.ortodox tro

 

Theologi and the pastoral care of the holy relics

Referat ur boken ”The person in the Orthodox Tradition”
av Metropoliten av Nafpaktos Hierotheos (2002)

 


Den Gudsuppenbarelse som de Heliga kan erfara är bara möjlig genom gudomliggörelse. En människa erfar uppenbarelsen genom delaktighet i Guds energi, vilket är gudomliggörelse. När människan blir gudomliggjord, blir hon det både till själ och kropp och det är förklaringen till att de Heligas reliker flödar över av nåd och inte angrips av förruttnelse, och de vittnar därigenom om sanningen i uppenbarelsen och gudomliggörelsen.

Närvaron av Guds nåd i de Heligas reliker visar sig på olika sätt. Ibland är det genom frånvaron av förruttnelse, ibland genom utsöndring av dofter, ibland genom mirakler osv. Denna nåd kan tas emot av dem som har tro och rena andliga sinnen.

Hl Simeon, den Nye Teologen, lär att det som händer i de Heligas kroppar när själen och kroppen gudomliggörs genom Guds nåd, kan liknas vid det som händer när järn glödgas av eld - järnet förlorar sin mörka färg och antar eldens strålande sken.

De flesta Heligas kroppar undgår mer eller mindre förruttnelse efter döden och är därigenom ett tydligt bevis på den kommande återuppståndelsen. De är ännu inte fullkomliga men väntar på den slutliga förnyelsen. Därför är de Heligas reliker vårt enda svar på samtidens ontologiska, antropologiska, sociologiska, kosmologiska och ekologiska problem.


Ontologiska

Medeltidens skolastiska teologi, som var en efterföljare till klassisk metafysik, försökte förstå och bevisa Guds existens utifrån ontologisk, kosmologisk, teologisk och etisk synvinkel. Kortfattat gick det ontologiska beviset ut på att eftersom människan kan ha en idé om Gud som det högsta Varandet, så måste Gud existera. Det kosmologiska beviset utgick från att det ”nödvändiga och omutbara Varandet” måste existera eftersom världen existerar (according to the law of causality). Enligt det teologiska beviset så måste Gud existera eftersom det råder ordning och harmoni i världen, vilket tyder på en meningsfullhet som inte kan tillskrivas människorna utan någonting utanför skapelsen (the creative cause of order). Det sista skolastiska beviset är det etiska eller moraliska som innebär att det till slut måste skipas rättvisa. Det måste finnas en Gud som slutligen straffar det onda och belönar det goda.

Trots att det i dessa skolastiska bevis finns en del som vi kan hålla för sant så kan de inte accepteras ur ortodox synvinkel eftersom de alla utgår från människans logiska tänkande. Källan till kunskap är alltså människans intellekt. I Fädernas undervisning kan vi se liknande slutsatser men metoden för att uppnå dessa är annorlunda. I ortodox teologi talar vi om Guds exsistens utifrån de Heligas vittnesbörd, eftersom dessa har nått uppenbarelsen och skådat Gud. Den säkra vetskapen om Guds exsistens hämtar vi från de Heligas vittnesbörd och deras heliga reliker. Så våra bevis för Guds exsistens är inte logiska utan empiriska och handgripliga. Vi närmar oss alltså de heliga relikerna, övertygande om Guds exsistens eftersom Guds nåd är verksam och utför mirakler genom dem.

Hl Johannes Chrysostomus säger att vi inte bara ska betrakta de Heligas reliker som stoft eller aska, inte heller bara som benbitar, utan ”se Guds kraft invid dem, Andens nåd omge dem, strålglansen från det himmelska ljuset omsvepa dem”. D.v.s. Guds energi finns i de Heligas reliker.

Hl Gregorius Palamas förklarar den teologiska betydelsen med de Heligas reliker. När den oskapade nåden intar kroppen blir den medlem i Kristi kropp och den Helige Andes tempel. Och liksom Kristi kropp inte förlorade sin gudomlighet i döden så förlorar inte heller de Heligas kroppar den gudomliga energin i döden, även om själen avskiljs från kroppen.

