Meningen
med fastan
Livet får sin mening i uppståndelsen. Den stora och heliga Fastan får
också sin mening i uppståndelsen, fundamentet för all tillbedjan och
andligt liv i den ortodoxa kyrkan. Uppståndelsen är grunden för de
kristnas glädje och hopp. I inledningen till den engelska utgåvan av
fastans Triodion citeras den serbiske biskopen Nikolaj Velimirovich’
brev från Jerusalem, där han firat påsk. ”Vi väntade, och till slut
uppfylldes vår väntan. När patriarken sjöng ’Kristus är uppstånden’
föll en tung börda från våra själar. Det kändes för oss som om också
vi hade uppstått från de döda. Alla på en gång, alla som stod runt
omkring oss, alla upprepade det och det lät som ljudet av många vatten.
’Kristus är uppstånden’, sjöng grekerna, ryssarna, araberna,
serberna, kopterna, armenierna, etiopierna – en efter en, var och en på
sitt eget språk, sin egen melodi… När vi i soluppgången lämnade
gudstjänsten såg vi allt i ljuset av Kristi uppståndelses härlighet,
allt såg annorlunda ut än dagen innan, allt verkade bättre, mer
uttrycksfullt, härligare. Det är bara i ljuset av uppståndelsen som
livet får sin mening.”
När vi går in i den
Stora och heliga Fastan så är det just väntan vi går in i. ”Vi väntade,
och till slut uppfylldes vår väntan”, skrev biskop
Nikolaj. Utan denna väntan, utan den långa resan, askesen, fastan och bönen
skall vi noga se upp med hur vi lever, inte som ovisa människor utan som
visa. Vi skall ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda
(Ef 5:16). Egentligen står det exagoradso i grundtexten och detta
ord används även om Kristi återlösningsverk, alltså: lösa det som
redan är lagt åt sidan. Det vill säga: vi skall lösa in den tid som vi
redan bokat in. Det gör vi genom väntan. Vi ställer inte den
spekulativa frågan vad tid är utan varför tiden är. Och om tiden är
en vän eller en fiende. Dagarna, i vilka vi existerar. Dagarna som finns
för att vi skall ha något att vara i, dagarna som kommer och går, väcker
oss för att vi skall kunna stiga upp och vara i det enda rum som är oss
givet: dagen. Och nu är den, enligt hl Paulus ond. Alltså kan tiden vara
vår fiende, men vi kan också förvandla den till en vän, om vi är visa
och tar vara på den i agona (i
kloka handlingar), i askisis (se
upp med hur vi lever) och emotiv etik (medkännande gärningar). Vi griper
dagen, inte enligt hedonisternas recept: carpe diem, ät, drick och
var glad, ty i morgon måste du dö. Nej, vi griper dagen i frihet. Och när
vi gör det i frihet enligt hl apostelns råd, ja, då möter vi Livets
upphov, vår Fader, Livets självt, vår Frälsare och Livets Ande, den
tredje gudomspersonen. Ty Gud är närvarande i frihet och Han agerar
enbart i frihet. Därför helgar vi dagen, ty då helgar vi friheten, där
tiden finns som en möjlighet att älska Gud och vår medmänniska.
Under fastan helgar vi
tiden på ett speciellt sätt. Vi helgar den genom väntan. ”Vi väntade”,
sade biskop Nikolaj. Utan denna väntan, utan denna förberedelse förlorar
påskfirandet sin djupaste mening. Utan fasta ingen påsk!
Den Stora och heliga
Fastan infaller inte under hösten när löven gulnar, faller och dör,
inte heller under den hårda vintern när allt ligger fruset. I Triodion sägs:
”Fastans vår har kommit och botens blomma har spruckit ut. Låt oss nu
rena oss från all orenhet medan vi lovsjunger Honom som gett oss ljuset
och låt oss säga: Ära vare Dig,
Du ende människoälskande!”
Fastan är alltså
inte en hopplöshetens tid, utan den visionära skönhetens. Fastan är en
andlig vår och boten en utslagen blomma och Kristus är Ljuset och den
som skänker oss ljuset. ”Den sorg vi erfar under fastan kommer ur den
sorggivande glädjen”, säger Johannes av Stegen. Fastan är förklarad
sorg.
