|
Föreläsning Sophiaseminarium
VIII 20 maj 2005
Skapare
av himmel och jord
Ortodoxa Kyrkan tror att Gud, Fadern, är ” Skapare av himmel och
jord och allt vad synligt och osynligt är.”
”En arché
epoísen ho theòs tòn ouranon kai ton gen” (1 Mos 1:1,
LXX). Verbet är poiéo, skapa ur intet. Ordet poet kommer från samma
verb.
Platons demiurg är en mästare som skapar av ett urämne medan Gud
i Bibeln skapar ur intet, vilket är en grundtanke i hela Gamla
Testamentet. ”Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över
himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade
detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis (2
Mack 7:28). Allt som finns har fått sin början i en fri viljeakt hos
Gud: ”Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde” (Ps
33:9). Gud själv är oskapad och evigt existerande. Allt som existerar
utanför Honom är skapat och allt det som är skapat måste upphöra att
existera, även människans kropp och själ, som endast av nåd är eviga.
Allt som kommer ur intet, måste återvända dit om inte Gud genom nåd skänker
evig existens. Detta är så grundläggande i vår ortodoxa tro att vi
varje gång vi firar den gudomliga liturgin lovsjunger Skaparen, Gud
Fadern, för att Han fört oss från icke-varat till att vara till.
Gud har dock inte skapat allt individuellt, var för sig och på
samma gång i tiden. ”För Herren är en dag som tusen år och tusen år
som en dag” (2 Petr 3:8). Det som ser ut som och kallas slumpen kan ha
sin grund lagd för miljarder år sedan.
Jag känner en man som tog den Stora och heliga fastan på allvar,
men i slutet tyckte att han inget vunnit och inget skördat. Inte en fisk
hade fastnat i nätet tills Herren själv en morgon efter fastan kastade
det i urhavet och drog upp en noetisk paradoxal insikt och kunskap av det
mera hisnande slaget: Det var omöjligt att han fanns till. Miljoner bröder
och systrar hade kunnat födas samma dag, samma tid som han. Om inte om
hade funnits i varje sekund sedan tidernas begynnelse. Jag är till av en
slump, därför finns bara en möjlighet till min existens: Gud min
Skapare. Den djupaste noetiska kunskapen är alltid paradoxal. Gud talade
inte av slump i ett givet ögonblick som gjorde att just jag kallades från
icke-varat till att vara till. Han talade när Han bestämt att tala. Han
sade. Han välsignade. Vi välsignar Honom och Hans rike just därför att
Han kallat oss från icke-varat till att vara till. Hl Paulus utbrister: Välsignad
vare vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all
den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före
världens skapelse har utvalt oss i Honom till att stå heliga och fläckfria
inför sig i kärlek” (Ef 1:3-4). Predestinationen består i att jag som
omöjligt kan finnas till, är till. Den augustinska och calvinistiska
predestinationstanken är determinism, och denna determinism har lett till
att människan i dag uppfattas som en maskin. Med den nya gentekniken kan
denna maskin designas till en avbild av mänskogudens hypostaser i
enlighet med var och ens önskan. Men slumpen som en del av Guds skapelse
ger sker i frihet och samarbete med människan. Mina föräldrars möte
skapade mig i frihet av en slump. I den stund konceptionen skedde var jag
kallad vid namn och välsignad från icke-varat till att vara till. Detta
är en paradox som bara kan förstås på ett noetiskt och andligt sätt.
Slumpen är den noetiskt-andliga människans orubbliga gudsbevis.
Varför har Gud skapat allt? Han själv behöver inte skapelsen,
inte ens Hans kärlek, som lik all annan kärlek söker någon att älska.
Guds kärlek kan förverkligas i hypostaserna inbördes kärlek, ty varje
hypostas är både kärlekens subjekt och objekt. Enligt vår ortodoxa tro
skapade Han allt för att Hans överflödande liv skulle spridas över
Hans skapade varelser som därigenom skulle bli delaktiga av gudomligt liv
och gudomlig helighet.
Allt det Gud skapade var Han nöjd med. Det var gott: himlarna,
jorden, växterna, djuren och människan. Att Gud är nöjd med sin
skapelse betyder att det skapade nu kunde få del av och leva i gemenskap
med Hans egen gudomlighet, Hans oskapade existens och att människan
skulle kunna leva Hans ”inandade liv”.
”Genom Herrens ord har himlarna blivit till
och all deras kraft av hans muns ande.
Han har samlat havets vatten som i en lägel;
han har satt djupen i förvaringsrum.
Må hela jorden frukta Herren,
alla som bor där må bäva inför honom.
Han talade och allt blev till,
han befallde och det skedde” (Ps 33:6-9, LXX).
Alla tre hypostaserna har samverkat i skapandet. Han sade och det blev.
Han andades och allt fick kraft. Den här texten förebådar också
inkarnationen, då den andra hypostasen blev kött och pingsten, då huset
skakade och alla blev förfärade.
Johannes Teologen talar om Ordets delaktighet i skapandet i början
av sitt evangelium: ”Allt blev till genom det, och utan det blev
ingenting till av allt som finns till” (Joh 1:3).
