|
Föreläsning Sophiaseminarium
VIII 20 maj 2005
Den ortodoxa kyrkan är en liturgisk kyrka, det vill säga naturlig. Människan
är en del av naturen och naturen är mycket liturgisk. Psaltarens 104
psalm är en i sig en kosmisk liturgi som firas dagligen, dygnet runt. När
solen går upp, drar sig lejonen undan och människan går till sitt verk.
Naturens liturgi bör utvecklas utan ingrepp och hastiga förändringar.
Det uppstår liturgiska problem om den av skilda orsaker ändras. Med
liturgiska problem i kyrkan menar vi ofta detsamma: ändringar. Kanske kan
man ställa en fråga från motsatt håll: om inget förändras, alltså
utvecklas, så kan det bli ett liturgiskt problem. Kan det liturgiska språket
och den liturgiska dramaturgin stelna till något så arkaiskt och därmed
musealt att få längre begriper vad det hela rör sig om?
Här som i allt annat
finns två diken: det ena är den ständiga jakten på nya grepp och det
andra ett rigoröst bevakande av att allt går rätt till. Ortodoxi
betyder rätt lära, rätt lovsång och rätt gudstjänst: en liturgi som
fungerar på alla plan. Då tror jag att den fungerar, även om alla inte
förstår allt, vilket inte heller är meningen. Det liturgiska livet i
naturen är levande, spännande, vackert, full av överraskningar, trots
att haren skuttar liturgiskt och ekorren likaså. Naturens under upphör
aldrig att väcka nyfikenhet, spänning och intresse. Vad förstår ett
barn av detta? Ändå kan du utan ord och förklaringar gå med ett barn i
naturen och uppleva dofter, ljud, rörelser, ljus och oväntade händelser
i det som tycks vara evigt oföränderligt. Naturen kyrka talar man om.
Dess liturgiska liv är ständigt detsamma. ”Naturåret” skiftar och
ger liturgin sin egenart. Man
kan stå en vinterkväll i klaraste månsken och betrakta Guds stora
huvudled, vintergatan. Under en björk syns musens spår som korsar
harens. Det är liturgisk kväll, där allt hör samman och den lilla
musen har sina rötter i stjärnevärldar. Samma hjärta bultar överallt.
”Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny (Ps 104:30).
Naturens liturgi är ett halleluja! En lovsång, en rätt lovsång, en rätt
gudstjänst. Den är ortodox. Vi behöver inte ta nya grepp, inte heller bör
vi bli liturgiska poliser, utan söka den stillhet, ta oss den tid som behövs
för att allt djupare lära känna liturgin och dess ofattbara mångfald
och djup.
Den ortodoxa liturgin
med dess skilda element (bön, hymner, rörelse, symboler, arkitektur,
dofter o s v) måste ha ett teologiskt innehåll och ha pastoral karaktär.
Liturgin måste
- uppenbara grundläggande sanningar om den ortodoxa tron
- leda de troende till en erfaren delaktighet i dessa sanningar
- inspirera de troende till ett liv i samklang med dessa sanningar
Jag utelämnar medvetet allt sådant som ofta förknippas med den ortodoxa
liturgin: det är vackert, det är fin sång, det är gripande, det är
mystiskt och något man borde ta bitar av även till andra samfund. Om vi
efter en gudstjänst säger: ”Den var så vacker!” ”Kören var
enorm!” så är det inget fel i det, men det vi borde erfara är det som
sägs i slutet av liturgin: ”Vi har sett det sanna ljuset!” Om vi inte
når den erfarenheten, då måste vi arbeta mer med gudstjänsten, inte främst
genom att stryka och ändra (vilket också kan vara nödvändigt), utan
genom att sträva efter att genomföra den tillsammans, se till att inget
är för litet och obetydligt för helheten.
- var står jag
- hur står jag
- vad behöver jag för material
- lyssnar jag
- ber jag
- ser jag det sanna ljuset
- är jag liturgiskt med
- får jag sjunga med
- får jag läsa med
Ändå är inte målet en vacker och väl genomförd gudstjänst, utan att
få se det sanna ljuset som lyser upp min väg långt bort till de
horisonter, där jag möter Guds gränslösa kärlek som får mig att leva
ortodoxt: i agona (agerande), i askisis (övning) och i en emotiv ethos,
som är Guds eget filantropiska hjärta. Sackeus, finns han i liturgin?
Eller kvinnan som vi mötte i den heliga onsdagens morgongudstjänst, hon
som slog sönder en dyrbar falska med nardus. Hennes emotivt etiska
handling skulle ihågkommas överallt, där evangelium predikas. Hon skall
vara en förebild i varje liturgi: agona (hon handlar mot det onda, hon
faller ned i bot), askisis (hon övar på sin nya väg genom sin handling)
och hon frambär ett dyrbart offer och förbereder Herrens begravning.
Liturgins mål är en
övning i ödmjukhet och bot, den tänder vårt hopp och ökar vår
optimism och planterar i oss en kärlek som icke söker sitt.
Det är därför vi
firar gudstjänst.
Liturgin har tre källor:
- katedralen i Konstantinopel
- riten i Jerusalem
- de monastiska kommuniteterna i Palestina
Vi ser förstås spår av dessa källor i varje gudstjänst, men vi tror
att allt det dramatiska och pompösa har sitt ursprung i Konstantinopel,
vilket inte stämmer. Riten där var enkel och ren.
Jerusalem var den stad, där Herren hade dött och uppstått och det var där
gudstjänsten fick sin dramatiska karaktär av den enkla anledningen att
man firade gudstjänster på de platser, där Herren varit, där Han dött
och uppstått. Stora veckan till exempel firades mycket enklare i
Konstantinopel än i
Jerusalem, där firandet började Palmsöndagen med en stor procession som
välkomnade biskopen med palmkvistar
Den monastiska riten var förstår ytterst enkel, men meditativ och
teologisk. Allt detta finns kvar. Att upptäcka och leva i, att förvandlas
i och att se det sanna ljuset i. Om vi vill agona-askisis och emotiv ethos,
hemvist i Gud.
Vi behöver det enkla och rena, vi behöver det dramatiska och det
teologiska.
Immanuel är enkelt
och rent. Gud med oss. När det kommer till Guds moder Maria blir det
dramatiskt utöver alla dramatik. Immanuel, Gud med oss i en given
historisk situation. Han har inte glömt oss. Han är med oss. Det
teologiska djupet finns i att Immanuel är Jesus Kristus, Gud och människa.
Gud är med oss i den andre Adam. Han är med människan. Och när Han lämnar
oss på himmelsfärdsdagen är Han fortfarande Immanuel, i himmelen med vår
mänskliga natur.
f. Benedikt
© Citera gärna men ange källa.
|