Fastan, nisteia,
har en inre och en yttre sida. Mellan dem måste råda balans. Fasta innebär
hunger. Stora och heliga Fastan innebär att avstå från mat. Reglerna för
vad vi skall äta är dock inga självändamål. Människan är en helhet,
hon är kropp, själ och ande. Hon är formad av synlig materia och av det
osynliga, såsom det sägs i Triodion. Fastan innebär bön och andlig näring.
Under de femton första århundradena levde öst och väst enligt samma
fasteregler: man avstod från köttprodukter, man avstod från ägg, mjölk,
smör och ost. I väst har den Stora Fastan under de senaste femhundra åren
mer och mer fått en symbolisk karaktär för att i många protestantiska
kyrkor och samfund helt mista den funktion som den haft för de kristna i
århundraden.
Även i ortodoxa
sammanhang sägs ofta att det i ett modernt samhälle inte är lätt att
fasta, men sanningen är den att det aldrig har varit lätt att fasta.
Fastan används i dag för hälsans skull. Hälsohem har under de senaste
årtiondena varit en lukrativ affär. Man vill fasta för att gå ner i
vikt. Man vill fasta för att få snyggare kropp. Man vill fasta för att
allmänt må bättre. Jag har sällan hört någon klaga över att det
varit speciellt svårt med den typen av fasta, men att göra det för Guds
rikes skull tycks vara allt svårare.
Den primära meningen
med fastan är att göra oss medvetna om vårt beroende av Gud. Den som
tar fastan på allvar, i all synnerhet under den första veckan, kommer
att erfara en inre sorg och en inre ånger. Hon kommer att känna
utmattning och hunger. Det ständiga ätandet gör oss självtillräckliga,
vi glömmer Jesu ord: ”Utan mig förmår ni inget” (Joh 15:5). Om
fastan förenas med bön, stillhet, läsning av andlig litteratur och
Bibeln, slipper vi fariséens fasta som Triodions morgongudstjänst liknar
vid en galavagn. Vi hamnar bredvid publikanen som inte ens kan möta
himlens blick. Meningen med fastan är att göra oss fattiga i anden,
beroende av Gud.
Fasta betyder inte bara
trötthet och tung abstinens utan också ljus, vaksamhet, frihet, lätthet
och en förunderlig glädje.
Fasta är inte bara en
fråga om diet utan om omvändelse, om att återvända från ett främmande
land tillbaka till Gud, hemmet. Hl Johannes Chrysostomos säger: ”Vi måste
fasta, inte bara från mat utan från synder. Vi skall fasta, inte bara
med munnen utan med ögat, med örat, med foten, med handen och alla
kroppens lemmar: ögat bör blunda för orena synintryck, örat från att
lyssna på skvaller, handen från orättfärdiga handlingar.” Hl
Basileios den Store påpekar att det är meningslöst att fasta om man
samtidigt baktalar sin broder. ”Du äter inte, men du kritiserar din
broder”, säger han.
Fastans innersida är:
bön, abstinens och allmosor. Fäderna hävdar att fasta utan dessa
dimensioner är demonisk och leder till fariseiskt högmod och
instabilitet. Fasta och bön hör ihop. När lärjungarna en gång frågade
Jesus varför de inte kunde bota en svårt sjuk pojke, svarade Jesus att
detta slag bara kan botas med bön och med fasta. Om de första kristna sägs
i apostlagärningarna (13:3) att de fastade och bad. Både Gamla och Nya
Testamentet innehåller många berättelser om hur fasta och bön föregår
svåra beslut. Herren fastade fyrtio dagar innan han började sitt arbete
(Matt 4:1-11). Moses fastade (Exod 34:28) och Elia gjorde det också på
berget Horeb (Kon 19:8-12). Fastan i dessa fall förebådade theofanier,
Gudsuppenbarelser. Det finns också ett samband mellan fasta och andlig
vision, skådande av Gud. Hl Petrus gick i sjätte timmen upp på taket,
han blev hungrig och ville äta (Apg 10:9-17). Då föll han i trance och
hörde den gudomliga rösten. Dessa händelser visar att den asketiska
fastan alltid har ett högt mål: att föra oss upp på bönens berg.
Bön och fasta, vision
och theofani leder i sin tur till en känslighet för andra människors nöd.
Man vill ge gåvor av empati. Man vill förlåta alla för allt, såsom
Alsjojsa i Bröderna Karamazov. Domssöndagen före förlåtelsens söndag,
då den egentliga fastan börjar, handlar om allmosor och kärleksgärningar.
