|
Den
nicenska trosbekännelsen formulerades och stadfästes vid två ekumeniska
kyrkomöte: Nicea 325 och Konstantinopel 381. Den kallas också ibland för
den niceano-konstantinopolitanska bekännelsen. I sin autentiska form
lyder den sålunda i svensk översättning:
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig
Fader, Skapare av himmel och
jord och allt vad synligt och osynligt är.
Och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före
all tid; ljus av ljus, sann Gud av sann
Gud; född och icke skapad; av samma väsen som Fadern; på Honom
genom vilken allting är skapat; som för
oss människor och för vår salighets skull har stigit ner från himmelen
och tagit mandom genom den helige Ande
av jungfrun Maria och blivit människa; Som ock har
blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit
begraven; som på tredje dagen har uppstått efter skrifterna och stigit
upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida, därifrån
igenkommande i härlighet till att döma levande och döda; på vilkens
Rike icke skall varda någon ände.
Och på den helige Ande, Herren och livgivaren som utgår av Fadern: på
honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har
talat genom profeterna. Och på en enda helig allmännelig och apostolisk
Kyrka. Jag bekänner ett enda
dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv. Amen.
I den tidiga
Kyrkan fanns många trosbekännelser som användes i anslutning till
dopet. Det var viktigt att den som döptes bekände vem han trodde på.
Bekännelsen var förmodligen väldigt enkel. Man bekände sin tro på
Jesus som Kristus och Herre. Genom en sådan offentlig bekännelse till
Kristus kunde man då döpas till Kristi död och uppståndelse och ett
nytt liv i Kristus. Hl Paulus har sammanfattat innebörden i romarbrevet:
”Vad
innebär nu detta? Skall vi stanna kvar i synden för att nåden skall bli
större?
Naturligtvis
inte. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i
den? Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också
har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och
blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så
som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi
blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade
med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har
blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin
makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död
är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro
att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts
från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över
honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När
han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i
Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Synden skall
alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär.
Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten,
utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden;
låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Synden
skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden.”
(Rom. 6:1-14)
Med
tiden uppstod flera bekännelser som uttryckte en och samma äkta tro på
Jesus Kristus. Formen varierade, vilket berodde på vilka heresier man
hade att bemöta och bekämpa. Kyrkan har ju sällan eller aldrig
formulerat dogmata utan att det förelegat ett angrepp på den apostoliska
traditionen. På 300-talet utvecklades en mycket invecklad och svårlöslig
strid som gällde Guds Sons natur. I Johannesevangeliet kallas han Ordet
eller Logos. Somliga påstod att Guds Son var skapad som alla andra av
Gud. Andra hävdade att Guds Son är evig, gudomlig och oskapad. Man höll
flera kyrkomöten vid vilka man försökte formulera en gemensam, för
alla församlingar i alla tider bindande sanning om Guds Sons natur.
Striden böljade i hela den kristna världen.
Varför
var detta så viktigt? Kan vi någonsin veta sanningen om Kristi båda
naturer? Det kan vi naturligtvis inte. Därför har Kyrkan varit försiktig
och återhållsam i att formulera sanningar. Hon har egentligen bara gjort
det när hennes tro blivit angripen i dess centrala delar. Och detta är
en avgörande sak för Kyrkan och för oss. I förlängningen finns frågan
om vår kristendom är skapad eller född. Ytterst handlar det om Jesus
svar till Nikodemus: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född
av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött
är kött, och det som har fötts av ande är ande.” (Joh. 3:5-6).
Areios, mager, asketisk och mycket from präst, hävdade i sin dianoetiska
tro att Sonen var lik Fadern, homoiousis, men Athanasiois den Store
hade noetisk kunskap och han tog en hård strid för sanningen, att Sonen
var av samma väsen som Fadern, homoousis. Skillnaden mellan Areios’
Logos och Anthanasios’ var ett jota, den minsta bokstaven i det grekiska
alfabetet. Så knivskarp är också skillnaden mellan död, skapad
kristendom och levande, född av samma väsen som Sonen. Skillnaden mellan
levande och död förkunnelse är ett enda iota. Den döda är dianoietisk
och den levande är noetisk. Eftersom tron kommer av hörandet och hörandet
i kraft av Guds ord, den levande säden så vilar faktiskt vår salighet på
detta jota. ”Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på
Kristi ord.” (Rom. 10:17). Skillnaden
mellan dött och levande är ett iota.
Skillnaden mellan Kain
och Abel är ett iota, ty Abels rök steg upp till Gud, ty hans bön var
homoouotisk medan Kains var homoioutisk.
