|
Det ryska ordet Podvig betyder hjältedåd, bragd, bedrift. Agona
på grekiska. Podvig har två sidor: aktivt arbete utåt och den inre
striden, askesen, eller övningen, vars mål är theosis, gudomliggörelsen.
Ämnet är mycket
stort, brett och djupt. Jag skall behandla några aspekter av det i min föreläsning
i dag.
Det råder ett
krigstillstånd i den andliga världen. Vi som valt sida och dagligen
deltar i striderna kan få tusen sår varje dag, men vi får inte ge upp
kampen, podvig, eftersom det varje dag kan dyka upp en liten möjlighet för
oss att vinna segerkronan och utföra hjältedåd.
Vi måste vara väl övade
och rätt utrustade. Alla måste
ha en grundkondition och varje stridande måste ha en grundutbildning. Därefter
måste övningen inriktas på den gren vi tävlar i och vi måste ha
utrustning för ändamålet. Den som ska tävla på skidor måste öva
benmusklerna och en boxare måste kunna slå hårt. En stridsflygare är
knappast lämplig som infanterist.
Vi måste också ha rätt
coacher och chefer. Vad vet en baskettränare om fotboll och inte kan en
marinöverste leda en cykelskyttebataljon. Dessutom måste den som skall tävla
eller strida acceptera tränaren och göra som coachen säger.
Den som går in i
podvig måste ha en podvizjnik, en mentor, coach, chef eller andlig
vägledare. Ofta hör jag klagomål över att det finns så få
podvizjniki. Men jag hör också podvizjniki klaga på de tävlande och de
stridande. Vad skall de med oss till? De vägrar ju träna efter det
program vi sätter upp. De vill inte ta på sig rätt utrustning eller tävlar
utan träning och går ut i striden utan att ens veta hur man knäpper
hakremmen på en hjälm.
Om vi får tusen sår
om dagen och erbjuds en sekunds möjlighet att vinna segerkronan så måste
målet sättas högt och tron på möjligheten måste vara stark.
Hl aposteln Paulus säger:
”Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara
en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste
försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en
som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår
inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den
till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till
korta” (1 Kor 9:24-26).
Nej, vi kämpar inte för
att vinna en förgänglig medalj. Vi strider inte med hjältedåd som självändamål.
Vi vill vinna en oförgänglig segerkrans. Vi vill stå som segrare över
oss själva när vi går in i evigheten och vi vill vara på ärkeängelns
Mikaels sida när det kosmiska kriget slutar: när fienden är värnlös
och bunden.
För tävlingen behöver
vi övning, askes och för striden kraft och utrustning. Hl aposteln
Paulus säger: ”Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta
på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska
angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa
utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld,
mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds
rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt
efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen
som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på
era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt
trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande
pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är
Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund.
Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla
de heliga” (Ef 6:10-18).
All tid är podvig.
Hela vår värld är en arena. Vissa tider och platser är dock givna för
kamp och strid. Den stora och heliga fastan är en sådan tid och
kyrkorummet, bönekammaren och pilgrimsresan är platser för podvig. När
vi väl är övade får vi löpa fritt för att vinna. När startskottet går
upphör coachen att ge råd. När striden börjar är den stridande fri i
sin befattning och uppgift. Inga lagar ges under striden, inga nya regler
når de stridande. Ty lag och regler är givna för träning och övning i
strid. På arenan är du fri och slagfältet är ingen lag satt. När
loppet är klart finns en vinnare och när striden är över samlas
trupperna hos chefen. Då först blir det klart vem som stod fast och inte
accepterade förlust och vem som vände ryggen och sprang.
Ofta dyker det upp en
otippad vinnare. Du kan bli den. Hos chefen finns alltid en och annan Sven
Dufva som inte dög till någonting och som inte klarar av friheten på
slagfältet, utan får många sår och blir slagen till marken. Men när
en sådan faller kan han i fallet dra med sig en fiendes fana. En sådan
var David. En sådan var Sven Dufva i Fänrik Ståls berättelser. Även
en misslyckad kämpe kan få ett ärenamn och få utmärkelser som de välövade
och starka går miste om.
