|
Ordet
synd, hamartia, betyder ”missa målet”, alltså att inte bli den man i
grunden är och inte göra det man kunnat göra. Människan blev skapad
till att vara Guds avbild, att leva i gemenskap med Guds gudomliga liv,
samt att härska över hela skapelsen. Det är mänsklighetens mål, det
är meningen med mitt liv som människa. Syndafallet består i att missa
detta mål.
”Ormen var listigast
av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort” (1 Mos 3:1). Med dessa ord
börjar berättelsen om vad som föregick de första människornas synd.
Ormen är förstås den som i Uppenbarelseboken beskrivs som ”den stora
draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför
hela världen” (Upp 12:9).
Djävulen är en
parasit. Han kan inte skapa något själv. Här utnyttjar han människans
längtan efter gudomliggörelsen som Gud lagt ner i människan. Han lovar
att människan skall bli som Gud om hon i strid med Guds vilja och bud äter
av kunskapens träd om det onda och det goda. Människorna genomskådar
inte lögnen. Att bli som Gud utan Gud är en omöjlighet och viljan att i
strid med Guds vilja och bud förvandlas till Guds likhet är ett uttryck
för det största högmod som tänkas kan.
Enligt vår ortodoxa
tro betyder ätandet av kunskapens träd om det onda och det goda att människan
faktiskt smakar det onda. Vidare innebär det, enligt Gregorios Teologen
att människan frestats att överskrida gränserna för sina möjligheter
och att genomföra projekt som han inte fått makt och myndighet för. Hur
det än tolkas, kan vi säga att mänskligheten missat målet och låtit
bli att svara mot sin kallelse.
Berättelsen om
syndafallet är berättelsen om mänsklighetens tragiska historia och förklarar
också nuläget i världen. Vi förstår att synden, döden, ondskan,
lidandet och döden griper in i varandra, att det ena inte finns utan det
andra och att allt detta har sin grund i människans uppror mot Gud och
hennes förlust av gemenskapen med Honom. Vi förstår vad vi en gång har
varit, vad som har hänt och vad vi har förvandlats till. Vi får också
veta att ondskan på jorden inte kommer från Gud och att den inte sker
efter Guds vilja. Det är människan som i sin okränkbara frihet som Guds
avbild satte högre värde på en lögn än på Guds bud. Mänskligheten
upprepar Adams misstag släkte efter släkte och sätter bedrägliga,
tomma och lögnaktiga värden före de rätta, sanna och goda värdena som
kommer av tron på Gud och troheten mot Honom och Hans vilja.
Första Moseboken 3 är
nyckeln till förståelsen av det som händer med mänskligheten från
fallet intill den stund när Gud kallar Abraham. Synden skapar kosmisk oro
och disharmoni, förstörelsen och döden finns överallt och i allt. Människan
förblir visserligen Guds skapade avbild, men hon klarar inte längre av
att hålla den avbilden ren, inte heller kan hon förverkliga likheten med
Gud. Hon förstör sin mänskliga natur med ondska, hon perverterar den,
hon deformerar den så att den inte längre fungerar som en spegelbild av
Gud.
Gud tog en risk när
Han skapade människan till sin avbild och likhet. Människan fick en
gudomlig frihet. Hon kan därför inte programmeras utan hon är fri till
att utföra helt oväntade handlingar, även negativa för henne själv.
Hon kan använda sin frihet till öppet uppror mot sin Skapare. Gud vill i
sin kärlek inte använda tvång, inte ens för att hindra människan från
att falla i synd. Detsamma gäller faktiskt Ormen, den onda anden. Inte
heller han kunde tvinga människan till att göra uppror mot Gud. Han var
tvungen att locka och kura henne. Den enda som alltså är ansvarig för
syndfallet är människan. Hon fick friheten som en gåva och den använde
hon till att välja ondskan.
Vad innebär synden?
Vad bestod den i?