Hl Nicholaus Kavasilas lär oss att de Heligas reliker är Guds sanna tempel och det riktiga altaret. Det tempel och det altare som är gjorda av människohänder är bara en avbild.

Så allt detta är inte bara ett tecken utan ett bevis på Guds exsistens, därför att de visar att en specifik människa har blivit gudomliggjord och sett Gud. På samma sätt som äkta solbränna är ett bevis på solens exsistens så är en gudomliggjord människa ett bevis på Guds exsistens.


Antropologiska

Förutom lösningen på det ontologiska-teologiska problemet ger också de heliga relikerna svaret på det s.k. antropologiska problemet. De gamla filosoferna försökte alltid koppla ihop frågan om människan och alla skapade varelser (the beings) med frågan om Gud (the Being). Människorna har i alla tider sysselsatt sig med frågor som: Vad är människan? Var kommer hon ifrån? Vart är hon på väg? Vad är meningen med livet? Och det är just i de Heligas reliker som vi får svar på dessa frågor.

Ortodox teologi lär att syndafallet innebar att människan förlorade gemenskapen med Gud, att hennes nous förmörkades och att hon upptäckte att hon var naken till kropp och själ. ”Och Gud gjorde kläder av skinn och klädde dem” (1 Mos 3:21). Enligt de heliga Fäderna pekar kläderna av skinn mot förgängelse och dödlighet, egenskaper som människan får bära efter fallet. Men genom inkarnationen, där Kristus antar mänsklig gestalt, återupprättas människans ursprungliga skönhet och genom dopet ikläds hon sin första klädnad, den Helige Andes nåd. ”I alla som haven döpts till Kristus haven iklätt eder Kristus” (ur påskens triodion). Hl Johannes Chrysostomus säger att demonerna flyr när de ser martyrernas kroppar, för de ser Kristi klädnad. Människans natur är skapad och dödlig, men när den bär Kristi obeskrivliga kraft motar den bort förgängelse och död. Han säger också att vi inte ska tänka att kroppen är berövad själens energi, utan att den istället har en annan kraft närvarande som är större, nämligen den Helige Andes nåd.

Så de heliga relikerna visar oss att människan inte skapades ”dålig” i begynnelsen, att hennes kropp inte är ond, att frälsning inte är lika med att själen slipper kroppen (som de gamla filosoferna lärde), att människan har potential att uppnå gudomliggörelse av nåd, att hon kan frigöra sig från förgängelse och död, att människan består av själ och kropp och många andra stora sanningar.

I den ortodoxa kyrkan litar vi inte till yttre tecken eller kriterier när det gäller en människas helighet, vi litar först och främst på hennes reliker. De är det enda säkra tecknet på att hon/han var förenad med Kristus och hade blivit ett tempel för den Helige Anden. Och när vi ser en Heligs reliker utföra mirakler, då studerar vi hur den Heliges liv såg ut, vilken ”metod” han använde för att bli gudomliggjord. På det sättet lär vi oss vägen och kan försöka efterlikna den Helige i våra egna liv. Vi kan anropa den Helige och be om förböner.


Sociologiska

Det antropologiska problemet är sammankopplat med det sociologiska problemet. Eftersom människan är centrum i ”samhället” så kan det sociologiska problemet inte lösas utan henne. Samtidens tendens att försöka hitta det lämpliga sociala systemet för att på så sätt lösa människans problem, är ett västligt sätt att tänka. Ortodoxin utgår från att människan först måste bli frisk, därefter löser sig de sociala problemen.

Ett av de största sociologiska problemen är döden. Varje människa bär på ”kläderna av skinn” som innebär förgängelse (förruttnelse) och död. Vid den biologiska födelsen inträder en människa i denna värld, vilket är en Guds gåva, men samtidigt blir hon en varelse som kommer att dö. Döden sprider mycket smärta och sorg bland mänskligheten. Sorg är något de flesta får uppleva. ”The process of mourning is a life in martyrdom.”