Därför behöver ingen
av oss hamna i förtvivlan. Det viktiga är att fortsätta träningen,
lita på sin coach och sköta sin utrustning, att inte upphöra med bönen
och inte börja förakta den hjälp som Herren ger.
Hl aposteln Paulus vann alla lopp. Han stred som ingen annan och han nådde höjder och himlar dit ingen
annan utom Herren och änglarna har tillträde, men inte upphörde hans
podvig för det. Han ville kämpa trons goda kamp till slutet, ty även
han hade sin påle i köttet. Och han räknade sig till de verkligt
misslyckade. Han liknade sig vid ett ofullgånget foster. Ändå vann han
seger efter seger. Inte hade David mycket att komma med: en slangbella!
Be ständigt, oavlåtligen,
säger hl aposteln Paulus (1 Tess 5:17). Varför skall vi ständigt be? Därför
att vi behöver leva i boten tjugofyra timar per dygn och den som ständigt
ber, lever i ständig podvig. Vi är svaga och därför säger Herren:
”Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men
kroppen är svag” (Matt 26:41). Vi blir ofta uppgivna och ger lätt upp.
Därför gav Han oss en liknelse om den besvärliga änkan som inte gav
upp trots att domaren inte brydde sig om människor. Han gav oss liknelsen
för att lära oss att ”alltid be och inte ge upp” (Luk 18:1). Vi blir
ofta trötta och ögonen vill på att fara igen. Därför säger Herren:
”Håll er vakna hela tiden och be…” (Luk 21:36). Vi misströstar
ofta om Guds vilja att hjälpa oss i vår podvig. Därför säger Herren:
”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så skall dörren
öppnas. Ty den som ber han får, och för den som bultar skall dörren öppnas”
(Matt 7:7-8). Herren vet att vi är tvivlande och att vi lätt ger upp vår
podvig. Därför berättar Han en liknelse om en som mitt i natten gick
till sin väg för att be om bröd. Han säger: ”Även om han inte
stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför
att den andre är så påträngande, och han ger honom allt han behöver”
(Luk 11:8).
Vår bön inte vara
komplicerad. Man behöver inte ens gemenskap eller en kyrka för att bedja
i. Herren säger: ”Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren
och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader,
som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla
tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många
ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan
innan ni har bett honom om det” (Matt 6:6-8).
Om Gud vet vad vi behöver
innan vi bett, varför skall vi då be? Om Gud redan från begynnelsen vet
vem som skall bli frälst, varför podvig? Om Gud rent av har bestämt vad
vi bör få och om vi skall bli frälsta, varför alls göra något?
Bön är inte bara att
be om något. Bön är möte med Herren. ”Bön är noetiskt samtal med
Gud”, säger Evagrios Eremiten. I bönen möter vi en levande personlig
Gud som aldrig sviker oss hur ofta vi än skulle svika Honom. I bönen
kommer vi i kontakt med en högre värld än denna, vi når den sanna
verkligheten, Honom som är medan vi och vår verklighet utan bön är
”dött liv”. Vi lever på riktigt endast då vi möter Gud och Gud möter
vi i en bön som inte består av tomma och många ord utan av
avskildhetens tystnad. Vi konstnärer kan egentligen bara föda ord och
bild och musik i tystnad. Skapande är podvig. Bön är podvig. Bön är
skapande i den tysta kammaren, hemma i hjärtat. Även bönen är, när
den är som mest äkta, ett mysterion. Ordet mysterion har att göra med
verbet myein, att sluta ögonen och stänga munnen. Detta är den
sanna bönens rytm, tystnad, slutenhet och ord, födda i tystnaden. Detta
kallas hesychia, den inre stillheten och vilan, i vilken människan
lyssnar till den röst som talar i hesychastens inre, nämligen Guds röst,
den helige Andes ständiga bön. Ett av målen med podvig är hesychia,
som enligt Isak av Syrien är det tillkommande livets mysterion medan
ordet och talet tillhör denna värld.
