Gud är kärlek därför att Han är treenig; eller är
det för att Han är treenig som Han är kärlek? Treenighet och kärlek
är ett och detsamma. I Gudomen finns kärlekens källa, Fadern; kärlekens
uppenbarelse, Sonen; kärlekens utgivande och gemenskap, den helige Ande.
Sonen är Faderns älskade.
Sonen sänder Anden, som är Faderns Ande. Därför säger Sonen ”av mig
skall han ta emot det han låter er veta” (Joh16:14).
Den helige Ande är
kommunionens Ande. Han utgår av Fadern och vilar på Sonen, samt öppnar
kärlekens källor för oss.
Fadern är Sonens älskade
liksom Han är den helige Andes älskade. Ty var och en av de tre älskar
och är älskade.
-
Älskad av Fadern tar Sonen på sig uppgiften som förmedlare
-
När
Sonen offrar sitt liv för världen är Fadern Sonens älskade
-
När
den helige Ande förbereder Sonens inkarnation, är Sonen älskad av
den helige Ande
-
När
Sonen sänder den helige Ande från Fadern blir den helige Ande älskad
av Sonen
Perichoresis
är en kärlekens rörelse
i den heliga Treenigheten, där var och en byter rörelse med den andre. När
vi ber i den älskade Herren Jesus Kristus, tar vi emot Honom från den
helige Ande, därför att Sonen är den nya skapelsens huvud. Men vi tar
också emot Sonen, vår Herre, från den helige Ande för att finna vila i
Fadern.
Guds
rörelse i ödmjukhet i Treenigheten innebär, att Fadern kommer till oss
i sin Son, och Sonen kommer till oss i den helige Ande. När vi mottar
Sonen från den helige Ande, stiger vi upp till Fadern för att vila i
Honom.
Låt oss åka med på denna resa som börjar med Sonen, vilken av evighet
tog sin begynnelse i Fadern – den sanna Begynnelsen (arché, bereshit)
till Sonen och den helige Ande.
Låt oss kapitulera inför kärleken från Gud, Fadern, som har uppenbarat
sig i sin Son och upprättar gemenskap med oss i Sonen genom den helige
Ande.
Vi kapitulerar inför Sonen som tömde sig själv och tog på sig vår
gestalt. Vi accepterar att bli korsfästa med Honom i dopets mysterium, för
att vi genom Hans ödmjukhet må få en försmak av gudomlig kärlek –
en kärlek som inte tar något från oss utan först ger allt för att ta
emot oss. Den gudomliga ödmjuka kärleken som tömmer sig själv, till
och med sin helighet, för att bli en träl och därigenom lyfta trälen
till den gudomliga kärleken; ty Gud älskar utan orsak därför att Hans
sanna natur är kärlek.
Eftersom vi här avhandlar kärleken, låt det stå klart att det inte
finns någon natur som rör de Tre Hypostaserna. Skillnaden mellan natur (ousia)
och hypostas (hypostasis)
ligger däri att naturen kontrollerar hypostasen; detta gäller endast
skapelsen, där vår natur sätter gränser genom vår skapade natur. I
Gudomen, är Hypostas och Natur samma sak eftersom det inte finns några
gränser satta för Gud, som är Skaparen av allt som är. Gud är fri och
Hans frihet kommer inte från någon natur högre än hypostasen, utan
hypostas och natur är identiska. I Gud finns ingen hypostas lagd till
naturen, ty det finns ingen hypostas utan natur. Vi gör en skillnad
mellan natur och hypostas i Gudomen för att undvika gamla heresier. När
vi gör distinktionen befäster vi vår ortodoxa tro att varje hypostas är
distinkt från de övriga, inte vad gäller naturen, utan vad gäller
Faderskapet till skillnad från Sonskap och Utgåendet av den helige Ande.
Än en gång: ingen hypostas är en hypostas som lagts till naturen, utan
naturen är densamma i de Tre. Därför är Fadern Sonens upphov och den
helige Andes källa. Heretikerna hindrade oss från att tala fritt och våra
heliga fäder, som definierade tron för oss, räckte över två grundläggande
principer:
Det finns en Gudom som är Fadern. (Detta är den östliga ortodoxa
undervisningen).
Det finns tre hypostaser i Gudomen: Fader och Son och helig Ande.
Låt oss förklara helighet
med den gudomliga kärleken och låta Guds heliga ord bli vår början och
Hans kärlek vårt mål. Låt oss inte ha någon orsak till att älska
Gud, på samma sätt som Treenigheten inte har någon orsak att vara en kärlekens
gemenskap mellan de tre, som älskar därför att kärleken är deras
natur.
Låt oss se på korset för att lära oss uppoffrande kärlek,
Treenighetens kärlek som offrade Sonen för syndare, Honom som efter att
ha blivit smord med helighetens Ande blev korsfäst (Rom 1:4).
