Sidhänvisningarna i
texten gäller den svenska översättningen
av Chrysostomusliturgin, Christoffer Klasson, Almqvist Wiksell 1973.
Förberedelser:
Prästen
kvällen före – avhållsamhet, fred med alla, böner, tankarna
fokuserade på altartjänsten.
Kommer till kyrkan – bugar inför dörrarna, kysser Kristusikonen
och Gudaföderskan, bugar inför de församlade för att be om församlingens
förlåtelse – läser psalt 5:7
Klär sig – skiljer sig från sig själv (ej Bengt), detta förekom
redan under apostlarnas tid.
Sticharion: hjärtats renhet
Diakonens stola: änglarnas vingar
Epitrachelion(prästens): Guds nåds olja är utgjuten
Gördeln: redo, svårt uppdrag, Guds kraft
Biskop: Epigonation – Andens svärd
Felonion: Guds allomfattande rättvisa
Psaltarverser vid påklädandet – ex Psalt
26:6
Proskomidin:
Åminnelse av Kristi liv före den offentliga tjänsten – stängda
dörrar och draperi = dolt för massorna
Timmarna läses samtidigt(ny dag, Andens utgjutande, korsfästelsen,
Jesu död)
Prästen tar upp den första prosforan – skär ut sigillet –
blir Lammet = födelsen (separeras från Jungfruns kropp). Prästen förflyttas
nu till profeternas tidevarv och blickar profetiskt mot Kristi ankomst –
läsningar ur Jesaja.
De kristna under det första århundradet mindes alltid de som varit närmast
Kristus – de som hade en brinnande längtan efter att alltid vara nära
sin Herre:
2:a brödet: Gudaföderskan
3:e brödet: Ärkeänglarna Mikael och Gabriel, Johannes Döparen,
profeterna, apostlarna, kyrkofäderna, martyrer, fäder och mödrar,
undergörare, Joakim och Anna, Chrysostomus
4:e brödet: prästerna och diakonerna, samt förbönslistan – en
bit för var och en!
5:e brödet: de avsomnade
Slutligen från det 4:e brödet en bit för prästen själv – s
181.
Hela kyrkan är nu församlad runt Lammet – både den triumferande
och den ännu kämpande!
Prästen bugar inför Kristus – världens bröd – beröker….. Nu födelsegrottan
– stjärnan över diskos – ”aer” = under dina vingars skugga.
Prästen bugar = Herdarna och de vise männens tillbedjan.
Prästen/diakonen går sedan ut i kyrkan och hälsar alla med rökelse
– på apostlarnas tid hälsade man sina gäster med en väldoftande gåva
– även ikonerna är gäster – berökning även av dessa – I Kristus
lever alla!
Prästen/diakonen går in i altaret och drar undan förhänget och proklamerar
sedan ingåendet i den liturgiska tiden: s 185. Dörrarna öppnas
och det finns inte längre igår och imorgon, det finns inte längre några
döda för inför Gud lever alla, nu finns inte längre enskilda individer
utan människosläktet är ett i Kristus den nye Adam – därför inte
konstigt att man på Pauli tid fick för sig att låta döpa sig för de döda!?
Katekumenernas liturgi:
Symbol för Kristi predikoämbete – hans offentliga liv, lärandet,
läsningarna, vi är med.
Den trinitariska hälsningen föregår starten av alla viktiga moment i
liturgin och diakonen står då med stolan upplyft med höger hand
= symboliserar änglarnas vingar – änglarna uppmanar oss till bön och
vi börjar med apostlarnas fredsbön – församlingen gör korstecknet
(Herre förbarma dig..) – Bönerna….. Vilka tar vi med oss på resan:
”oss själva, varandra och hela vårt liv”.
”Ihågkommande:” Diakonen vänder sig nu mot Gudsmodersikonen
och församlingen vänder sig med blicken mot ikonerna – vi kommer ihåg
dessa som är bättre bedjare än vad vi är.
Antifonerna är psaltarpsalmer som profetiskt förkunnar Kristi
ankomst i världen, s 187.
3:e antifonen=saligprisningarna. S 189. Församlingen ber
med rövaren på korset. Saligprisningarna är NT´s motsvarighet till de
10 budorden som Mose kom med till Israels folk – sammanfattar Guds folks
kännetecken – det är dessa som är klädda i vita kläder (Uppb.). Församlingen
sjunger dessa med tårfyllda ögon.
Nu bärs evangelieboken ut och församlingen visar andakt som om de såg
Kristus på bergspredikans berg. Innan prästen kommer ut ber han att änglarna
och hela den himmelska härskaran skall följa med ut i kyrkorummet liksom
alla de heliga, s 190.
”Vishet” = Uppenbarelsen = Evangeliets förkunnande i världen.
Halleluja: Sjungs när Gud uppenbaras, t ex när Herren uppenbaras
för oss i evangeliet och när han kommer till oss i brödet och
vinets gestalt.
Därefter kommer troparer och hymner med anledning av dagens helgon
och firningsämne. De heliga har blivit sådana som vi sjöng om i
saligprisningarna och har därför också blivit som en predikan för oss,
s 190.