Vi behöver inte dra
oss undan världen helt och hållet för att nå stillhet och tystnad. Vi
kan skapa den där vi är. Men det kräver podvig, kamp, i en värld där
alla alltid är på väg. Vi känner ofta att vi borde vara någon
annanstans än där vi är. Hur svårt blir det då inte att göra något
så onyttigt som att be i stillhet. Men om vi avdelar tid för bön och
stillhet upptäcker vi fort att vi inte alls förlorar tid, vi vinner tid,
eftersom vi får en noetisk koncentration som sidovinst.
Om vi människor skulle
kunna stanna i våra rum skulle världen besparas för mycken ondska. Men
nutidsmänniskan törs inte vara ensam. Hennes livsfilosofi söker nämligen
fästa fundamentet i det tomma förnuftet medan vår kristna tro har sitt
fundament i nous, vilket i sin tur är fäst i Gud och den oskapade
verkligheten.
Enligt Isak av Syrien
är bönen, stillheten, ödmjukheten och boten fästa i varandra. Han säger:
”Den som gärna samtalar med Kristus, älskar stillheten, och den som älskar
att umgås med människor är världens vän. Om du älskar boten, lär
dig också att älska stillheten.”
Här finns kärnan i
podvig: boten, renheten och fullkomligheten. Vad menas med bot? Att avhålla
sig från tidigare missgärningar och att inte längre ha någon lust att
leva i dem. Vad menas med renhet? Ett hjärta, som är fullt av förbarmande
mot allt skapat. Och vad är fullkomligheten? Den djupaste ödmjukheten
som har lämnat allt synligt och osynligt, säger Isak av Nineve.
En starets fick frågan:
vad menas med bot? Han svarade: Ett förkrossat hjärta. Och ödmjukhet?
Att dö två gånger i sin vilja att äga något. Vad är ett förbarmande
hjärta? Ett som brinner för skapelsen: människor, djur, fåglar,
demoner, allt som är. Ett sådant hjärta börjar genast gråta om det får
höra om något lidande som drabbat det skapade.
Hur skall vi nå en sådan
ödmjukhet? Ja, genom ödmjukhetens podvig. Vi måste komma ihåg våra
egna tillkortakommanden. Vi måste vara medvetna om vår egen död. Vi bör
inte ha våra kläder och maträtter som det viktigaste i livet. Vi bör
alltid sträva efter att välja den nedersta platsen. Vi bör alltid sträva
efter att utföra de mest föraktade arbeten utan att gnälla. Vi bör
vara stilla. Undvika folksamlingar. Sträva efter att vara okända och
utan ära i världen. Tycka att möten med höga herrar är avskyvärda,
samt att aldrig utföra något med beräkning.
Detta är Isaks av
Nineve recept. Det låter hårt och omöjligt. Säkert är det också det,
men å andra sidan håller nog vår Frälsare med Isak ty det är lättare
för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i
Guds rike. Saliga är de i anden fattiga i anden, ty dem hör himmelriket
till. Detta är egentligen Isaks tillämpning av saligprisningarna och
evangeliets andra bud.
Att ge akt på sig själv
Man kan vara ensam i ett rum utan att ha funnit stillheten. Att inte längre
samtala med någon innebär inte att man med det har nått tigandets
konst. Stillheten är nämligen ett inre tillstånd av noetisk frid och
avsaknad av bilder.
Det händer att vår bön
blir störd av noetiska bilder som inget har med vår bön att göra. De
är så starka att vi förlorar vår koncentration i bönen. Det är
mycket svårt att hindra dessa bilder och tankar att nå vårt nous.