Alltså, mina bröder, Jesus vår Herre, talade om sin död som ett dop. På
korset fullbordades Hans smörjelse. Låt oss vara de smorda, christoi, när vi dör från oss själva och när korset når
djupet av vårt väsen såsom måttet på vår ånger, metanoia.
Med den Älskades död följer medvetenheten om att varje annan älskad i
vårt liv måste dö och därigenom ställas under döden för att varje
älskad skall kunna vinnas tillbaka till den nya gemenskapen med den i
sanning Älskade (Jesus).
När vi dör från oss själva kan vi älska ända till den punkt, där
den fysiska döden inträder, ty då och endast då, kan vi fullkomna vårt
dop och ta emot den gudomliga kärleken, eftersom vår kärlek nu kommer
från Honom, kan vi sedan älska som den gudomliga Treenigheten,.
Den helige Ande som utgår av Fadern och vilar på Sonen tar oss till
Faderns sköte. Hl aposteln har talat om för oss att fadern sänder
Sonens Ande till oss, eftersom vi är barn av Fadern (Anden som av evighet
eller från begynnelsen vilar på Sonen blir genom inkarnationen vilande
över Honom) och Anden blir vår smörjelse för att smörja oss i Honom
och med Honom, eftersom Han är den Andre Adam och den nya skapelsens
huvud, som mottar den helige Ande för ett evigt liv.
Låt oss bedja i Jesus vår
sanne förmedlare att vi må bli döpta i den helige Ande i Honom och av
Honom som är vår överstepräst att vi må vila i Faderns sköte.
Sann bön i den Helige Ande är ett rop ”Abba Fader”. Detta
korta rop sammanfattar frälsningens hemlighet. Vi skådar Kärlekens Källa,
Gud Fadern, Kärlekens Uppenbarelse, Gud Sonen och Kärlekens Gemenskap,
Gud den helige Ande. När vi blivit adopterade förstår vi att det inte
finns tre gudar utan en Gud i Tre. Vi skiljer på de Tre och vi urskiljer
den gudomliga kärlekens rörelser därför att den gudomliga kärleken
inte är statisk utan dynamisk.
I sin nåd rör sig Fadern alltid mot att bli den Älskade, och som den Älskade
rör Han sig alltid mot den helige Ande. Låt oss avstå från att föreställa
oss avstånd och tid, låt oss i stället känna hur blodet rör sig med vårt
hjärtas puls och i takt med vår andning. Genom denna känsla anar vi hur
de Tre rör sig mot varandra. Denna rörelse är en rörelse i distinktion
och skillnad. De Tre är inte bara namn i Gudomen utan Tre Hypostaser i
ett väsen: Tre Älskade i en enda gemenskap av Kärlek, tre som älskar i
en odelad kärlek. Fadern är Källan i vilken Sonen och Anden har sitt
ursprung. Sonen är Uppenbarelsen som uppenbarar Fadern och ger oss den
helige Ande och den helige Ande är gemenskapens Gåva som utgår av
Fadern och vilar på Sonen och för hela skapelsen till gemenskap.
När vi nu ropar Abba Fader i Sonens Ande som utgår av Fadern, blir vi
rotade i adoptionens gåva. Vi är befriade från alla former av
avgudadyrkan, ty vi dyrkar inte Gud såsom en som står utanför, utan vi
är bundna till Honom såsom Hans barn. Vi är frälsta från alla former
av synd genom Hans kärlek, ty Treenigheten bor i oss. I dag (på
pingsten) firar vi att den helige Ande kommer för att förbli i kyrkan
inte bara till världens sista dag utan för evigt. Denna nya utgjutelse
fullkomnar vår frälsning.
Vi är förenade och gjorda ett med vår Herre Jesus Kristus, inte bara
genom vår egen vilja i noetisk frihet utan också genom den helige Ande.
Den helige Ande förbereder Hans födelse av Gudaföderskan, Theotokos,
Maria, begynnelsen av den nya skapelsen; det fanns ingen köttslig fader,
utan en ny skapelse, född av Gud. Denna nya skapelse har sin begynnelse i
Marias sköte, fullgången i föreningen med Sonens Hypostas,
och som av denna förening får sitt liv. Detta skedde för att förbereda
oss, som nu är i världen, att vara till, växa och mogna i förening med
Sonen, Gud inkarnerad, vår Herre Jesus Kristus. Hans mänsklighet är ett
med Hans gudomlighet utan åtskillnad, utan sammanblandning och utan
fusion. Detta gäller även oss. Vi är nämligen inte skilda från vår
Herre, inte heller fusionerade, inte heller kommer Hans hypostas
att bli vår, och vår blir aldrig Hans; vi förblir vårt nya
varande i full gemenskap, inte bara genom att vi själva önskar den, utan
även genom den plan (ekonomia)
som är uppenbarad i Sonen.
