.ortodox tro


Kärlekens treenighet

Abba Sophronios av Egypten (900-talet)

Originalspråk: Koptiska
Översättning till engelska: George Bebawi
Från engelska till svenska: F. Benedikt



Gud är kärlek därför att Han är treenig; eller är det för att Han är treenig som Han är kärlek? Treenighet och kärlek är ett och detsamma. I Gudomen finns kärlekens källa, Fadern; kärlekens uppenbarelse, Sonen; kärlekens utgivande och gemenskap, den helige Ande.
   Sonen är Faderns älskade. Sonen sänder Anden, som är Faderns Ande. Därför säger Sonen ”av mig skall han ta emot det han låter er veta” (Joh16:14).
   Den helige Ande är kommunionens Ande. Han utgår av Fadern och vilar på Sonen, samt öppnar kärlekens källor för oss.
   Fadern är Sonens älskade liksom Han är den helige Andes älskade. Ty var och en av de tre älskar och är älskade.

  • Älskad av Fadern tar Sonen på sig uppgiften som förmedlare

  • När Sonen offrar sitt liv för världen är Fadern Sonens älskade

  • När den helige Ande förbereder Sonens inkarnation, är Sonen älskad av den helige Ande

  • När Sonen sänder den helige Ande från Fadern blir den helige Ande älskad av Sonen

Perichoresis  är en kärlekens rörelse i den heliga Treenigheten, där var och en byter rörelse med den andre. När vi ber i den älskade Herren Jesus Kristus, tar vi emot Honom från den helige Ande, därför att Sonen är den nya skapelsens huvud. Men vi tar också emot Sonen, vår Herre, från den helige Ande för att finna vila i Fadern.
   Guds rörelse i ödmjukhet i Treenigheten innebär, att Fadern kommer till oss i sin Son, och Sonen kommer till oss i den helige Ande. När vi mottar Sonen från den helige Ande, stiger vi upp till Fadern för att vila i Honom.

Låt oss åka med på denna resa som börjar med Sonen, vilken av evighet tog sin begynnelse i Fadern – den sanna Begynnelsen (arché, bereshit) till Sonen och den helige Ande.

Låt oss kapitulera inför kärleken från Gud, Fadern, som har uppenbarat sig i sin Son och upprättar gemenskap med oss i Sonen genom den helige Ande.

Vi kapitulerar inför Sonen som tömde sig själv och tog på sig vår gestalt. Vi accepterar att bli korsfästa med Honom i dopets mysterium, för att vi genom Hans ödmjukhet må få en försmak av gudomlig kärlek – en kärlek som inte tar något från oss utan först ger allt för att ta emot oss. Den gudomliga ödmjuka kärleken som tömmer sig själv, till och med sin helighet, för att bli en träl och därigenom lyfta trälen till den gudomliga kärleken; ty Gud älskar utan orsak därför att Hans sanna natur är kärlek.

Eftersom vi här avhandlar kärleken, låt det stå klart att det inte finns någon natur som rör de Tre Hypostaserna. Skillnaden mellan natur (ousia) och hypostas (hypostasis) ligger däri att naturen kontrollerar hypostasen; detta gäller endast skapelsen, där vår natur sätter gränser genom vår skapade natur. I Gudomen, är Hypostas och Natur samma sak eftersom det inte finns några gränser satta för Gud, som är Skaparen av allt som är. Gud är fri och Hans frihet kommer inte från någon natur högre än hypostasen, utan hypostas och natur är identiska. I Gud finns ingen hypostas lagd till naturen, ty det finns ingen hypostas utan natur. Vi gör en skillnad mellan natur och hypostas i Gudomen för att undvika gamla heresier. När vi gör distinktionen befäster vi vår ortodoxa tro att varje hypostas är distinkt från de övriga, inte vad gäller naturen, utan vad gäller Faderskapet till skillnad från Sonskap och Utgåendet av den helige Ande.

Än en gång: ingen hypostas är en hypostas som lagts till naturen, utan naturen är densamma i de Tre. Därför är Fadern Sonens upphov och den helige Andes källa. Heretikerna hindrade oss från att tala fritt och våra heliga fäder, som definierade tron för oss, räckte över två grundläggande principer:

Det finns en Gudom som är Fadern. (Detta är den östliga ortodoxa undervisningen).
Det finns tre hypostaser i Gudomen: Fader och Son och helig Ande.

Låt oss förklara helighet med den gudomliga kärleken och låta Guds heliga ord bli vår början och Hans kärlek vårt mål. Låt oss inte ha någon orsak till att älska Gud, på samma sätt som Treenigheten inte har någon orsak att vara en kärlekens gemenskap mellan de tre, som älskar därför att kärleken är deras natur.

