.ortodox tro

Ortodoxi och kultur

David Heith-Stade

Hur förhåller sig ortodoxi och kultur till varandra? Det är fel att säga att det där är ortodoxt, men det där är ryskt. Vi tolkar nämligen verkligheten genom kulturen och vi når ortodoxin genom kulturen. Att tala om en abstrakt ortodoxi skild från kulturen är falskt, eftersom det är ett uttryck för ett verklighetsfrånvänt modernt västerländskt sekulärt individualistiskt tänkande, som fragmenterar den mänskliga personen och skapar falska dikotomier mellan offentligt och privat, individuellt och kollektivt etc. etc.

Nej, vi måste istället lära känna ortodoxin i alla de mångfaldiga former den har slagit rot och sedan kan vi säga det där är rysk-ortodoxt, men det där är grekisk-ortodoxt, utan att våga påstå att något av de inte skulle vara riktigt ortodoxt. Vad vi måste göra i den svenska kontexten är att översätta och få människor att umgås över kulturgränserna så att de får se hur ortodoxi gestaltar sig i olika kulturer. Därmed kan de låta sitt eget sinne formas enligt ortodoxin, så att en naturlig och sann ortodoxi som svarar mot den svenska situationen kan växa fram av sig själv. Ortodoxi är nämligen inte en konfession, utan ett hermeneutiskt ställningstagande, som ofrånkomligt får kulturella konsekvenser, ty religionen och kulturen förenas i den mänskliga personen och är bägge delar av personligheten.

Religion och kultur
Religion och kultur står både i ett ömsesidigt men självständigt förhållande till varandra. Det finns ingen tydlig kvantitativ avgränsning mellan religion och kultur. Avgränsningen är snarare kvalitativ! Ett fenomen som att två personer vid påsk håller varsitt rödmålat ägg och säger till varandra: “ΧΡΙΣΤΟΣ ΑΝΕΣΤΗ!” – “ΑΛΗΘΩΣ ΑΝΕΣΤΗ!” Varpå de knackar äggen mot varandra och den ene förlorar sitt ägg, är uppenbart inte en essentiell del av den ortodoxa religionen, men är likväl inte ett kulturellt element som är isolerat från ortodoxin. Vi kan inte här göra en kvantitativ avgränsning mellan religion och kultur, utan endast en kvalitativ avgränsning.

Kulturen är den kontrast eller bakgrund mot vilket Jaget som ingår i kulturgemenskapen tolkar sig själv och sin tillvaro. Mot denna kontrast (kulturen) träder Jaget och tillvaron fram genom tolkning och internalisering… Men religionen är inte endast en samling kulturella element, utan är också en egen självständig tolkningsgemenskap som personen ingår i vid sidan av kulturens tolkningsgemenskap. Båda dessa tolkningsgemenskaper är delar av den enskilda människans personlighet!

Såsom svensk ingår jag i den svenska kulturgemenskapen (jag förenklar nu genom att framställa det som om det fanns en enda svensk kulturgemenskap istället för en samling sociala kulturgemenskaper och internationella subkulturer som tillsammans geografiskt kan avgränsas och onyanserat buntas ihop till “en” “svensk” kultur), tillsammans med andra svenskar, Men såsom ortodox ingår jag i den ortodoxa religionen, tillsammans med alla andra ortodoxa (ryssar, greker, araber, rumäner, georgier, finnar, ester, serber etc. etc.), trots att vi har olika kulturer är vi en gemensam tolkningsgemenskap genom att vara del av samma kristna ortodoxa religion.

Kultur och mening
Kulturella element bevaras även efter att den tolkningsgemenskap som är upphov till dem har försvunnit, förutsatt att de tillskrivs ny mening (så att de förblir meningsfulla). Ett bra exempel på detta är bröllopskronorna i Ortodoxa kyrkans vigsel som är förkristna kulturella element från den vanliga bröllopsceremonin under Antiken. Dessa bröllopskronor har tillskrivits en helt ny mening (kyrkofäderna tolkar dem som brudparets segerkronor, som symboliserar deras seger över otukt och okyskhet) och har därför bevarats i den ortodoxa tolkningsgemenskapen. Ett annat exempel är det efterkristna västerländska julfirandet, där kristna symboler och element (t.ex. maträtter som är rester från den kristna adventsfastan) får en helt ny mening som en konsumtionistisk familjehelg, vars mening anses vara givmildhet och familjegemenskap.

Ett stort, men utifrån omständigheterna begripligt, misstag som protestantismen begick i sitt tafatta försök att bemöta de västerländska så kallade “upplysningsfilosofernas” (snarare mörkläggningpseudosofernas) religionskritik, var att de avskaffade sin religion och reducerade kristendom till kultur och kulturella element, som den enskilda människan sedan individuellt skall ta ställning till.

Den västerländska protestantiska apologetiken försökte försvarar kristendomens plats i samhället genom att hävda att den var nödvändig för kulturen och samhällsmoralen (alltså att kristendomen hade ett instrumentellt värde för samhället och staten): Men redan pietisterna hade börjat införa en emotionalistisk kristendom i reaktion mot den torra polemiska protestantiska dogmatiska teologin, där det istället var känslorna och inte läran som var det centrala.

Alla dessa tre protestantiska fenomen (dogmatisk protestantism, kulturkristendom och pietistisk protestantism) hade dock moralismen gemensamt – dogmatik och moralism, kultur och samhällsnyttig moralism, eller känslor och moralism. I alla tre fallen handlar det inte om någon religion (autonom tolkningsgemenskap), utan om kulturella element som är kvar från den kristna religionens era i Västerlandet, som sedan människor individuellt skall ta ställning för eller emot. Det handlar alltså inte om en person som träder in i en transkulturell tolkningsgemenskap (religion), utan en individ som individuellt förhåller sig till delar av sin egen kultur.

Kultur och mission
Det är utifrån detta att man har reducerat den kristna religionen till kultur som man kan förstå varför protestantisk mission brukar vara kolonialistisk och kulturimperialistisk. Ty man har inte en religion, utan endast vissa element (en monoteistisk gudsföreställning, någon form av berättelse om Jesus från Nasaret, samt en västerländsk moralism) i den egna kulturen, som man vill få människor i en annan kultur att ta ställning för. Därför anser man sig tvungen att först pådyvla dessa andra den egna kulturen, så att de sedan individuellt kan förhålla sig till de “religiösa” elementen i denna främmande västerländska kultur.

Ortodox mission däremot går ut på att föra in personer i den ortodoxa religionen – Ortodoxa kyrkan – utan att man pådyvlar dem en främmande kultur. Genom att träda in i den ortodoxa religionen skall personerna helga och nydana den egna kulturen! Ty religion och kultur påverkar varandra ömsesidigt, men har samtidigt en legitim autonomi i förhållande till varandra. Religion och kultur kompletterar varandra på ett kreativt och fruktbart sätt i ett både/och-förhållande! Ty religion och kultur förenas kvantitativt oskiljbart i den reellt existerande mänskliga personligheten, utan att förlorar sin kvalitativa skillnad!