|
Tron är
den väg längs vilken Gud och människa närmar sig varandra från var
sitt håll. Initiativet till denna resa har Gud tagit, ty han har alltid
trott på människan. Det var inte Adam som efter den olyckliga dagen i
Paradiset ropade på Gud, utan det var Gud som undrade: ”Adam var är
du?”
Adam hörde Guds steg.
Han visste att han var på väg. ”Jag hörde dig”, sade Adam. Gud ger
sig tillkänna, ofta på ett gåtfullt sätt. Människan känner en närvaro,
hon hör steg som närmar sig. Och trots sin rädsla och sin undran tar
hon ett steg mot Gud. Säger något: Jag tyckte jag såg någon bortom kröken.
Jag tyckte att någon ropade, jag kände en kallelse. Gud kallar oss på väldigt
många sätt: handfast eller gåtfullt, synligt eller otydligt. Det är svårt
för en människa att tro, om hon inte först känner denna kallelse.
Tron är det kristna
livets grund, men den är också ett mysterium. Tron är Abrahams förnämsta
egenskap som gjorde honom till fader för Israel och Kyrkan. ”Och han
trodde på Herren och han räknade honom det till rättfärdighet.”
(Gen. 15:6) Men å andra sidan är många kallade, men varför är få
utvalda? Varför tar somliga av oss emot kallelsen medan andra blir helt
oberörda? Herren talar om fyra sorters åkerjord.
”Då han nu vandrade
utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas
Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät i sjön, ty de voro
fiskare. Och han sade till dem: ’Följen mig så skall jag göra eder
till människofiskare.’ Strax lämnade de näten och följde honom.
När han hade gått därifrån
ett stycke längre fram, fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedeus'
son, och Johannes, hans broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i
båten och ordnade sina nät; och han kallade dem till sig. Och strax lämnade
de båten och sin fader och följde honom.” (Matt. 4:18-22)
Hur kommer det sig att
dessa fiskare genast följde Gud medan den rike ynglingen som Jesus
kallade gick sorgsen bort? (Matt. 19:21-22).
Kan det vara så att fiskarna var fattiga och medan den rike
ynglingen inte hade kraft att slita sig från sin skatt på jorden?
Varje människa har sin
skatt på jorden, pengar och prylar, bra jobb eller en aktad ställning.
Är det därför Herren säger: ”Saliga är de i anden fattiga, ty dem hör
himmelriket till.” (Matt. 5:3). Hl evangelisten Lukas är ändå klarare
när han säger: ”Saliga är ni som är fattiga, ty er hör Guds rike
till.” (Luk. 6:20). Fattig i anden eller fattig i bokstavlig mening,
huvudsaken är att människan kommer till insikt om att inget jordiskt kan
ersätta Guds rike. Salig var den köpman som sökte efter goda pärlor
och när han fann en sålde han allt han ägde för att få den pärlan
– tron.
Det har aldrig varit lätt
att leva trons liv, men vår tid erbjuder sannerligen inte många tillfällen.
Man har inte tid. Många hör den gåtfulla rösten, de fjärran stegen,
men man har inte tid att lyssna, inte tid att gå honom till mötes. Inte
nog med det: rösten som kallar känns inte igen. Kallelsen kan erfaras
som en dunkel oro, som ett oklart sökande. För många kommer slutet som
en chock. Mitt liv har varit ofullständigt. Det har varit bortkastat,
meningslöst. Jag missade det viktigaste: Gud. Det var den hunger och törst
jag ersatte med brist på tid.
Guds kallelse är en
avskjuten pil. Om den träffar målet blir det ett sår som inflammeras. Då
gäller det att sätta allt åt sidan för att söka Gud. Hl Makarios av
Egypten beskriver detta så här: ”Den andliga kärleken tänder en eld
i själen, när hon hör kallelsen, och börjar känna en oemotståndlig
dragning mot den andliga klarheten och den ljusa skönheten. Själen lider
av sin brinnande kärlek till sin himmelska brudgum och sliter sig fri för
att stiga mot höjder som inte längre kan beskrivas i ord och som mänskligt
förnuft inte kan fatta - - Genom en lång och tung kamp, genom en
segerrik strid och en oerhörd kraftansträngning - - söker dessa själar
himmelska andliga hemligheter och olika former av Guds skönhet, de törstar
och hungrar efter det allra bästa och högsta. Guds Ande är nämligen en
mångformad, oupphörlig, outsäglig skönhet som uppenbarar sig för den
själ som är värdig, till hennes glädje, tröst och liv, för att den
rena själen, som oupphörligt har lidit av sin stora och brinnande kärlek
till sin himmelske brudgum, aldrig mer ens skall kasta en blick mot det
jordiska, utan kommer att hålla sig till honom.”