Låt oss se på korset för att lära oss uppoffrande kärlek, Treenighetens kärlek som offrade Sonen för syndare, Honom som efter att ha blivit smord med helighetens Ande blev korsfäst (Rom 1:4).


Alltså, mina bröder, Jesus vår Herre, talade om sin död som ett dop. På korset fullbordades Hans smörjelse. Låt oss vara de smorda, christoi, när vi dör från oss själva och när korset når djupet av vårt väsen såsom måttet på vår ånger, metanoia. Med den Älskades död följer medvetenheten om att varje annan älskad i vårt liv måste dö och därigenom ställas under döden för att varje älskad skall kunna vinnas tillbaka till den nya gemenskapen med den i sanning Älskade (Jesus).

När vi dör från oss själva kan vi älska ända till den punkt, där den fysiska döden inträder, ty då och endast då, kan vi fullkomna vårt dop och ta emot den gudomliga kärleken, eftersom vår kärlek nu kommer från Honom, kan vi sedan älska som den gudomliga Treenigheten,.

Den helige Ande som utgår av Fadern och vilar på Sonen tar oss till Faderns sköte. Hl aposteln har talat om för oss att fadern sänder Sonens Ande till oss, eftersom vi är barn av Fadern (Anden som av evighet eller från begynnelsen vilar på Sonen blir genom inkarnationen vilande över Honom) och Anden blir vår smörjelse för att smörja oss i Honom och med Honom, eftersom Han är den Andre Adam och den nya skapelsens huvud, som mottar den helige Ande för ett evigt liv.

Låt oss bedja i Jesus vår sanne förmedlare att vi må bli döpta i den helige Ande i Honom och av Honom som är vår överstepräst att vi må vila i Faderns sköte.

Sann bön i den Helige Ande är ett rop ”Abba Fader”. Detta korta rop sammanfattar frälsningens hemlighet. Vi skådar Kärlekens Källa, Gud Fadern, Kärlekens Uppenbarelse, Gud Sonen och Kärlekens Gemenskap, Gud den helige Ande. När vi blivit adopterade förstår vi att det inte finns tre gudar utan en Gud i Tre. Vi skiljer på de Tre och vi urskiljer den gudomliga kärlekens rörelser därför att den gudomliga kärleken inte är statisk utan dynamisk.

I sin nåd rör sig Fadern alltid mot att bli den Älskade, och som den Älskade rör Han sig alltid mot den helige Ande. Låt oss avstå från att föreställa oss avstånd och tid, låt oss i stället känna hur blodet rör sig med vårt hjärtas puls och i takt med vår andning. Genom denna känsla anar vi hur de Tre rör sig mot varandra. Denna rörelse är en rörelse i distinktion och skillnad. De Tre är inte bara namn i Gudomen utan Tre Hypostaser i ett väsen: Tre Älskade i en enda gemenskap av Kärlek, tre som älskar i en odelad kärlek. Fadern är Källan i vilken Sonen och Anden har sitt ursprung. Sonen är Uppenbarelsen som uppenbarar Fadern och ger oss den helige Ande och den helige Ande är gemenskapens Gåva som utgår av Fadern och vilar på Sonen och för hela skapelsen till gemenskap.

När vi nu ropar Abba Fader i Sonens Ande som utgår av Fadern, blir vi rotade i adoptionens gåva. Vi är befriade från alla former av avgudadyrkan, ty vi dyrkar inte Gud såsom en som står utanför, utan vi är bundna till Honom såsom Hans barn. Vi är frälsta från alla former av synd genom Hans kärlek, ty Treenigheten bor i oss. I dag (på pingsten) firar vi att den helige Ande kommer för att förbli i kyrkan inte bara till världens sista dag utan för evigt. Denna nya utgjutelse fullkomnar vår frälsning. 

Vi är förenade och gjorda ett med vår Herre Jesus Kristus, inte bara genom vår egen vilja i noetisk frihet utan också genom den helige Ande.

Den helige Ande förbereder Hans födelse av Gudaföderskan, Theotokos, Maria, begynnelsen av den nya skapelsen; det fanns ingen köttslig fader, utan en ny skapelse, född av Gud. Denna nya skapelse har sin begynnelse i Marias sköte, fullgången i föreningen med Sonens Hypostas, och som av denna förening får sitt liv. Detta skedde för att förbereda oss, som nu är i världen, att vara till, växa och mogna i förening med Sonen, Gud inkarnerad, vår Herre Jesus Kristus. Hans mänsklighet är ett med Hans gudomlighet utan åtskillnad, utan sammanblandning och utan fusion. Detta gäller även oss. Vi är nämligen inte skilda från vår Herre, inte heller fusionerade, inte heller kommer Hans hypostas att bli vår, och vår blir aldrig Hans; vi förblir vårt nya varande i full gemenskap, inte bara genom att vi själva önskar den, utan även genom den plan (ekonomia) som är uppenbarad i Sonen.