De heliga relikerna visar att övervinnande av döden är en realitet. Vi kan genom dem mycket väl förstå att Kristus besegrade döden. När man vördar någon av de Heligas reliker som helt eller delvis undgått förruttnelse (t.ex. Johannes Döparen, Heliga Anna – Guds Moders moder, Hl Johannes Chrysostomus, Hl Basileus den Store, Hl Gregorius Teologen, Hl Spiridon, Hl Gerasimus, Hl Dionysius) förstår man verkligen att det inte finns någon död. Relikerna visar att döden i verkligheten är en sömn i väntan på Kristi andra återkomst.

Ett annat retfullt problem i vår tid är just tiden. För vissa räcker tiden inte till och andra har svårt att fylla den. De Heligas reliker har övervunnit det problemet eftersom de lever i evighet.

Vidare kan kristna av egen erfarenhet vittna om att sociala problem i form av sjukdom till kropp och själ kan helas genom de Heligas reliker.

Johannes av Damaskus säger att Kristus ger oss de Heligas reliker som räddande fontäner som på olika sätt flödar av välsignelser och väller över av doftande smörjelser.

Theodoritos av Kyros säger att medan martyrernas själar befinner sig i himmelen, dansande med änglar, så ligger inte deras kroppar bara i gravarna, utan har blivit utspridda till städer och byar. Och därigenom kan människor få ta del av deras välsignelser och be om deras beskydd. Detta kan ske genom att den odelade nåden bibehålls även i en delad kropp, så även en mycket liten relik kan ha samma kraft som en som nästan inte delats alls.

Hl Gregorius Palamas skriver: ” Genom att vörda de Heligas reliker blir en människa helgad i proportion till sitt andliga tillstånd. D.v.s. om hon är på reningsstadiet erfar hon Guds renande energi, om hon är i upplysningsstadiet erfar hon Guds upplysande energi och om hon är på väg att gudomliggöras mottar hon Guds gudomliggörande energi.”

Givetvis är det så att en gudomliggjord människa bidrar till att lösa de sociala problemen även när hon är i livet genom att fungera rätt i samhället, i familjen och i alla interpersonella relationer.


Kosmologiska och ekologiska

Människans pånyttfödelse och förnyelse ger även eko i de s.k. kosmologiska och ekologiska problemen. Den kamp som många bedriver för att förbättra vår miljö är bra, men ortodox teologi analyserar problemet djupare. Den lär att människans fall, liksom varje synd, har djupa kosmologiska återverkningar. Naturen har ingen moralisk vilja, men människan drog med sig hela skapelsen i fallet när hon använde sin fria vilja på fel sätt. Därför är hela skapelsen lagd under förgängelse och död, som Aposteln Paulus uttrycker det i Rom.8:22 ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”. Den väntar också på sin frihet. Men liksom människans förlust av gudomlig nåd drabbar hela skapelsen, så flödar gudomlig nåd genom henne till skapelsen när hon blir gudomliggjord. Det finns flera vittnesbörd om detta t.ex. när mirakel skedde genom Aposteln Petrus skugga (Apg. 5:15) och i berättelser om hur vilda djur har underkastat sig de Heliga. Ekologi betyder ju relationen mellan levande organismer och dess omgivning, och vi ser att omgivningen runt en Helig också restaureras. Detta är helt naturligt.

Vi kan också betrakta värdet av de heliga relikerna på samma sätt. De pekar på en ny skapelse men välsignar också denna världen. Det förklarar miraklerna, men även att hela områden där de Heligas reliker befinner sig blir helgade.

Sammanfattningsvis finner vi alltså hela vår Kyrkas teologi i läran om och exsistensen av de heliga relikerna. Och det är viktigt att kyrkan förvaltar dem på ett riktigt sätt, enligt Kyrkans teologi.

Om vi vill svara på frågan vad Kyrkan är och vad dess syfte är, så kan vi säga: Kyrkan är en verkstad där människor restaureras i syfte att tillverka reliker.

Januari 2013
Liselott Tano