För det första: Vi förblir förenade med Hans mänsklighet också efter
Hans uppståndelse, ty Hans uppståndna kropp, som står utanför död och
lidande, blev helt ett med det gudomliga och ger liv åt alla dem som tar
emot Hans kropp och blod i Evcharistins mysterium. När vår Herre blev döpt,
mottog Han även den helige Ande i vårt ställe för att bevara Anden för
mänsklighetens räkning till evig tid.
För det andra: Jesus vår Herre besegrade djävulen i öknen efter sitt
dop. Hans intention den gången var att vi också skulle göra det samma
och så föra Hans smörjelse till samma strid, för att på så sätt
etablera samarbetet med den helige Ande i Jesu undervisning och i Hans död.
Han dog som Den Smorde,
Xristos, för att i sin död förena den helige Ande med
”Herren och Livgivaren” och för att därigenom göra sin död till
livets källa. Därför säger aposteln att Jesus offrade sig själv i
kraft av evig Ande (Hebr 9:14). Här kan vi tydligt se hur Uppenbarelsen
och Gåvan tillsammans arbetar och förkunnar den gudomliga enheten. Den
helige Ande verkar inte utanför ramarna för vår återlösning; därför
kallas Han Sonens Ande liksom Han också är Faderns Ande.
Detta innebär ingen delning i det gudomliga. Vår Herre, Jesus Kristus,
hans är äran, sade: ”Allt vad Fadern har är mitt” (Joh 16:15).
Samma kan tillämpas på den helige Ande. Vi kan fråga oss varför den
helige Ande kom på den första dagen av den judiska pingsten, då Torah
och dess lag firades av judarna. Därför att den helige Ande är
”livets lag” (Rom 8:2), det vill säga Herrens, som är livgivaren.
Det är Han som skriver Guds föreskrifter i sten men det är också Han
som planterar livets säd i det mänskliga hjärtat för att den må växa
och bli de regler som för oss definierar livets mål och mening – föreningen
med vår Herre Jesus Kristus.
Alltså:
-
Gud är kärlek; därför är Han Treenig
-
Kärlek är gemenskap och gemenskapen förverkligas
mellan fler än en
-
Kärleken
är själv grunden för kärlek
-
Självutgivandet
är den verkliga gemenskapen mellan två, men tvåsamhetens delade kärlek
med en tredje transcenderar den nära gemenskapen mellan två. När två
som älskar varandra jämlikt delar denna kärlek med en jämlik
tredje part, övergår de från exkluderande tvåsam kärlek till en
kommunional treenig kärlek. Treenig kärlek är fullkomlig av följande
orsaker:
1.
Den är kommunional därför att den består av fler än två
2. Den
stannar inte vid den exkluderande tvåsamma kärleken eftersom den
tredje, som delar kärleken mellan de två, ger tillbaka samma kärlek
som de två.
3. Den
utgör en evig cirkel medan tvåsamhet inte kan utgöra en cirkel, men
den tredje sluter cirkeln där var och en står i en tredjedel av
cirkeln och fullkomnar den.
Om vi nu tillämpar detta på den heliga Treenigheten ser vi att denna kärlekens
rörelse är en perichoresis rörelse (=tränga in, dansa). I den
trinitariska teologin är det nödvändigt att De är i varandra, i perichoresis, i och med att de är av ett enda odelbart
gudomligt väsen (Joh 10:38, 14:10, 17:21, 1 Kor 2:10). Sonens eviga födelse
av Fadern och Anden eviga utgående av Fadern genom Sonen, är i överensstämmelse
med det faktum att de tre personerna endast är åtskilda genom relationen
till varandra. På liknande sätt, om man uttrycker sig försiktigt och
med förbehåll, kan man se relationen mellan gudomlig och mänsklig natur
i Kristus som någon sorts perichoresis.
Fadern älskar Sonen och den ömsesidiga kärleken mellan den båda är
given av den helige Ande. Den helige Ande som vilar över Sonen, rör sig
som överförande kärlek till de båda. Vi kan se detta i den gudomliga
stora kärlekens fyra rörelser: inkarnationen, korsfästelsen, uppståndelsen
och himmelsfärden.
Sonen kommer till oss i slavens skepnad; Han tömmer sig själv på all
sin härlighet för att uppenbara Faderns härlighet. Det är i perichoresis, den inre rörelsen hos de tre, som vi kan förstå
varför vår Herre sade, att den som sett Honom har sett Fadern och att
Fadern är i Honom och att det är Fadern som utför alla under. På grund
av Sonen tömmer sig själv, attributerar han sina verk såväl till
Fadern som till den helige Ande.
