|
Världen är skapad Sophia, säger Sergej Bulgakov. Världen är
skapad av Gud och därför i grunden gudomlig. Varandets fullhet finns i
världen, all fullkomlighet som är möjlig för skapelsen finns i inlagd
i dess fullhet. ”Och Gud såg på allt han hade gjort, och se, det var
mycket gott", sägs med sådan
emfas att Gud kunde vila efter sin skapelseakt. Hur kom ondskan in i
världen och vad är ondskan?
Ondskan existerar inte
parallellt med det goda som egen princip. Därom är alla kristna tänkare
överens med antika filosofer. Den orientaliska dualismen är helt
oförenlig med kristen tro. Det onda existerar inte som en egen substans,
den finns bara som ett tillstånd i skapelsens existens. Denna världens
furste är ingen gud. Han är bara en upprorsmakare. Det onda är
frånvaron av det goda, en olyckshändelse, en parasit. I positiv mening
existerar endast Gud och Hans kraft i skapelsen. Ontologiskt finns inte
det onda, det är icke-varats fantom, ett adjektiv. ”Jag är den jag
är”, säger Gud till Moses (Ex 3:14). I Septuaginta står det: ego
eimi ho on, Jag är den som är. Gud är varandet och verkligheten och
endast Han är källan till allt det som finns. Ondskan däremot är
icke-varat och icke-verklighet, den är inget ting som Gud har skapat.
Ondskan är en störning av det goda, en parasit, den är inget
substantiv. Ondskan är till sin natur adjektivistisk. Den finns inte
heller inför Guds ansikte, men det räcker inte med att konstatera detta.
Vi lever i en värld, där dess oerhört destruktiva kraft verkar
galopperande. Vi tvingas söka dess plats i världen, även om den är en
parasit. Gud har inte skapat det onda, hur kan det då finnas? Och om
ondskan inte är äger ett eget varande, hur kunde detta tillstånd av det
onda uppstå?
Det finns två
allmänna förutsättningar för det onda, vilka i sig inte alls är onda,
men som kan skapa rum för ondskans rent objektiva tillblivelse.
Förutsättningarna har en objektiv och en subjektiv sida. Den förra är
att söka i själva det skapades natur och den senare i dess frihet.
Det skapade är inte en ”perfekt maskin” som inte kan gå
sönder, utan en tillblivelse, en resa, en process, en väg och ett
växande. Ett barn som inte kan gå, begår ingen synd. Fullheten som en
plan i den gudomliga visheten är ett mål för varje människa, liksom
för mänskligheten. Det betyder att det finns en gräns i den personliga
tillblivelsen på väg mot fullheten, eftersom jag som person ännu är
avskild från helheten. Som människa tillhör jag helheten,
mänskligheten, men jag är ännu inte mänskligheten och är långt
ifrån målet, jämfört med de heliga. Detta tillstånd råder så länge
Gud inte är i alla och alla inte är i Gud. Denna begränsning är en
förutsättning för ondskan. De skapade varelserna har givits olika
möjligheter. Fullheten finns att söka, den är inte given. Människan
är ingen maskin. I tystnaden hörde jag en röst:
”Kan en människa ha rätt mot Gud,
kan en man vara ren inför sin skapare?
Nej, inte ens sina tjänare litar han på,
även hos änglarna ser han brister,
än mer då hos dem som bor i hyddor av ler,
dem som har sitt ursprung i jord” (Job 4:18)
I änglarnas tjänstgöring kan finnas brister och ofullkomligheter, helt
enkelt därför att de är skapade och har det skapades begränsningar.
Det skapade har inte Guds fullhet, den finns som en möjlighet men det
skapade får också finnas i sin begränsning och sin frihet. Ett barn som
inte kan gå begår inte synd. Begränsning och ofullkomlighet är inga
synder utan privilegier som består i att människan varken är en automat
eller ett djur som följer instinkten. Om världen vore perpetuum mobile
skulle den kunna fungera med mekanisk precision och utan möjlighet att
begå fel, men det skulle utesluta de skapades kreativitet som är
synonymt med livet. Världen skulle vara död. Och Gud har inte skapat
död utan liv. Om inte Gud skapat en perfekt värld, är Han själv då
perfekt? Frågan är fel ställd, eftersom begränsningens och frihetens
väg är en väg till fullhet, när Gud skall bli allt i alla. Att vara
skapad är en utmaning att förverkliga vägen och fullgöra resan. Vi har
friheten att besegra individualismens och isoleringens, alienationens väg
och delta i den pågående sofianiseringen av skapelsen.