De flesta kyrkofäder
anser att synden var högmodet och att Adam föll på grund av det. ”Där
människan faller, där har högmodet först tagit sin boning”, säger
Johannes av Sinai i sin bok Stegen. Fallet är de högmodigas straff och
de får plågas av den onda anden. Satan föll ner från himlen enbart för
högmodets skull, utan att egentligen ha haft andra synder. Simon den Nye
Teologen är inne på samma tankegångar. Han säger: ”Eosforos
(Lucifer) först, sedan Adam, ängeln och människan, alla dessa försköt
sin egen natur, blev högmodiga inför sin Skapare och ville själva vara
gudar.” Högmodet är en mur mellan Gud och människa. Rötterna till högmodet
är att söka i självcentrering, egenkärlek och i lusten att tillfredsställa
sina begär. Före syndafallet var människans kärlek riktad enbart mot
Gud. Men i fallet hittade hon skatter utanför Honom, nämligen i trädet
”som var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt
träd, eftersom det skänkte vishet” (1 Mos 3:6).
Här uppkommer en helt ny värdehierarki: jag själv, trädet som
objekt för mina begär. För Gud fanns inte längre någon plats. Han
blir glömd och till slut fördriven ut ur mitt liv.
Den förbjudna frukten
medförde ingen lycka –tvärtom, människan upptäckte sin nakenhet, hon
började skämmas och försökte gömma sig för Gud. Upptäckten av
nakenheten betyder, att Adam förlorade den ljusets gudomliga klädnad som
bevarade honom för kunskapen om det onda. Den första känsla Adam fick
efter fallet var en brännande skam. Känslan som följde på skammen var
viljan att gömma sig, vilket avslöjar att människan genast förlorat förmågan
att känna Gud som den överallt närvarande. Adam försökte hitta en
plats, där Gud inte skulle finnas.
Katastrofen var ännu
inte slutgiltig. Synden hade ännu inte förvandlats till fientlighet och
förnekelse. Människan hade kunnat ångra sig och återfå sin tidigare
plats hos Gud som också gick ut för att söka den fallna människan. Han
vandrade i Paradiset och undrade var Adam befann sig (1 Mos 3:9). I denna
Guds ödmjuka vandring i Eden ser vi Kristi ödmjukhet när Han går ut för
att söka det förlorade fåret. Inte hade Gud behövt vandra i Eden. Han
hade kunnat låta åskan tala, Han hade kunnat låta jordens grundvalar
darra, men Han ville ännu inte vara någon domare över Adam utan söka
denne som en jämlike i hopp om att Adam skulle ångra sin synd. Frågan
”Var är du?” är inte bara en undran utan även en kallelse till bot
och ånger. Nog visste Gud var Adam hade gömt sig, men Han ville påminna
denne om hans tidigare tillstånd av salighet och om det tillstånd av
skam och nakenhet som nu var Adams lott. Adam hade kunnat svara: ”Jag
har fallit i synd”, men i stället för att ångra sig började Adam
skylla ifrån sig på kvinnan, som Gud gett honom och som i sin tur hade
gett av trädets frukt och då hade han ätit (1 Mos 3:12). I slutändan
var det alltså Guds som gett honom felet kvinnan som förlett honom.
Kvinnan skyller på ormen.
Konsekvenserna av
syndafallet är obeskrivliga. Människan förlorade sin salighet och den
ljuvliga vistelsen i Eden. Hon förändrades till sin natur. Hon började
växa skev och krokig. Efter syndafallet gled människan från ett
naturligt tillstånd till ett onaturligt. Människans holistiska sammansättning
som en andlig-fysisk varelse tog skada, eftersom anden inte längre strävade
mot Gud, utan förvandlades till en själisk ande, öppen för lidelsen.
Själen blev fånge under de kroppsliga sinnena och kroppen förlorade sin
ursprungliga lätthet, den blev tung, syndigt köttslig. Människan blev döv,
blind och naken och hon förstod inte längre vad hon gått miste om. Till
råga på allt blev människan dödlig, förgänglig och andligt oförståndig.
I stället för kunskap om det gudomliga och oförgängliga, himmelska och
eviga fick hon kunskap om det köttsliga. När själens ögon på henne slöts,
öppnades de kroppsliga ögonen. Sjukdom, lidande och motgång steg in i människans
liv. Hon var nu dödlig, förlustig frukten i livets träd.