Esau och Jakob var
tvillingar. Det som skilde dem åt var ett jota.
”Isak bad till Herren för
sin hustru, eftersom hon var ofruktsam, och Herren hörde hans bön, och
hans hustru Rebecka blev havande. Men barnen sparkade varandra i hennes
liv. Då sade hon: ”Om det skall vara så här, står jag inte ut!”
Hon gick för att fråga Herren, och Herren svarade henne: ”Två folk
finns i ditt sköte, två stammar, skilda åt från moderlivet. Det ena
folket blir starkare än det andra. Den äldre skall tjäna den yngre.”
När
tiden var inne födde hon tvillingar. Den förste som kom fram var rödhårig
och luden som en skinnfäll över hela kroppen, och man gav honom namnet
Esau. Sedan kom hans bror fram, med handen i ett fast grepp om Esaus fot,
och han fick namnet Jakob. Isak var 60 år när de föddes. Pojkarna växte
upp. Esau blev en skicklig jägare och höll till i skog och mark, men
Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. Eftersom Isak hade smak för
vilt tyckte han bäst om Esau, men Jakob var Rebeckas älsklingsson. En
dag när Jakob kokade soppa kom Esau från markerna, alldeles utsvulten.
”Ös upp av det röda åt mig, det röda där”, bad han Jakob, ”jag
är alldeles utsvulten.” Därav fick han namnet Edom. Men Jakob svarade:
”Bara om du ger mig din förstfödslorätt i utbyte.” Då sade Esau:
”Jag håller på att dö, vad har jag för glädje av förstfödslorätten?”
— ”Ge mig först din ed”, sade Jakob. Esau gav honom sin ed och sålde
så sin förstfödslorätt till Jakob. Då gav Jakob honom bröd och
linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så litet brydde sig
Esau om sin förstfödslorätt.” (1 Mos. 21-34)
När Tamar födde tvillingarna Peres och Sera, var det så svårt
att skilja dem åt att tjänstekvinnan band en röd tråd (Kristus, född
och icke skapad) runt handen på Sera, som var på väg ut först. Men det
var Peres som trängde sig fram och blev kronologiskt förstfödd, dock ej
andligt. Det är nästan alltid som den yngre får förstfödslorätten
till sist.
Lea och Rakel, ett iota!
Efraim och Manasse, samma iota!
Den äldre sonen och den yngre i Jesu liknelse, ett iota!
Skillnaden mellan Areios och Athanasiois är bara ett iota,
mellan Gregorios av Palamas och skolastikern Varlaam, ett iota.
Skillnaden mellan den sanna tron och papaismen är ett iota,
mellan förnuft och förstånd,
mellan krig och fred, ett iota,
mellan svärd och fred,
mellan söndring och frid
på ett iota vilar min kristendom,
ty den måste vara född av samma väsen
som Fadern i Sonen genom den helige Ande,
liksom min kunskap måste vara född av samma väsen
för att vara noetisk, dvs andlig kunskap, levande teologi,
ty bokstaven dödar, men anden gör levande,
det som är fött av kött är kött, av förnuft är förnuft,
det som är fött i nous är noetisk kunskap,
det som är skapat dianoia är dianoietiskt information.
Det är ett iota mellan Kristus och Antikristus,
Kristus är av samma väsen som Fadern, homoousis
Antikristus vill vara lik Fadern, homoiousis, härmning, amin gar leijo
imin éos an parélthi ho ouranós ke ji, iota en i mía keraía ou mi parélthi
apo tou nómou. Sannerligen säger jag er:himmel och jord ska förgås.
Detta iota skall aldrig förgås. Inte ens när han skiljer getterna från
fåren, ty det enda som skiljer dem åt är ett iota.
Kristus är Ordet, den levande säden som föder kristendom,
Antikrist skapar kristendomsliknande idéer, ideologier och program.
Partiprogram och amerikanska självhjälpsprogram.
Areios sa: Snälla ni, bara en bokstav, mina hamnsjåare, som sjunger
Sions folkliga sånger, förstår inte homoousis. Man måste komma i stämning
genom att sjunga visor och denna stämning skapar en Gud så lik Gud att
man inte ser någon skillnad om man inte är född
utan iota, född på nytt genom tron så att dopet blir verkligt inom oss.
Det blir dopet genom Anden, som vi får genom händers påläggning när
Anden tas emot med den noetiska driften, begärelsen, som vi kallar tro.
© Citera gärna men ange källa.
Fader Benedikt
|