|
.ortodox tro Kyrklig konst |
|
Den ortodoxa kyrkan har till skillnad från den romersk-katolska en gång för alla definierat den kyrkliga konsten. Den är från tid till tid en djup och frisk källa till levande kunskap om Gud. Den ortodoxa kyrkliga konsten uppmärksammas nu som aldrig förr, inte bara i de ortodoxa länderna utan även i väst. Man återvänder ad fontes, till källorna. Jag tänker här främst på ikonen, men också på sången, arkitekturen, tygerna, poesien i hymner och predikan m m. Eftersom människan är skapad till Guds avbild och likhet, och eftersom Gud har älskat människan så högt att han skapat, frälst och helgat henne i Kristus och i den helige Ande, måste vi värdera människans kreativa förmåga som en källa till kunskap om Gud. Konsten kan ge oss en djup och levande erfarenhet, vision rent av, om Gud och om oss själva. Ikonen är den ortodoxa trons högsta konstnärliga uttryck. Den förkunnar evangelium, undervisar om den kristna tron, är i sig en andlig vision och ett himmelens fönster. Ikonen är en helig bild. Den är inget porträtt och ingen fotokopia. Ikonen uttrycker en evig och gudomlig verklighet, den är ett tecken och ger det avbildade en högre mening och ett högre mål. I sin graciösa frihet och enkelhet och gudomliga inspiration är ikonen en bild, vars subjekt på gäng är mänsklig och full av Gud, den är jordisk och himmelsk, fysisk och andlig, den bär sitt kors och är full av nåd, ljus, frid och glädje. Den är realistisk på ett djupare plan än realistisk konst. Den ger mer än ett foto och en berättelse i ord. Ikonen är en frisk och djup källa till kunskap om Gud, om den ortodoxa tron och uppenbarelsen. Det musikaliska uttrycket kompletterar ikonen som källa till kunskap om Gud. Här finns dock ett problem idag. Musiken och sången har blivit underhållning och inte gudstjänst. Ikonen försvann men återupptäcktes. Musiken har försvunnit och måste återupptäckas. Detta betyder inte att det inte sjungs, ikonens frånvaro betydde inte heller att inga ikoner målades. Det betyder att ikonen blev något annat än vad den var avsedd för, liksom sången numera. Den ortodoxa arkitekturen ger oss mycket kunskap om Gud. Arkitekturen förkunnar sitt Immanuel. Gud är med oss. Gud har utsett en plats för vår tro och vårt hopp, för vårt kärleksfulla möte mellan brud och brudgum. Kyrkan är platsen för inkarnationens mysterium. Kupolen och taket, formgivningen, korset, byggnaden sådan den ligger i terrängen, ikonernas plats och placering, tyger, kläder m.m., allt förkunnar sitt Immanuel, att Gud är med oss i skapelsen, frälsningen och i det eviga livet. Vi kan inte lära känna den ortodoxa tron utan att delta i hennes gudstjänst, utan att betrakta ikonerna, sjunga sångerna och bli välsignade av kyrkans valv och tak. |
| Tillbaka till Ortodox tro |