Tankarna kan irra hur långt som helst från orden vi läser. Vad skall vi
då göra? Bryta bönen och återvända till den punkt, där vi blev störda
och noetiskt förvirrade. Om inte det hjälper är bör man lägga ifrån
sig boken och be med egna ord. Det är meningslöst att rabbla ord som
blir tomma om det bara uttalas av munnen utan att hjärtat är med.
Hl Feofan säger:
”Att bedja är inte bara att läsa böner utan att leva in sig i varje
ord som man uttalar av hela sitt hjärta och av allt sitt nous.”
Människans nous är
som Jakob: flyktigt. Det är som en fågel: om det inte sitter nervöst på
tidens heta kablar är det alltid redo att lyfta och flyga. Under bönen måste
denna fågel sättas i hjärtats bur.
Det är klokt att lära
sig böner utantill. Det hjälper oss i vår koncentration. Vi bör också
låta kroppen bedja och vi bör bedja med egna ord. Vi bör inte heller
bedja genast efter avslutat arbete. Förströdd bön bär inte frukt.
Det fornkyrkliga
begreppet meteorismos betecknar den förströdda bönen som flyger
som en meteor. Orsaken är människans oförmåga att hålla de egna
tankarna, drömmarna, fantasierna och bilderna utanför nous. Noetiska
bilder byggs upp på följande sätt. En bild, en tanke, en fantasi flyger
förbi. Vi inser inte hur farliga dessa impulser är. Bakom varje sådan
finns demoniska krafter. Om man inte håller dem utanför slipper de in
och ockuperar nous. Det uppstår en strid. Den kan aldrig bli oavgjord.
Antingen segrar impulsen eller vi. Om vi förlorar en sådan strid kan hjärtat
bli helt ockuperat av bilder och tankar som är svåra att bli av med. Om
de får stanna i vårt hjärta utvecklas de till lidelse och passion och därmed
är vi fångna under vårt ego.
Varje lidelse börjar
som en bild. ”Det måste till en vindpust för att ett moln skall
skapas. Det måste till en tanke för att en lidelse skall födas”, säger
hl Markus Asketen i Filokalia.
Seger i denna podvig
kan vi enbart nå om vi inte släpper in dessa negativa och onda tankar. Förströddhet
är enligt fäderna i Filokalia en följd av dessa dåliga tankar.
”Vetenskapernas
vetenskap och konsternas konst består i att hantera negativa tankar och
att bevara nous som en ögonsten. Med ögat ser vi klart hotande faror och
med ögat bevarar vi synen för småskräp”, säger hl Hesychios.
Bönen är inte bara
samtal med Gud utan också podvig, en tung kamp mot onda tankar för
noetisk renhet.
Inre podvig
En viss Johannes gick en gång till abba Filemon och frågade vad han
skulle göra för att bli frälst. Han hade nämligen stora svårigheter
med noetisk stillhet och koncentration. Abba Filemon sade, att människor
som lever i världen har sådana bekymmer. Johannes problem bestod, enligt
abba Filemon, i att denne ännu inte längtade efter Gud av hela sin själ
och därför fattades den värme som kärlek till och nära kontakt med
Gud skapar. Johannes ville förstås veta vad han skulle göra och Filemon
rådde honom att börja med hemlig begrundan. Det skulle leda till noetisk
renhet från fåfängliga tankar. Johannes förstod inte vad denna hemliga
begrundan var för något. Abban svarade: ”Bevara ditt hjärtas
nykterhet och upprepa med fruktan och bävan i ditt nous: Herre Jesus
Kristus, förbarma Dig över mig! Johannes gick sin väg och började
bedja som han fått lära sig. Efter en tid fick han ro och fick smaka av
den sällhet som inre begrundan skänker. Han återvände till abba
Filemon och berättade vad han erfarit. Staretsen sade då: ”Nu har du fått
en försmak av stillheten och det inre andliga arbetet och du har också fått
smaka dess sällhet. Gör nu så här: oavsett om du dricker eller äter,
är ensam eller i sällskap, utanför din kelja eller inne, på resa eller
hemma: upphör aldrig med bönen ”Herre Jesus Kristus, förbarma Dig över
mig!” Var aldrig noetiskt overksam utan fortsätt oavbrutet med detta
arbete. Du kommer att förstå djupen i den heliga Skrift och du kommer
också att förstå hl Paulus ord om att bedja oavlåtligen (1 Tess 5:17).