Så möts människan
och Gud i trons mysterium och förening. Jag
tror är därför en av de högsta bekännelserna på jorden, endast kärleken
är högre, men då tron är en förutsättning för kärleken kan vi
aldrig hoppa över trons möte med Gud.
Jesus började sin
verksamhet som Guds kallande röst. Han kom till ”Galiléen och
predikade Guds evangelium och sade: ’Tiden är fullbordad, och Guds rike
är nära; gör bättring och tro evangelium.” (Mark 1:14-15)
Detta genomsyrade allt
i det han förkunnade. Han kallade till tro på honom, han uppmanade till
tro på Gud vår Fader, att tro evangeliet, att tro på Guds rike. Tron är
det kristna livets fundament, ty ur tron flödar hopp och kärlek och allt
gott verk, alla goda gåvor och Andens kraft.
Hl Paulus har gett en
klassisk definition på tron i hebréerbrevet: ”Men tron är en fast
tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke
ser.” (Hebr. 11:1).
Tron har två aspekter.
Den första är tron på Gud, på Kristus, på den heliga treenigheten, på
Kyrkans dogma. Den andra aspekten är tilliten till Gud. För en ortodox
kristen är båda nödvändiga. Vi måste tro på någonting med vårt
nous, vårt hjärta och vår själ och sedan omsätta den i det dagliga
livets tillit och handlingar. I engelskan finns orden
faith och belief, tro och försanthållande.
Tron ställs ibland mot förnuftet och försanthållandet mot
kunskapen, vetenskapen. En ortodox kristen ser inte denna motsättning.
Tron är förnuftig och försanthållandet bygger på en djup kunskap. Man
kan inte tro på något man inte alls känner till. Den får inte heller
vara blind, inte heller alltid skeptisk. Man måste hitta en balans. När
vi i vår niceanska trosbekännelse säger ”Jag tror” så har vi satt
oss in i dess olika delar och bekänner den sedan som en verklighet och en
lovsång till denna verklighet. Utan tro får livet en annan inriktning,
ett annat innehåll. Lidande och död blir meningslösa, ja, själva livet
blir absurt.
Jag tror. Tron är
alltid personlig. Ingen kan tro åt mig, jag kan inte tro åt en annan.
Trosbekännelsen är i vår liturgi i första person. Allt annat: bönerna,
lovsångerna, välsignelserna, ekténierna, ja, allt är vi-form. Låt oss
överlämna oss själva, varandra och hela vårt liv åt Kristus, vår
Gud. Detta kan vi säga därför att var och en har sagt: Jag
tror. Även om vi ibland måste göra tilläget: hjälp min otro.
Tron måste på något
sätt få en fysisk yttring i mitt dagliga liv. För att tron skall växa
måste den vara i bruk.
Alla människor har fått
trons gåva som en naturlig noetisk drift, den är lika självklar som
sexualdriften och vårt behov av värme och mat, gemenskap och mening. Det
finns inga människor som är födda utan denna drift. Den går inte att
utsläcka eller döda. Tron är självbevarelsedriften i människans
djupaste skikt eller i själens högsta del: nous. Människan är drift. När
hon inte får eller kan tillfredsställa självbevarelsedriften i dess
olika kanaler i ande, själ och kropp, är hon inte en harmonisk människa.
När hon missbrukar den naturliga driften genom att driva den för långt,
upphör hon att vara en naturlig människa. Därför finns den en juridisk
drift som är själisk och den gillar en handling som står i harmoni med
människans naturliga drifter. När människan bryter mot självbevarelsedriftens
olika bud, skrivna i hjärtat, blir den juridiska driften otillfredsställd
och reagerar med bestraffning av människan som upplever obehag och skuld.
När människan rättar till sitt misstag blir den juridiska driften åter
tillfredsställd. Denna drift är lika omutlig som alla andra drifter.
Samvetet är omutligt. Det kan dock vara korrumperad och börja uppträda
på de mest besynnerliga sätt.
© Citera gärna men ange källa.
Fader Benedikt
|