För det första: Vi förblir förenade med Hans mänsklighet också efter Hans uppståndelse, ty Hans uppståndna kropp, som står utanför död och lidande, blev helt ett med det gudomliga och ger liv åt alla dem som tar emot Hans kropp och blod i Evcharistins mysterium. När vår Herre blev döpt, mottog Han även den helige Ande i vårt ställe för att bevara Anden för mänsklighetens räkning till evig tid.

För det andra: Jesus vår Herre besegrade djävulen i öknen efter sitt dop. Hans intention den gången var att vi också skulle göra det samma och så föra Hans smörjelse till samma strid, för att på så sätt etablera samarbetet med den helige Ande i Jesu undervisning och i Hans död. Han dog som Den Smorde, Xristos, för att i sin död förena den helige Ande med ”Herren och Livgivaren” och för att därigenom göra sin död till livets källa. Därför säger aposteln att Jesus offrade sig själv i kraft av evig Ande (Hebr 9:14). Här kan vi tydligt se hur Uppenbarelsen och Gåvan tillsammans arbetar och förkunnar den gudomliga enheten. Den helige Ande verkar inte utanför ramarna för vår återlösning; därför kallas Han Sonens Ande liksom Han också är Faderns Ande.

Detta innebär ingen delning i det gudomliga. Vår Herre, Jesus Kristus, hans är äran, sade: ”Allt vad Fadern har är mitt” (Joh 16:15). Samma kan tillämpas på den helige Ande. Vi kan fråga oss varför den helige Ande kom på den första dagen av den judiska pingsten, då Torah och dess lag firades av judarna. Därför att den helige Ande är ”livets lag” (Rom 8:2), det vill säga Herrens, som är livgivaren. Det är Han som skriver Guds föreskrifter i sten men det är också Han som planterar livets säd i det mänskliga hjärtat för att den må växa och bli de regler som för oss definierar livets mål och mening – föreningen med vår Herre Jesus Kristus.

Alltså:

  • Gud är kärlek; därför är Han Treenig

  • Kärlek är gemenskap och gemenskapen förverkligas mellan fler än en

  • Kärleken är själv grunden för kärlek

  • Självutgivandet är den verkliga gemenskapen mellan två, men tvåsamhetens delade kärlek med en tredje transcenderar den nära gemenskapen mellan två. När två som älskar varandra jämlikt delar denna kärlek med en jämlik tredje part, övergår de från exkluderande tvåsam kärlek till en kommunional treenig kärlek. Treenig kärlek är fullkomlig av följande orsaker:

1. Den är kommunional därför att den består av fler än två
2.
Den stannar inte vid den exkluderande tvåsamma kärleken eftersom den tredje, som delar kärleken mellan de två, ger tillbaka samma kärlek som de två.
3.
Den utgör en evig cirkel medan tvåsamhet inte kan utgöra en cirkel, men den tredje sluter cirkeln där var och en står i en tredjedel av cirkeln och fullkomnar den.


Om vi nu tillämpar detta på den heliga Treenigheten ser vi att denna kärlekens rörelse är en  perichoresis rörelse (=tränga in, dansa). I den trinitariska teologin är det nödvändigt att De är i varandra, i perichoresis, i och med att de är av ett enda odelbart gudomligt väsen (Joh 10:38, 14:10, 17:21, 1 Kor 2:10). Sonens eviga födelse av Fadern och Anden eviga utgående av Fadern genom Sonen, är i överensstämmelse med det faktum att de tre personerna endast är åtskilda genom relationen till varandra. På liknande sätt, om man uttrycker sig försiktigt och med förbehåll, kan man se relationen mellan gudomlig och mänsklig natur i Kristus som någon sorts perichoresis.

Fadern älskar Sonen och den ömsesidiga kärleken mellan den båda är given av den helige Ande. Den helige Ande som vilar över Sonen, rör sig som överförande kärlek till de båda. Vi kan se detta i den gudomliga stora kärlekens fyra rörelser: inkarnationen, korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden.

Sonen kommer till oss i slavens skepnad; Han tömmer sig själv på all sin härlighet för att uppenbara Faderns härlighet. Det är i perichoresis, den inre rörelsen hos de tre, som vi kan förstå varför vår Herre sade, att den som sett Honom har sett Fadern och att Fadern är i Honom och att det är Fadern som utför alla under. På grund av Sonen tömmer sig själv, attributerar han sina verk såväl till Fadern som till den helige Ande.

Aposteln säger att Gud var i Kristus och Han försonade världen med sig själv och gav oss uppdraget att förkunna försoningen (2 Kor 5:18). Han menar att vår förlossning var ett verk av de tre. Fadern var i Sonen när denne var på korset, och Sonen offrade sig själv som ett syndoffer. Han offrade sig själv genom en evig Ande (Hebr 9:14). Jesus dog i kraft av smörjelsen genom den helige Ande.