Vakta noga på ditt hjärta och se till att det inte tar emot fåfängliga
eller onda och meningslösa tankar. När du sover, vakar, äter, dricker,
samtalar med någon, upprepa bönen inom dig.”
Denna fornkyrkliga
podvig har många namn: oavlåtlig bön, hemlig undervisning, noetisk ävlan,
noetisk bön, hjärtats bön, Jesusbönen eller noetisk konst. Hela bönen
lyder: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig, syndare!
Det finns kortare versioner såsom den ovan eller akathistosbönens
”Jesus, Guds Son, förbarma Dig över mig!” Eller enbart ”Herre, förbarma
Dig!” Antalet ord är av mindre betydelse. Huvudsaken är att vi har händerna
fästa i arbetet, tankarna och hjärtat i Gud.
Kraften i bönen finns
i upprepandet av namnet Jesus. Han har ju själv gett oss befallningen att
bedja i Hans namn. ”Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i
mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt
namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh
16:23-24).
Om sitt namn säger
Jesus: ”Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de
driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina
händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de
skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska” (Mark
16:17-18).
När hl apostlarna
Petrus och Johannes botade en man hände följande: ”De lät föra fram
apostlarna och frågade dem: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har
ni gjort detta?” Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ”Ni
äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en
välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då
skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén
Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt
från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen
som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen
annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen
finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:7-12).
Många urkyrkliga
texter vittnar om makten i namnet Jesus. I Hermas Herdens text (De
apostoliska fäderna från 100-talet) säger en ängel: ”Guds Sons namn
är stort och ofattbart och det bär upp hela världen…Han bär upp sådana
som av allt sitt hjärta bär hans namn. Han kom ju för att själv utgöra
grunden för dem och han bär upp dem med glädje, eftersom de inte skäms
att bära hans namn.”
Hl Ignatios åkallade
oavlåtligen Jesu namn medan han fördes till martyrdöden. När
soldaterna frågade varför han hela tiden upprepade detta namn, svarade
han att det namnet var inskrivet i hans hjärta. När vilddjuren slet sönder
hans kropp förblev hans hjärta oskadat. EN av soldaterna delade det och
fann namnet Jesus inskrivet i det.
Ärkebiskopen Paavali
av Finland har sagt att det inte spelar någon större roll om berättelsen
är en legend eller inte. Vi får viktig information om namnets betydelse
i den tidigaste kyrkan. Denna tradition har burits vidare fram till denna
dag av den ortodoxa kyrkan.
Målet för vår podvig
är att hela vårt liv skall förvandlas till bön. Varje kristen bör ha
sin egen pravilo, sin kanon, sin böneregel, vars uppgift är att vara ett
lodsnöre för vår byggnad. Om vi älskar vår pravilo
i vår podvig, ja, då är väggarna i vårt bygge raka. Om vi älskar
bönen i vår podvig, då är vi på väg mot Gud. Om vi inte längre älskar
bönen, är detta ett tecken på att något är galet.
Hl Siluan av Athos försökte
förgäves övertyga en köpman om faran av att röka. När köpmannen
inte höll med bad hl Siluan köpmannen be en bön strax innan han tände
en cigarett. Köpmannen tyckte inte att det passade sig. ”Nej”, sade
hl Siluan, ”det är bäst att inte alls göra sådant som inte passar
ihop med bönen.”
© Citera gärna men ange källa.
Fader Benedikt
|