Skapelsen
ofullkomlighet finns i alla varelser, ja, ner i den oorganiska världen,
men trots det har allt som är till hörsammat Guds skapande ord och
funnit sin plats. Människans uppgift blev att förandliga, det vill säga
humanisera världen: ”Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var
fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska
över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar
på jorden” (Gen 1:28). I begynnelsen fanns ”ingen buske fanns på
marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit
något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla
den” (Gen 2:5). När människan blivit skapad blev hon satt ”i Edens
trädgård att bruka och vårda den” (Gen 2:15). Människan fick
kallelsen att transformera världen till en Guds trädgård, ja, till att
transfigurera den. Men det verkar som om skapelsen fungerat bra, men
människan som fick den högsta kallelsen att både transformera världen
och skapa sig själv, hamnade mest fel. Människan fick i motsats till
övriga delar, en historia. Människans frihet är historiens början. Och
friheten är skapad av Gud.
Friheten manifesteras
när livet börjar efter skapelsen, när det skapade inträder i tiden,
eller som Basileios den Store säger: tiden låg död i rummet.
Två vägar, två
möjligheter fanns för människan: att acceptera Guds herradöme och
handla i enlighet med Hans vilja, utanför kunskapen om motsättningen
mellan det onda och det goda, eller att låta kollisionen mellan ont och
gott ske i människan. Motsättningen finns inte från begynnelsen, den
tillhör skapelsen, där ljus lyser i mörker. Mörkret är det som inte
kan ses, ljusets icke-existerande substrat, som korresponderar med tohu
ki wohu, det öde och tomma, som fanns innan Gud sade sitt: varde
ljus! Detta har förstås inte hänt kronologiskt, eftersom tiden ännu
var död i det svarta hålet, det handlar om ett ontologiskt mörker. I
Gud finns inget mörker. Han är Ljus, säger hl Johannes (1 Joh 1:5).
Mörkret är inget som skapas, utan finns som en rest, en skugga och det
är när denna skugga öppnar en dörr till sin egen botten som det onda
kan realiseras i skapelsen genom den fria viljan, skapad av Gud.
Porten öppnas när den
skapade anden i sin begränsning och frihet ser sin makt som mörker, det
vill säga som ont i motsats till gott. Själva skapelsen innehåller
denna frihet till opposition. Skapelsen börjar och slutar i detta. I
början finns å ena sidan en barnslig oskuld av okunnighet om ont och
gott. Å andra sidan finns en aktiv helighet som besegrar och
transcenderar ondskan. ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som
ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:15). Gud känner det onda och
det goda och vi är skapade till Guds avbild och likhet. Gud är helig,
inte barnsligt oskyldig, och denna helighet är oss given för att vi
både i vår oskuld och i vår helighet skall hålla buden. ”Jag är
Herren, er Gud: ni skall vara heliga och förbli heliga, ty jag är
helig” (Lev 11:44).
Barnsligheten är
instinktiv och den lyder naturens inneboende sofianska ordning, men då
den inte räcker måste det finnas bud som direkt talar till friheten.
Detta var läget i paradiset. Så länge människan är barnslig, följer
hon instinkt och bud, men när hon mognar och hör kallelsen att lära
känna det onda och det goda, när hon upptäcker dörren, skuggan in till
mörkret och får veta att hon kan bli som Gud, skapa, förverkliga
mörker och resa långt in i det, ja då förlorar ju budet den makt det
hade över barnet. För den rättfärdige finns ingen lag, det finns bara
kärlek.
En liknande situation
fanns i änglavärlden, där fallet egentligen skedde. Även de testades
och även de fick veta att det fanns ett tillstånd, bortom lagen, när
friheten att lyda eller göra uppror inte längre finns. Somliga valde att
inte gå hela vägen till denna superfrihet, bortom lagen, under
kärleken, de avföll och erbjöd människan samma möjlighet att slippa
frihetens lag som är kärleken, målet för vår kosmiska resa. De heliga
änglarna är nu steget före oss. De kan inte längre falla, de har
transcenderat sin frihet så att de bara kan älska och därmed är de
utanför lagen. Och de kan inte längre bryta den. Vår väg är densamma.
