.ortodox tro

Ruslan Loshakov:


Världen: ett objekt för vetenskapen 
eller ett mirakel?

   1. Metafysiska frågors natur

   Först av allt är det nödvändigt att definiera vad vi uppfattar som metafysiska frågor. Vetenskapliga frågor är möjliga att dela upp i empiriska och formella frågor. Empiriska frågor är frågor som kan besvaras med hjälp av observationsdata; formella frågor är frågor vars svar beror av ren matematik. Till exempel så måste det korrekta svaret på frågan ”Vad är avståndet mellan jorden och månen?” baseras på astronomiska observationer. Vid formella frågor kan svaret ges genom matematisk beräkning som vid frågan ”Vad är irrationella siffror?”. Beviset på ett matematiskt påstående beror inte av observationer, som är fallet vid empiriska frågor. I båda fallen vet vi vilka metoder som kommer att, respektive inte kommer att, vara relevanta för svaret.
   Den fysiska vetenskapen använder både empiriska och formella metoder. Det är omöjligt att konstruera en fysisk teori enbart på basis av observationer. I hundratals år kan vi observera hur äpplen faller, men denna enkla observation kommer inte att uppenbara gravitationslagen för oss. Å andra sidan är det omöjligt att konstruera en fysisk teori enbart med matematiska metoder. Även den mest formella fysiska teori är baserad på resultatet av observationer. Till exempel är relativitetsteorin omöjlig utan sådana empiriska fakta som ljushastighetens konstant. Av detta följer att strukturen i en fysisk teori representerar enheten av empiriska och formella metoder.
   Men vi kan fråga oss om en fysisk teori innehåller andra komponenter förutom de empiriska och formella? Till exempel så är det möjligt att ge ett exakt svar på frågan ”Vad är hastighet?”, men kan jag besvara frågan ”Vad är tid” på samma sätt som föregående fråga? Ett annat exempel: den fysiska vetenskapen beskriver en yttre värld. Men vad är världen? Uppenbarligen kan inte frågor av denna typ placeras i ovanstående klassifikationer. De kan varken lösas med hjälp av empiriska metoder eller med matematisk beräkning. Därför brukar sådana frågor som ”vad är tiden?”, eller ”vad är världen?” kallas metafysiska.
   Vad är den allmänna karakteristiken på metafysiska frågor? För det första kan man ge ett generellt svar på denna fråga: subjektet för en metafysisk fråga kan aldrig vara ett objekt för vår erfarenhet. Till exempel är bordet som jag ser bakom mig objektet för min yttre erfarenhet. Jag ser det och jag rör vid det, och därför kan jag beskriva fysiska och kemiska egenskaper hos detta objekt. Men en förutsättning för yttre erfarenhet är ett avstånd som skiljer mig från objektet. Med andra ord, jag ser på bordet från utsidan. I denna mening är erfarenheten som vetenskaplig kunskap baserad på yttre erfarenhet. Men vi kan inte ha en yttre erfarenhet av världen och tiden eftersom vi alltid befinner oss i världen och i tiden. En erfarenhet av världen som helhet skulle vara gudomlig, inte mänsklig, eftersom endast Gud kan se på världen utifrån. På samma sätt skulle en yttre erfarenhet av tiden vara en erfarenhet av evigheten för oss. Här är det nödvändigt att lägga märke till metafysiska frågors natur: dessa frågor berör enbart helheter. Sådana frågor som ”Vad är tiden?” och ”Vad är världen?”, berör tiden som helhet och världen som helhet.