Om Andens säger Ordet: ”Jorden var öde och tom och Guds ande svävade
över vattnet” (1 Mos 1:2). Hl Irenaeos av Lyon beskriver Sonen och
Anden som Faderns två händer. Skapelsen är gemensam, viljan en men alla
agerar var och en på sitt eget sätt. ”Fadern är orsaken till allt som
är”, säger Basileios den Store, ”Sonen skapar, och den helige Ande
fullkomnar, ty allt finns till av Faderns vilja, Sonen bringar allt från
icke-varat till varat och allt detta sker i Andens närvaro.”
När de heliga Fäderna talar om Sonens delaktighet i skapandet,
kallar de honom gärna Ordet, det som ständigt visar på Fadern och lär
oss att känna Honom. ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv
Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh
1:18). Sonen har lärt skapelsen att känna Fadern och genom Sonen har
Faderns kärlek strömmat över skapelsen och så har skapelsen fått liv.
Redan Filon av Alexandria har sagt att Logos är förmedlaren
mellan Gud och skapelsen och den ortodoxa tron betonar ofta Logos skapande
kraft. I profeten Jesajas bok läser vi att ordet. inte skall återvända
fruktlöst utan göra det som Gud vill (Jes 55:11).
Logos är torah och alltings grundtanke, som Guds vishet, Sophia,
skapelsens matematiska integral (Florensky). Logos ger ändamålet,
harmonin och fullheten.
Var är Gud? Han är närvarande överallt och han uppfyller allt,
men kan ändå komma och ta sin boning i vårt hjärta. För att undervisa
oss om att Gud inte kan bindas till någon speciell plats, har Jesus
Kristus sagt att vi skall bedja till vår Fader som är i himlarna, det
vill säga: han ”står över allting, verkar genom allt och finns i
allt” (Ef 4:5). Så har Gud låtit ”all vishet och klokhet flöda över
oss och Han har bestämt att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen
och på jorden (Ef 1:10,23).
Till atenarna säger hl aposteln Paulus i sitt tal på areopagen
att Gud inte är långt borta från någon enda av oss. ”Ty i honom är
det vi lever, rör oss och är till…” (Apg 17:27-28).
”Vart skall jag gå för din ande?
Eller vart skall jag fly för din närvaro?
Om jag stiger upp till himmelen så är du där!
Om jag bäddar åt mig i Dödsriket så är du där!
Om jag tar morgonens vingar och vistas vid havets utpost
så kommer din hand att leda mig där och din högra hand skall hålla
i
mig. Om jag säger: ’Låt enbart mörkret dölja mig, och låt
ljuset omkring mig bli natt’, så skall inte ens mörkret vara mörker för
dig, natten skall vara ljus som dagen, ty tillsammans med dig är mörkret
ljus” (Ps 139:7-12, LXX).
Kosmismen
Den ortodoxa filosofin och tron avgränsar sig både mot en
panteistisk-ateistisk-monistisk och en dualistisk uppfattning om
relationen mellan det skapade och skaparen. Den förra ser ju världen
ungefär som Cartesius och Rousseau på människan: slut ögonen och tänk,
du både existerar därför och kan hitta kunskap i dig själv. Världen
är självtillräcklig och har rötterna till sin egen existens i sig själv.
Världen är, därför är den. Denna världsåskådning kan vara
kosmoteistisk, spekulativ, mystisk eller helt enkelt ateistisk. Gemensamt
för alla dessa idéer är ateismen: det finns ingen utanför skapelsen, möjligen
något sorts Absolut Vara, men eftersom ett vara knappast kan skapa, uppstår
problemet med den kosmiska egenarten. Det finns en ritning, men ingen
annan arkitekt än arkitekturen, som förstås inte kan skapa en ritning,
även om den vore evig och skulle kunna tänkas förverkliga sin idé i
tiden och rummet. Hur mycket arkitektur det än finns så blir det ändå
ingen ritning om det inte finns en arkitekt. Arkitekturen kan du inte
anlita att göra något. Inte heller hjälper det att anta närvaron av en
gud som eventuellt skapat allt och sedan dragit sig undan för att låta världen
löpa. Detta strider mot själva skapelsen existens och idé. En sann och
trovärdig idé om skapelsen existerar bara i en relation till någon som
skapat den. Panteismen uppfattas inte alltid som ateistisk, men den är
det. Stoicismen och nyplatonismen, brahmanismen och buddhismen är alla
ateistiska ideologier, även om dess adepter själva inte alltid ser det.
Varför måste de ses som ateistiska? Jo, därför att tanken på Gud som
skapande person utanför skapelsen är främmande för dem. Det finns
tankar om skapelse i dessa idéer, men då handlar det om emaneringar, ur
skapelsen utgående avatarer och energier, någon sorts självformationer,
ofta i relation till lägre världar och varelser. Den här
autoevolutionen förändrar dock ingenting. Den grundläggande relationen
mellan Skaparen och skapelsen saknas. Världen behöver ingen förklaring
utanför sig själv.