Vår kamp är en kamp att transcendera vår frihet under Kristi nya lag
till en fullkomning i kärlek, när vi ser Honom sådan Han är.
Inte ens Guds Son
undgick prövningen i öknen. Han kom för att göra Satans verk om intet
just genom att acceptera samma frestelse som änglar och människor.
Ondskan är en verklig
och aktiv kraft i världen och vi kan inte avfärda den som frånvaro av
det goda eller som någon sorts slöja och fantasi. Jesus talar faktiskt
om en furste av denna världen. ”Ty nu kommer världens härskare. Han
har ingen makt över mig” (Joh 14:30). Vi har inget gemensamt, skulle
man också kunna översätta den senare satsen med. Det är ett rike med
en regering och en premiärminister. Även om riket är besegrat finns det
kvar en tid.
Ondskans furste är ett
resultat av skapelsens frihet och självbestämmelse. Ondskan uppstår med
tiden och den upphör med den. När ingen tid mer är. Ondskan är alltså
verklig, den är skapad av änglar och människor. Materialet är
mörkret.
Ondskan uppstod alltså
först i den andliga världen i dess rena form, inte som missförstånd,
inte som ett tankefel utan som självändamål. Människan har mycket
svårt att förverkliga ondskan som självändamål. Det är därför hon
skapar idéer såsom socialism, anarkism och nationalsocialism, stora
idéer som måste förverkligas till priset av blod och död. Ondskan i
dess rena form, i änglavärlden, kan döda som självändamål, den
behöver ingen idé medan människan först måste avhumanisera sin fiende
för att sedan med gott samvete kunna eliminera henne. Det finns en ondska
som är så ond att den inte kan fattas. Den är demonisk och utgör ett
självändamål. I den fallna änglavärlden finns ingen ateism och ingen
agnosticism. Där tror alla och de bävar (Jak 2:19).
Friheten är utan
orsak. Därför har syndafallet ingen orsak heller. Den är irrationell.
Ondskan är djupast sett det också. Så är det hos Dostojevskij, vilket
västliga tolkare av honom har svårt att begripa. De vill ha honom till
deterministisk psykolog, men han ser ondskan som fullständigt
irrationell.
Ondskan är verklig, den har
sina egna hypostaser, vars uppgift är att förverkliga det onda och locka
människan med på resan till det yttersta mörkret. Trots att
stationerna, där hon vilar och äter, bär alienationens mask och
spöklikhetens atmosfär, fortsätter resan eftersom Satan är lögnens
fader. Det verkar också som om denne Satan hade all makt och som om Gud
inför mörkret angrepp vore maktlös, men inte heller detta stämmer.
Satan luras och lögnen är hans starkaste vapen. I bönen Fader vår ber
vi i den slaviska texten inte att Gud skall frälsa oss från det onda, zlo,
utan från den onde, från en konkret person, i vilken ondskan inkarneras.
Kristi apostlar och de
heliga visste från egen erfarenhet att Satans makt kan förstöra
människan. Men de visste också att hans makt är begränsad och blir
tillintetgjord i Gud genom Kristi Ande. Den ortodoxa tron känner ingen
tredje ståndpunkt, ingen medelväg mellan Gud och Satan. Vi står hela
tiden antingen helt på den enes eller andres sida.
Segern tillhör Gud och
Lammet och dem som går med dem. Satan och hans arméer är besegrade.
Utan att erfara denna kosmiska kamp och utan kunskap om denna strid kan vi
inte kallas ortodoxa kristna. Detta tillhör livets realiteter.
Satan är ingen
kostymklädd gentleman. Han är en listig noetisk ande som utför sin makt
i det fördolda. Han verkar utan att synas. När man inte tror på hans
existens är han gladast. Han angriper oss aldrig framifrån, om han inte
blir riktigt trängd, vilket han kan bli i de heligas böneliv.
Hl Petrus säger:
” Var nyktra och
vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och
söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron”
(1 Petr 5:8).
Hl Paulus säger: ”Ta
på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska
angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa
utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets
värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:11-12).
© Citera gärna men ange
källa.
Fader Benedikt
|