   2. Den antimetafysiska karaktären på ny fysisk vetenskap

   Det verkar som om den fysiska vetenskapen utesluter metafysiska frågor. Fysiken är verkligen en exakt vetenskap, baserad på experimentella och strikta matematiska metoder. Med den fysiska vetenskapen som utgångspunkt verkar svaret på metafysiska frågor enbart vara hypoteser. Alla kan säkerligen ha sådana hypoteser, men det är nödvändigt att förstå att de inte har vetenskaplig betydelse. De kan betraktas som den individuella uppfattningen hos forskaren. Dessutom var den fysiska vetenskapens födelse möjlig endast därför att alla metafysiska frågor hade eliminerats. Men hur blev denna utveckling möjlig? Aristoteles fysik var en filosofisk vetenskap. Syftet med denna filosofiska vetenskap var kunskap om fenomenens natur (φύσις). Men vad menar vi när vi talar om ett visst fenomens natur? Det betyder att vi söker orsaken till dess existens. Frågan vars syfte är kunskap om ett fenomens natur är frågan ”varför?”. Till exempel frågar vi ”Varför faller tunga kroppar?” Enligt Aristoteles synsätt faller kroppar därför att de har en sådan  kvalitet som vikt. Därav följer att vikt är naturen hos de kroppar vi benämner som ”tunga”. Med andra ord är vikt en inneboende kvalitet i alla tunga kroppar. Denna kvalitet är orsaken, enligt vilken alla tunga kroppar rör sig nedåt. Lätthet är naturen hos sådana kroppar som rök eller ånga, vilka tvärtemot tunga kroppar rör sig uppåt.
   Aristoteles fysik stod utom all kritik till 1600-talet. Vad hände mellan 1400 och 1600-talet? För det första kan vi se att frågan ”varför” försvinner och ersätts med frågan ”hur”. Det betyder att istället för frågan ”Varför faller kroppar?”, får vi frågan ”Hur faller de?”. Det är uppenbart att den senare frågan inte syftar på naturen hos kroppar utan deras uppträdande, vilket kan beskrivas med matematiska metoder. Rörelsens varför hade varit objektet för en filosofisk studie enbart; men med Galileo blev rörelsens hur ett objekt för exakta matematiska metoder. Men den matematiska studien av rörelsens hur ger stor vikt åt tids- och rumskoncepten. Beskrivningen av en kropps rörelse i tid och rum kan egentligen bara ges i matematiska termer. Därmed blev tid och rum fundamentala kategorier i Galileos fysik. Den verkliga världen är världen av kroppar som rör sig i tid och rum. I Aristoteles fysik var koncepten tid och rum däremot inte viktiga. Enligt Aristoteles kunde därför inte matematiken vara instrumentet för att beskriva den yttre världen; objektet i sig själv är en kvaltitativ substans men inte en geometrisk figur. Med Galileo börjar den fysiska världen att uppfattas som en perfekt maskin, och om vi vet dess position och hastighet vid ett visst tillfälle så vet vi allt. Den verkliga världen är bara en följd av atomiska rörelser i det matematiska rummet. 
   Vad blir konsekvenserna av denna revolution? En stor bedrift är möjlig genom en stor förlust. Den matematiska fysiska vetenskapen blev möjlig bara genom att frågan om naturen hade eliminerats. Enligt Galileo vet vi ingenting om den inre naturen hos en kraft (gravitation, elektromagnetism, etc); vi känner bara till dess kvantitativa effekter i termer av rörelse. Därav följer att när en fysiker använder det välkända begreppet ”naturkrafterna”, betyder det inte att han känner naturen hos denna kraft. Den filosofiska analysen av denna situation har givits av Kant. Enligt Kant beskriver den fysiska vetenskapen bara fenomenet, vars natur är otillgänglig för oss. 
   Därmed började frågorna om fenomenens natur att kallas för metafysiska frågor. Enligt fysikens synsätt är det möjliga svaret på sådana frågor inget mer än hypoteser som saknar vetenskaplig betydelse. Av detta skäl borde en fysiker undvika hypoteser. Denna regel har proklamerats av Isaac Newton i hans berömda slogan ”Jag ställer inte upp hypoteser”. Därvid benämner Newton allt som rör ett fenomens natur som hypoteser. Gravitationslagen beskriver enbart gravitationslagens effekt, men inte dess natur. Att undersöka gravitationens natur är av hypotetisk karaktär och borde inte tillåtas i fysisk vetenskap. Med andra ord, gravitationen är en generell lag hos naturen, vilken vi kan beskriva i matematisk form. Men naturen hos detta fenomen är otillgänglig för oss. Att definiera gravitationens natur betyder att upptäcka dess orsak. Men att upptäcka gravitationens orsak är detsamma som att besvara frågan ”Varför finns det gravitation?”. Som vi har sett är frågan varför en metafysisk fråga. Newton gick i Galileos fotspår och vände ryggen åt metafysiken till förmån för en liten men exakt vetenskap. Därför kan en fysisk metod bara vara en härledning, dvs en generalisation av observationsdata, enligt Newton. Det är nödvändigt att gå från fenomen till fysiska lagar, men inte från hypotes till fenomen.