Aposteln säger att Gud Fadern uppväckte sin Son och att den helige Ande reste upp Jesus. Den gudomliga Treenighetens perichoresis blir tydlig för oss när Jesus dog och frambar sitt offer till Gud Fadern i den helige Ande. Han fullgjorde två saker:

  • Han gjorde sitt kors till den heliga Treenighetens insegel

  • Han förenade sin död med sin uppståndelse, såsom varande en frälsande akt, förvaltad av den helige Ande, vilken förnyar oss genom att klä av oss den gamla naturen och ge oss en ny, och genom att skänka oss den treenige Guds rättfärdighet.

När Fadern tar emot Sonen i sitt himmelska rike, förbereder Sonen en väg för oss ty ingen har inträtt i detta rike före Jesu himmelsfärd. När himlen tog emot Honom, utgöt Jesus Faderns helige Ande över oss. Att Han for upp som en offergåva betyder att Han sänder den helige Andes gåva över oss och in i oss.

Utgå och vara född

Dessa två ord användes en gång för att klargöra skillnaden mellan den helige Ande och Sonen. Den helige Ande utgår av Fadern och Sonen är född av Fadern. Genom att på detta sätt tala om dessa två personer i relation till Fadern, kan vi också betänka att den helige Ande vilar på Sonen; alltså utgår den helige Ande från Fadern och vilar på Sonen. Sonen är född av Fadern och vilar likaså i den helige Ande.

Den helige Ande utgår av Fadern såsom en gåva från Fadern till Sonen, som är född av Fadern som Förmedlare, uppenbarad i den helige Ande. Gåva och Uppenbarelse måste främst ses som eviga rörelser i Treenigheten även om vi också kan se de två rörelserna klarare såsom en plan för vår frälsning; vi får inte glömma vare sig Sonens eller den helige Andes eviga ursprung såsom Faderns två händer, verksamma i tiden och historien, och som för oss visar Guds, vår Faders, eviga gudomliga kärlek.

Vår återlösning är ingen händelse som eventuellt skulle ske utan den är en kontinuerlig plan i skapelsen. Förvirring kan undvikas om vi betänker två saker:

  • Varje gudomligt verk har ett mål som inte bara är jordiskt utan också evigt.

  • Varje verk uppnås genom det som är i Gud, men det som i tiden förkunnas har varit i Gud och är en del av Hans liv.

Vi bör inte vidga skillnaderna mellan varande, existens, liv och verk, ty skillnaderna varande, existens, liv och verk är i oss beroende av två orsaker:

  • Födelse, växt och död

  • Vi har två inre och yttre krafter som gör det möjligt för oss att leva på två nivåer. Dessa är inte alltid är i harmoni med varandra utan kan rent av stå mot varandra; detta kan inte tillämpas på Gud, som inte mottar sitt varande från någon annan och som inte lider döden.

Kristus genomlevde vår död; detta är ett mycket paradoxalt uttryck, men det är det mest rätta därför at Jesus dog och vår död uppgick i Hans sanna liv; Han dog och blev begraven, nedsteg till dödsriket och antog det som tillhör oss för att återskapa ett nytt liv. ”Han tog det som tillhör oss och gav oss det som tillhör Honom.” Han tog vår död och gav oss sitt liv; Han gjorde detta av kärlek. Han tog vår syndiga natur och förvandlade den i sig själv till den allraheligaste. I sig, tack vare den gudomliga perichoresis, presenterade Han sin mänskliga natur, bar dödens dom till den helige Ande att besegras och förintas. Han trampade vår dödsdom under sina fötter. Detta gjorde Han för att för oss motta den helige Andes helighet, förvara denna gåva för vår räkning och för att presentera vår segerrika mänsklighet för Fadern som sänder den helige Ande från sin hypostas att vila i oss genom den segrande andre Adam.

Sålunda har utgåendet nått sin höjdpunkt och födandet dess mål, för att fullkomna vår frälsningsplan.  Den Ende som alltid är med Fadern och i Fadern har i sig själv skapat en ny mänsklighet. Den var ny från ögonblicket för konceptionen men den hade ännu inte mött vår död. Den mötte döden i köttet genom smörjelsens kraft som Jesus fick i dopet. Vid konceptionen i Marias sköte, tog Jesus emot grundvalen för den nya skapelsen från den helige Ande. Denna nya skapelse hade sin begynnelse i den helige Ande och i gemenskapen med Fadern, ty Fadern är dess arche (begynnelse, källa). Sonen är Förmedlaren och den helige Ande dess liv. Detta hände i hemlighet medan världen sov.

Tillbaka till Ortodox tro