Aposteln säger att Gud var i Kristus och Han försonade världen med sig
själv och gav oss uppdraget att förkunna försoningen (2 Kor 5:18). Han
menar att vår förlossning var ett verk av de tre. Fadern var i Sonen när
denne var på korset, och Sonen offrade sig själv som ett syndoffer. Han
offrade sig själv genom en evig Ande (Hebr 9:14). Jesus dog i kraft av smörjelsen
genom den helige Ande.
Aposteln säger att Gud Fadern uppväckte sin Son och att den helige Ande
reste upp Jesus. Den gudomliga Treenighetens perichoresis
blir tydlig för oss när Jesus dog och frambar sitt offer till Gud Fadern
i den helige Ande. Han fullgjorde två saker:
-
Han
gjorde sitt kors till den heliga Treenighetens insegel
-
Han
förenade sin död med sin uppståndelse, såsom varande en frälsande
akt, förvaltad av den helige Ande, vilken förnyar oss genom att klä
av oss den gamla naturen och ge oss en ny, och genom att skänka oss
den treenige Guds rättfärdighet.
När
Fadern tar emot Sonen i sitt himmelska rike, förbereder Sonen en väg för
oss ty ingen har inträtt i detta rike före Jesu himmelsfärd. När
himlen tog emot Honom, utgöt Jesus Faderns helige Ande över oss. Att Han
for upp som en offergåva betyder att Han sänder den helige Andes gåva
över oss och in i oss.
Utgå och vara född
Dessa två ord användes en gång för att klargöra skillnaden mellan
den helige Ande och Sonen. Den helige Ande utgår av Fadern och Sonen är
född av Fadern. Genom att på detta sätt tala om dessa två personer i
relation till Fadern, kan vi också betänka att den helige Ande vilar på
Sonen; alltså utgår den helige Ande från Fadern och vilar på Sonen.
Sonen är född av Fadern och vilar likaså i den helige Ande.
Den helige Ande utgår av Fadern såsom en gåva från Fadern till Sonen,
som är född av Fadern som Förmedlare, uppenbarad i den helige Ande. Gåva
och Uppenbarelse måste främst ses som eviga rörelser i Treenigheten även
om vi också kan se de två rörelserna klarare såsom en plan för vår
frälsning; vi får inte glömma vare sig Sonens eller den helige Andes
eviga ursprung såsom Faderns två händer, verksamma i tiden och
historien, och som för oss visar Guds, vår Faders, eviga gudomliga kärlek.
Vår återlösning är ingen händelse som eventuellt skulle ske utan den
är en kontinuerlig plan i skapelsen. Förvirring kan undvikas om vi betänker
två saker:
-
Varje
gudomligt verk har ett mål som inte bara är jordiskt utan också
evigt.
-
Varje
verk uppnås genom det som är i Gud, men det som i tiden förkunnas
har varit i Gud och är en del av Hans liv.
Vi
bör inte vidga skillnaderna mellan varande, existens, liv och verk, ty
skillnaderna varande, existens, liv och verk är i oss beroende av två
orsaker:
Kristus
genomlevde vår död; detta är ett mycket paradoxalt uttryck, men det är
det mest rätta därför at Jesus dog och vår död uppgick i Hans sanna
liv; Han dog och blev begraven, nedsteg till dödsriket och antog det som
tillhör oss för att återskapa ett nytt liv. ”Han tog det som tillhör
oss och gav oss det som tillhör Honom.” Han tog vår död och gav oss
sitt liv; Han gjorde detta av kärlek. Han tog vår syndiga natur och förvandlade
den i sig själv till den allraheligaste. I sig, tack vare den gudomliga perichoresis,
presenterade Han sin mänskliga natur, bar dödens dom till den
helige Ande att besegras och förintas. Han trampade vår dödsdom under
sina fötter. Detta gjorde Han för att för oss motta den helige Andes
helighet, förvara denna gåva för vår räkning och för att presentera
vår segerrika mänsklighet för Fadern som sänder den helige Ande från
sin hypostas att vila i oss genom den segrande andre Adam.
Sålunda har utgåendet nått sin höjdpunkt och födandet dess mål, för
att fullkomna vår frälsningsplan. Den
Ende som alltid är med Fadern och i Fadern har i sig själv skapat en ny
mänsklighet. Den var ny från ögonblicket för konceptionen men den hade
ännu inte mött vår död. Den mötte döden i köttet genom smörjelsens
kraft som Jesus fick i dopet. Vid konceptionen i Marias sköte, tog Jesus
emot grundvalen för den nya skapelsen från den helige Ande. Denna nya
skapelse hade sin begynnelse i den helige Ande och i gemenskapen med
Fadern, ty Fadern är dess arche (begynnelse, källa). Sonen är Förmedlaren och den
helige Ande dess liv. Detta hände i hemlighet medan världen sov.
|