   3. Förnimmelsen (uppfattningsförmågan) som en metafysisk
    komponent för vetenskaplig kunskap

   Vi möter ett svårt problem. Som det har visats är världen som helhet otillgänglig för mänsklig erfarenhet; vår erfarenhet är alltid partiell. Men är det möjligt att ha en  korrekt kunskap om en del utan att känna naturen hos helheten? Därmed följer en paradoxikal situation. Å ena sidan kan vi inte känna världen som helhet; å andra sidan kan vi inte veta någonting utan att känna helheten. Denna paradox behöver lite förklaring. Ett försök att förklara detta skulle kunna vara: ett påstående om världen är möjligt enbart därför att vårt språk har en metafysisk förnimmelse av världen som helhet. Detta kan illustreras genom att analysera vilket påstående som helst. Till exempel så använder vi uttrycket ”korrekt kunskap”. Vanligtvis lägger vi inte märke till att detta påstående har metafysiska antaganden, och att påståendet skulle vara omöjligt utan dessa. För det första; när vi talar om korrekt kunskap menar vi att denna kunskap är riktig när som helst och var som helst. Den riktiga kunskapen kan inte bara vara riktig i en plats eller under en tid. Därav följer att ett enkelt uttryck som ”korrekt kunskap” innehåller en förnimmelse av helheten. Därför måste vi slå fast den viktiga skillnaden mellan betydelsen av ett påstående och förnimmelsen av detsamma (hur vi uppfattar ett påstående). Vad är betydelse? Det är ett påståendes subjekt. Till exempel kan jag säga ”Det är en vacker tavla”. Betydelsen i detta påstående är föremålet tavla. Förvisso har varje påstående en bestämd betydelse. När jag talar talar jag alltid om någonting. Men vad är förnimmelse? Vi använder ”det är en vacker tavla” som exempel. Uppenbarligen kan vi ge ett säkert svar på frågan ”Vad är en tavla?”. Är det möjligt att ge ett så säkert svar på frågan ”Vad är vackert?”. Denna fråga leder oss in i en situation i Platos dialog ”Hippias major”, i vilken två debattörer, Socrates och Hippias, diskuterar skönhetens natur.

Sokrates: Vad är detta, det vackra?
Hippias: Jag förstår, min gode vän, och jag skall svara och tala om för dig, vad som är vackert. En vacker ungmö är vacker.
Socrates: Men vad säger du om en vacker skål? Är den inte vacker?