Dualismen
Kosminens och kosmotheismens motsats är dualismen, enligt vilken det
finns två skapare, en ond och en god gud eller princip. Denna idé har
sin grund i behovet av att förklara att det finns ont. Teodicéproblemet
(att Gud är god, men har skapat en värld, där det finns ondska) står i
centrum för dualismen.
Dualismen förstår gudomen som en fullhet i hans gudomlighet, som
också utgör hans begränsning, eftersom han inte kan vara Gud utanför
Gud. I skapelsen finns ingen plats för gudomlighet. Därför måste världen
söka ett pou sto,
ett ontologiskt rum för sig själv, det Platon kallar ekmageion,
utanför eller bredvid Gud. Detta leder till antagandet att det måste
finnas en annan gud, vars ansikte är vänt mot skapelsen. Denna gudom ser
olika ut i olika system, än en moderlig orsak till världen, Tiamat, än
två gudar som bekämpar varandra såsom Ormus och Ahriman i persisk
religion. Dessa tankar finns i alla gnostiska system. Denna idé är
egentligen en mask för ateismen. Två gudar är en omöjlighet. De skulle
förinta varandra, eftersom Gud är absolut. Dualismen har kommit till en
återvändsgränd och kan avfärdas som nonsens, men den kan uppträda i
kristen dräkt, där Djävulen antas kunna skapa något och där ondskan
uppfattas substantivistiskt och inte enbart adjektivistiskt – som en
parasit – vilket inte alls är ovanligt. Satanismen är alltså kristet
slagg. Satan antas ha en skapande funktion och blir en person bredvid Gud.
I Satan hittar man Platons ekmageion
eller
chora, en plats där världen
kan existera vid sidan av Guds absoluthet. Världen kan därmed avsäga
sig bekantskapen med Gud och med hjälp av Satan förverkliga sig själv
och söka sitt eget någonting. Detta något erbjuds i Antikrist, Antigud,
Antitheandros (människogud). Denna väg är också stängd. Antikrist,
Antigud, Antitheandros ligger på minus och ett minus förblir ett minus.
Om ett minus vill transformera sig till någonting eller till ingenting, måste
det låna av fullheten i gudomligt varande. Det måste tränga in,
infiltrera, parasitera i ett desperat försök att förvandlas från
adjektiv till substantiv.
Det är ett korm.
Eller också måste det dra något ur det gudomliga varat till sig själv,
sin egen adjektivistiska funktion, förvandla substantiv till adjektiv.
Gudomen kan aldrig bli en del av sig själv. Det är därfor omöjligt att
ta en del ur Honom. I mig finns intet som är i honom (Joh 14). Med andra
ord: inte heller satanismen är möjlig att realisera. Den förblir en
parasit, ett slagg, av samma sort som allt annat slagg som strömmat och
strömmar ur vulkanutbrottet när mänsklighetens tre största tankar
kolliderade: judendom, hellenism och den vägen, alltså Kristendomen. Det
finns ingen plats för världen att förverkliga sig själv på. Om
skapelsen vill finna en plats att vistas i, måste den platsen anvisas av
Gud, vars famn är den enda som finns, men där vill inte världen vara.
Världen har hamnat i dess egna fiktioner, producerade av TV,
reklam och andra media. Den fiktionen har gjort oss författare överflödiga.
Om vi ska hitta på något, så måste vi försöka hitta på verklighet.
Med detta är vi framme vid slutsatsen, där vi började: platsen för
världen är uttryckt i vår ortodoxa tro: ”En
archí epoísen ho theòs tòn ouranon kai ton gin” (1 Mos 1:1,
LXX). Han skapade ur intet. Detta intet skall inte uppfattas som någonting
som fanns som ett urämne, en nebulosa eller någonting annat, eftersom en
sådan inställning är porten till dualismen som är nonsens. Det fanns
inget me on –icke vara. Att
Gud skapade ur intet betyder att Han skapade ur inte-någonting, det rena
intet, ontologiskt tomt. Gud är inte heller skapad av Gud.
Pseudo-Dionysios säger att Gud också skapade ingenting och gav
det varande i skapelsen. Om vi antar detta, måste vi anta två former av
ingenting, nämligen a) det förskapade eller icke skapade ingenting, det
vill säga det rena zero, noll, som vi bara kan fatta genom negationer och
b) det ontiska, skapade me on,
som människan kan uppleva i psykosen: man existerar i ett ingenting som
är, men där människan som varelse inte kan vara i. Detta icke-vara är
något sorts varande utan form och utan ljud, tohu
vabohu (Gen 1:2), ex nihilo, ur intet, på samma sätt som me
on, ur intet till oukh on,
icke-varat och till varat.
Kormflugan (Oedemagena tarandi) lägger ägg i renens ljumske, där
det finns lite hår. Ägget utvecklas till en larv som kryper under
skinnet till renens rygg där den bosätter sig under vintern. Larven gör
ett hål i skinnet och lever på lymfvätska. I juni är larven är färdig
för förpuppning, hoppar den ur renen och blir så småningom en fluga
som lägger ägg i renens ljumske osv.
F.
Benedikt
© Copyright. Citera gärna men ange källa.
|