Som en följd av
syndafallet förändrades den omgivande världen också. Den harmoni som rått
mellan natur och människa försvann och naturens krafter visar ibland
sitt raseri mot människans förtryck. Hon hamnar stundom i gapet på
jordbävningar, stormar och översvämningar. Jorden bar inte längre
frukt automatiskt. Nu måste människan odla jorden i sitt anletes svett
och jorden bär törne och tistel. Också djuren blev fientligt inställda
till människan. Ormen skall stinga henne i hälen och vilddjuren skall
angripa henne (1 Mos 3:14-19). Hela skapelsen hamnade under förgängelsen
och måste även den med människan vänta på sin befrielse. ”Ty
skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt
skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund
av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall
befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds
barn får när de förhärligas” (Rom 8:19-21).
Vad gjorde Adam och Eva när
det insåg att de plötsligt befann sig i en fientlig värld? De grät och
de klagade, de dunkade sitt huvud och de sörjde sitt hjärtas hårdhet
och deras sorg försvann inte på någon dag. De sörjde hela livet. Hur
skulle de ha kunnat låta bli att gråta när de kom ihåg sin milde far,
paradisets obeskrivliga ljuvlighet, paradisblommornas outsägbara skönhet,
sorglösheten och lättheten de ägt i sitt tidigare liv som ofta besöktes
av änglar. På aftonen till Heliga och Stora Fastan kommer Kyrkan ihåg
hur Adam blev utdriven ur paradiset och sjunger på förlåtelsens söndag:
”På grund av att han åt blev Adam fördriven från paradiset. Sittande
framför paradiset grät han med bitter röst och klagade: ve mig, vilket
lidande har inte jag olycklige nu hamnat i! Jag har brutit mot det bud som
Herren gav mig och jag har därför förlorat mycket gott. Du heligaste
paradis! För min skull är du planterad. Jag får inte längre se dig,
dyrbara paradis, jag kan inte längre njuta av din gudomliga ljuvlighet,
ty jag har orsakat min Skapares vrede och naken är jag kastad på
marken.”
Berättelsen om
syndafallet är en gudainspirerad berättelse i symboliska termer om människan
som hade möjlighet att växa för evigt, i stället förvandlade jorden
till en kosmisk begravningsplats. Varje barn som i denna stund föds i världen,
kastas rakt in i en ofattbart ondskefull värld, ut i ett universum som i
sin stora svarta tystnad ter sig helt meningslöst utan Gud. Världen är
i denna stund i pakt med ondskan och den Onde. Kan någon hävda att mänskligheten
inte behöver frälsas? Vem skall i så fall rädda världen och mänskligheten?
Människan själv? Den människa som tror på människan och beskyller Gud
för syndafallet, som beskyller någon, som enligt henne inte finns, för
ondskan i världen. Bekännelsen till människan och människoriket är
utan sans och vett. ”Jag är människotroende”, skrev en ateist till
mig för en tid sedan. Detta är ingen optimistisk religon. Människor som
förnekar Guds existens anklagar samme honom och de gudstroende för
ondskan i världen. Logiken borde varna en människotroende för detta. Om
Gud inte finns och människan i sin galenskap har hittat på honom, hur
kan man tro på en sådan människa? Alla idéer som försökt göra om människan
till att inte tro på Gud har slutat i död och förintelse.
Människan och världen
måste räddas. Gud har gett oss löftet om vår räddning. Han har också
hållit det och fullbordat det. Människoriket har sin tid men i tidens
slut upphör det och Guds rike fullbordas, det rike, där Guds söner, de
theandriska, gudamänniskorna skall bo, när Guds slutgiltiga ord skall
ljuda till människoguden: Gå bort till den plats som väntar på dig.
Adams och Evas synd fick tragiska konsekvenser, inte bara för dem själva
utan även för deras barn: Kain mördade sin bror Abel. Kains
efterkommande glömde snabbt Gud och blev fokuserade på att organisera
det jordiska livet. Grunderna för människoriket lades, Kain själv
startade urbaniseringen genom att grunda en stad och hans barnbarn började
leva ett nomadiserande liv. Somliga blev musiker, de spelade harpa och flöjt,
någon blev smed, som startade tillverkning av brons- och järnföremål
(1 Mos 4:17-22). Städer, boskapsskötsel, musik, konst och tillverkning
av redskap har mänskligheten ärvt av Kain som surrogat för den förlorade
saligheten i Eden.
Adams fall hade
konsekvenser för hela mänskosläktet. Hl aposteln Paulus skriver:
”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden,
och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade” (Rom
5:12). Denna vers har gett upphov till läran om arvssynden. Ortodoxa
kyrkan har inte förstått versen riktigt på samma sätt som Augustinus.