   Som vi kan se tar Hippias miste. Varför? Han kan inte se skillnaden mellan ett föremål och förnimmelsen av detsamma. Dialektiken i denna dialog visar på skillnaden mellan betydelse och förnimmelse. Socrates frågar inte efter vad som är vackert. Tvärtom frågar han efter skönheten i sig själv, eller vad skönhet är som absolut. Diskussionen av denna fråga visar på omöjligheten att definiera vad som är absolut skönhet. Därför kan förnimmelsen av ett påstående (till skillnad från dess betydelse) inte vara subjektet i ett påstående. Vi vet vad en vacker tavla är, men vi vet inte vad som är skönhet i sig själv. Nu kan vi säga följande: förnimmelsen är någonting absolut, eller någonting som helhet.
   Som vi kan se är det därmed förnimmelsen av (hur vi uppfattar) ett påstående som är dess metafysiska komponent. Vi har här en lösning till paradoxen: ”Vår kunskap om världen är alltid partiell, men det är omöjligt att ha kunskap om en del utan att ha kunskap om helheten.” Det hela (helheten) finns redan i förnimmelsen av ett påstående, men det kan aldrig bli ett påståendes subjekt. Därmed har vårt språk en metafysisk karaktär. Molieros hjälte visste att han talade prosans språk. På samma sätt vet inte vi att vi talar metafysikens språk. På detta sätt är var och en av oss inte bara en prosaförfattare utan också en metafysiker. Därför är det enda sättet att undvika metafysiska antaganden att inte säga någonting.
   Förnimmelsen av fysiska lagar är möjlig genom metafysiska antaganden. Låt oss ta gravitationen som exempel. Denna naturlag är baserad på erfarenhetsdata och har en strikt matematisk form. Den fysiska betydelsen av denna lag uttrycks med följande påstående: gravitationskraften är  direkt proportionell mot kroppars massa och omvänt till kvadraten av avståndet mellan dem. Vad är förnimmelsen av gravitationslagen i detta fall? Vi ger följande svar på denna fråga: i metafysiska begrepp av absolut rum och absolut tid. Vi kan inte erfara absolut rum och absolut tid. Vad är detta, om inte rummet som helhet och tiden som helhet? Men ingenting absolut kan vara objektet för vår erfarenhet; ingenting absolut kan vara ett påståendes subjekt (föremålet för ett påstående). Samtidigt innefattar dessa metafysiska begrepp uppfattningen av gravitationslagen. Liksom en förnimmelse alltid är en förnimmelse av helheten, så är de universella grundvalarna av denna fysiska lag metafysiska. Det skulle verkligen vara absurt att tänka att Newtons lag enbart beskriver våra erfarenhetsdata. Det betyder att när vi talar om gravitationslagen antar vi att den gäller för hela universum. Men hur skulle vi kunna bekräfta universaliteten i denna lag? Den skulle faktiskt behöva sin experimentella verifikation i universums storlek. Det är uppenbart att det är omöjligt att bekräfta gravitationslagen på så sätt, såväl som andra fysiska lagar. Men hur kan vi då tillskriva de fysiska lagarna dess universalitet? Det är möjligt enbart genom metafysiska antaganden. Därmed är dessa antaganden grunden för de fysiska lagarnas universalitet.
   Vi ser att metafysiska antaganden formar en bas för fysiska lagar. Problemet är att vetenskapliga lagar inte kan härledas från erfarenhetsdata genom induktion (direkt slutledning). Vi upprepar att vi kan se hur äpplen faller i hundratals år, men denna observation kommer inte att uppenbara gravitationslagen för oss. Varför? Därför att vår erfarenhet alltid är partiell, men den vetenskapliga lagen är alltid universell. Det finns ingen passage från erferenhetsdata till formuleringen av den vetenskapliga lagen. Med andra ord är en vetenskaplig lag inte en generalisation av våra erfarenhetsdata. Detta faktum är känt i logiken och epistemologin som ”induktionsproblemet” (slutledningsproblemet). Detta betyder att antalet observerbara fenomen är potentiellt utan slut. Härav följer att påståenden som baseras på enbart induktion inte kan ha en universell karaktär.
   Låt oss dra en metafysisk slutsats. För detta syfte är det nödvändigt att påminna om det redan sagda: förnimmelsen av ett påstående kan inte vara något påståendes subjekt. Det innebär omöjligheten för någon vetenskaplig bild av världen som helhet. Med andra ord, en vetenskap är bara en beskrivning av saker i världen. En vetenskap begränsas av objektiva uppfattningar i världen och kan inte vara eller ha kunskap om förnimmelsen av den. Den fysiska vetenskapen är inte en varandets vetenskap; fysik är inte ontologi. Men vad är världen? Denna fråga har bara ett möjligt svar: världen är ett mirakel. Därför skulle jag vilja avsluta min föreläsning med den store 1900-talsfilosofen Ludwig Wittgensteins ord:
   ”Det är inte hur saker är i världen som är mystiskt, utan att den existerar” (Ludwig Wittgenstein, ”Tractatus Logico-Philosophicus”, 6.44)

(fritt översatt av Gabriel Wennstig)

© Ruslan Loshakov