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, osv.
Hermas Herden från det
första århundradet säger att de pengar man tjänar in genom att fasta
skall man ge bort till änkor och faderlösa. Att denna gåva kopplas till
fastan är inte en slump: vi ger inte bara av det vi har utan av det vi är.
Texterna i Triodion
avslöjar också rådande missuppfattningar om fastan. (1) Den är inte
enbart till för munkar och nunnor. Den gäller alla kristna. Ingenstans i
vare sig ekumeniska eller lokala koncilier finns det stöd för en sådan
tanke om fastan. Vägen är densamma för alla, oavsett om vi är gifta
eller lever ett monastiskt liv.
(2) Fastan skall inte förstås på ett pelagianskt sätt: även om
texterna i Triodion uppmanar oss till ansträngning och kamp, beror framgången
inte enbart på vår viljestyrka. Många sätter ribban för högt och
tror sig komma över den med sin viljestyrka. En sådan fasta håller inte
länge. Förr eller senare river man. Fastan måste ses som en gåva från
Gud. Andreas’ av Kreta botkanon slår fast: ”Jag har inga tårar,
ingen bot, ingen syndasorg; ge mig dessa Du som är Gud, o Frälsare skänk
mig dessa.”
(3) Fastan måste ske i lydnad för traditionen. Vi kan inte skapa egna
individualistiska regler för ”min” fasta. Att acceptera den heliga
traditionen betyder delaktighet i Guds folks gemensamma medvetande, som är
en skattkammare av dold visdom och andlig balans och ett läkemedel mot
egna fantasier. Vi bör samtala med vår andlige vägledare och fader.
Abba Antonios säger: ”Jag känner till munkar som efter hårt arbete
har fallit i galenskap på grund av att de litade till sitt eget arbete
och avvisade budet som säger: ’Fråga din fader, han skall tala om för
dig’” (Deut 32:7). Han säger också: ”Så långt som det är möjligt
skall en munk rådfråga sin staretz, om han så skall ta ett steg eller
dricka en droppe vatten i sin cell, för att han skall undvika misstag.”
Om högmod och
egenvilja bestämmer vår fasta då leder den inte närmare Gud utan närmare
den vars namn vi inte vill nämna. Det är nämligen så att fastan,
oavsett hur den genomförs, leder oss nära en andlig värld och den är både
god och ond.
(4) Fastan får inte bli en tid av nedslagenhet utan av glädje. Det är
en paradox. Det är ju sant att fastan innebär ånger, bot och sorg, men
allt detta måste ske i förklaring, i glädjefylld sorg. Triodion påpekar
faktiskt detta: ”På denna fastans glädjefyllda dag, ge mig tårar som
faller likt regn från himlen, O Kristus.” Redan på fastans första dag
hör vi: ”Med glädje låt oss gå in i början av fastan. Låt oss inte
vara sorgsna…Låt oss i glädje börja den allheliga tiden av abstinens.
Låt oss lysa med strålglansen från dina heliga bud…Allt dödligt liv
varar endast en dag, så är det sagt, för dem som arbetar med kärlek.
Det finns fyrtio dagar i fastan. Låt oss hålla den med glädje.”
(5) Fastan betyder inte att vi förkastar eller föraktar Guds skapelse.
Hl Paulus säger att intet i sig är orent (Rom 14:14). Allt det som Gud
har gjort är gott (Gen 1:31). Att fasta betyder inte att förneka
skapelsens inneboende godhet utan att befästa den. För de rena är allt
rent (Tit 1:15). På den himmelska banketten tillåts ingen fasta och
ingen självförnekelse. Men i denna fallna värld, är vi själva orena
och behöver därför fastan. Vi renar inte Guds skapelse genom vår
fasta, vi renar vår vilja och vårt inre. Vi ställer inte upp på
impulser som hela tiden pockar på vår uppmärksamhet. Fader Sergej
Bulgakov säger: ”Vi dödar köttet för att få en kropp.” Det är i
den paulinska teologien skillnad på kött och kropp, sarx och soma.
Under den Stora och
heliga Fastan försöker vi leva avhållsamt inom äktenskapet. Inte därför
att det sexuella i sig är något ont, utan för att vi skall ha möjlighet
att ägna oss åt bön och fasta (1 Kor 7:5).
©
Citera gärna men ange källa.
Fader Benedikt
|