Vi talar hellre om ursynden än arvssynden. Orden ”ef’ o pantes
hemarton” kan översättas på två olika sätt, nämligen: ”ty i
honom har alla syndat” eller ”därför att han syndat, har alla
syndat”.
Enligt det första förslaget
till översättning skulle människan själv vara ansvarig för sina egna
synder, inte för Adams. Denne blir i så fall en prototyp så att vi alla
syndar som han, men vi är ansvariga för oss själva. Markus Asketen säger:
”När vi utsätts för påverkan från onda tankar, måste vi anklaga
oss själva och inte våra förfäder för vår synd.” Vi bär, enligt
denna tolkning, ingen skuld för Adams synd, eftersom vi inte är
delaktiga i den. Vi kan inte straffas för något vi inte skyldiga till.
Om vi följer
Augustinus – vilket den slaviska översättningen gör – kan vi hävda
att Adams synd tillräknas alla kommande släkten. Förvärvad egenskap
blir ärftlig och straffet kollektivt. Hl Kyrillos av Alexandria säger
att människan insjuknat och därför är vi alla skyldiga till Adams
synd, eftersom vi är en natur med Adam. Hl Makarios av Egypten skriver om
syndens surdeg och lidelsens dolda smuts och överdrifter som trängt in i
människans natur mot hennes ursprungliga renhet. Synden har så djupt
rotat sig i människans natur, att alla Adams barn äger en böjelse att
synda.
Människorna i Gamla
Testamentets tid hade en levande känsla av sin egen synd inför Gud.
Psalmisten bekänner: ”I skuld är jag född, i synd blev jag till i min
moders liv” (Ps 51:7). De trodde också att Gud låter barnen svara för
fädernas missgärningar till tredje och fjärde led (2 Mos 20:5). Detta gäller
förstås inte spädbarn, utan barn, vars egna synder har sina rötter i förfädernas
missgärningar, alltså ett beteende som är genetiskt betingat.
Vi behöver inte skriva
några läror om detta, vi vet att människan bär på syndafallets
konsekvenser, på många sätt. Genom Kyrkans hymner och dogmer förstår
vi genom tron Guds uppenbarelse i denna fråga. Det högsta svaret på
detta är den Andre Adam som befriat människan från synd och död.
”Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för
alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till
frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas
olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga
--- och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall
därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv
genom Jesus Kristus, vår herre” (Rom 5:18-19,21).
Så har Gud hållit sitt löfte till Abraham, när Han sade: ”Jag skall
göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn
så stort att det skall brukas när man välsignar --- Och alla folk på
jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått” (1 Mos
12:2-3). Detta löfte upprepas sedan i berättelsen om Guds befallning
till Abraham att offra sin son Isak.
Abraham trodde Gud och
från honom kommer Israel efter köttet och vår Herre Jesus Kristus, vår
Frälsare och Skapelsens Herre.
Berättelsen om Jesus
Kristus börjar i slutet av Lukasevangeliet, där det berättas att Jesus
slår följe med två lärjungar som är på väg till Emmaus. Han går
igenom Skrifterna med början ”hos Mose och alla profeterna” (Lukas
24:27), och berättelsen om Jesus slutar då Han på korset ropar: Det är
fullbordat! Samtidigt börjar allt på nytt. Människan är räddad. Guds
rikes gränser sträcks ända ner i dödsriket som töms.
All historia, alla berättelser
i Gamla Testamentet handlar om detta: Abraham, Isak och Jakob, de tolv
stammarna, berättelsen om Josef, påsken, exodus, ökenvandringen,
budorden, Josua som leder folket in i Kanaans land, staden Jerusalem,
templet som byggs av David och Salomo, varje pryl i templet, varje färg
och dunkelhet, varenda sten och hörntofs, domarna, profeterna. Kungarna,
prästerna, allt får sin mening och fullbordan i Jesus Kristus, i Hans födelse,
liv, undervisning, död, uppståndelse, himmelsfärd och sittande på högra
sidan och Hans tillkommelse i härlighet, då alla gravar skall öppnas
och Han skall ge hela skapelsen ett evigt liv.
Haparanda den 11-12 mars 2008
F. Benedikt
|