditt namn” (Luk 10:17). Jesus själv har gett oss rätten,
privilegiet och uppdraget att anropa hans namn. Han säger: ”Ännu har
ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje
blir fullkomlig” (Joh 16:24).
Jag började läsa Jesusbönen på 70-talet. Den enda teknik jag använt
är andningen. Jag andas in ”Herre, Jesus Kristus” och ut ”Förbarma
dig över mig!” Eftersom jag är tvåspråkig läser jag den ofta på
finska. Jag har naturligtvis inte kommit i närheten av den ryske
pilgrimens erfarenheter av bönen, men en oförglömlig stark inre noetisk
händelse vill jag i all enkelhet dela med mig av. Det var på 70-talet.
Till min böneregel hörde den svenska tidegärden. Den hade jag med mig
överallt. En dag åt jag lunch på Domus i Haparanda. Efter lunchen läste
jag bönerna i smyg, drack kaffe och satt kvar en stund och läste Jesusbönen.
Den föll, fysiskt, från huvudet ner i hjärtat. Jag hade inte strävat
efter detta. Jag visste inte ens att sådant kunde hända, på riktigt.
Det kristna livet är agona (yttre
kamp) och askisis (inre
strid).
”Håll helvetets pina levande i ditt nous
men vet att din Hjälpare förblir hos dig.” Detta kärva besked når
oss också från Ortodoxa Kyrkans stora handbok i andlig krigföring,
Filokalia. Här finns en samlad erfarenhet från 1000 år av The
battle for the mind, kampen om nous, ett krig som pågått genom mänsklighetens
historia och som följer krigets lagar och mål: att med yttersta ansträngning
göra fienden värnlös. Detta kan endast ske genom Jesu namn. Ty genom
sin uppståndelse står hans namn högt över alla härskare och makter
och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna såväl
i denna tid som i den kommande (Ef 1:21). Denna makt har han fått när
han till det yttre hade blivit en av oss och gjort sig ödmjuk och varit
lydig ända till döden, döden på ett kors. ”Därför har Gud upphöjt
honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra
namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på
jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är
herre, Gud fadern till ära” (Fil 2:8-11).
F. Benedikt
|