Trishagion sjunges av hela församlingen före textläsningarna,
och före evangelieläsningen beröker diakonen kyrkan för att påminna
oss om att vi bör rena våra hjärtan när vi skall lyssna till
evangeliet. Samtidigt ber prästen om att vi skall få lyhörda hjärtan
och sinnen så att vi kan ta emot ordet. Församlingen ber samtidigt att
Ordets ljus skall lysa in i våra hjärtan, s 193.
Församlingen lyssnar till evangeliet med högtidligt böjda
huvuden och tänker sig in i att de lyssnar på Jesus när han håller sin
bergspredikan. Lyssnarna har 2 liknelser i sina hjärtan för att få hjälp
att lyssna på rätt sätt: Dels liknelsen om såningsmannen och liknelsen
om huset på berggrunden – ej endast hörare utan också ordets görare!
S 195: Diakonen/ängeln kommer ut i kyrkan och uppmanar församlingen
till den intensiva förbönen – 3 faldigt herre förbarma dig – börjar
med de som bär det största ansvaret…. ända fram till de döda.
Katekumenerna, s 197.
Vi är alla katekumener – i behov av stöd och undervisning, jämfört
med de heliga runt omkring oss, vi är hörare, men är vi verkligen görare?
Brinner våra hjärtan med kärlekens låga eller är de kalla i jämförelse
med skyn av vittnen omkring oss?
”Ni troende”… tänk på att jag är ovärdig detta tilltal
(publikanens bön)…
”Katekumenerna ut” = låt oss driva ut den köttsliga människan
precis som Jesus drev ut månglarna ur templet!
S 198: titta upp mot ikonerna och bed: ”hjälp oss” och ”bed
för oss”, så att den sanna tron väcks upp i oss!
”Vishet” – Samma vishet, samme Kristus som kom till osss i
Evangeliet kommer nu till oss i brödet och vinet. Vi kommer till ett böneparti
och det är liknande böner som de som var i början av katekumenernas
liturgi, men nu är det de troende som beder.
Dörrarna öppnas och diakonen beröker kyrkan och bereder så vägen
för Konungarnas konung = symboliserar bönens rökelse .
Kerubhymnen, s 200
”För att mottaga…. inbäres på änglaskarornas lansar”..s 201
=>
Stora intåget: ”Spjutburen” = På urkyrkans tid bars de nyutnämnda
kejsarna genom folkmassan, stående på sin sköld och buren av
soldaternas lansar. Denna sång är skriven av en omvänd kejsare som ödmjukade
sig inför Kristus som sin konung.
Vid det stora intåget kommer ärans konung på diskos i Lammets gestalt.
Församlingen böjer sina huvuden i vördnad och ber som rövaren på
korset………….” tänk på mig när du kommer in i ditt rike”.
Prästen och diakonen går sedan in till altaret och stänger dörrarna
och draperiet = Kristi grav, draperiet = vakten utanför graven.
Diakonen manar oss till bön (vingen upplyftad) såsom trogna Kristi
efterföljare – ihågkommande => titta upp mot ikonerna! S
204.
Altaret har nu blivit salen i övre våningen där den första
nattvarden firades: Kristi hälsning: ”Frid vare med er alla”
-
Diakonen uppmanar oss: ”Låt oss älska varandra så att vi endräktigt
kan bekänna…….”
I urkyrkan hälsade alla på varandra med de orden som sägs på s 205:
”Kristus är mitt ibland oss” Svar: ”Han är och skall så vara”.
Medan man hälsar på detta sätt församlar man med sina tankar alla
kristna man känner och försonas med alla.
Diakonen/ängeln ropar sedan: ”Dörrarna, dörrarna” , vilket för oss
betyder att vi skall vakta vårt hjärtas dörrar, så att inte hat och oförsonlighet
invaderar själen.
Samtidigt dras draperiet åt sidan för att visa hur himmelens dörrar öppnas
när vårt sinne riktas med uppmärksamhet mot det himmelska mysterieriet.
Trosbekännelsen läses av alla – med bestämdhet
S 206: ”Fridens nåd, lovets offer” – denna fras upprepas i
de troendes hjärtan!
Gud tar emot vårt offer oaktat hela den himmelska härskarans lovsång….
vi stämmer in i serafernas lovsång: ”Helig, helig, helig……..
Hosianna…. =Kristus rider in i Jerusalem (altaret).
S 210: ”Förvandlande dem genom din helige ande” – Nu står
Kristus själv där, klockan ringer och hela församlingen faller ner inför
Herren.
S 211: ”alla dem som var och en har i åtanke”
=> personliga förböner
S 213: Nu är vi inte längre tjänare som tjänar vår konung med
fruktan, utan vi har blivit ledda till barnaskap och kan med tillförsikt
och utan fördömelse……”Fader Vår”…sjunges mjukt!
Under Fader Vår står diakonen framför de heliga dörrarna och har
bundit stolan i kors = änglarna har korslagt sina vingar och skyler sina
ansikten inför detta mysterium och inför ljuset från försoningens
hemlighet!
S 215: ”Det heliga åt de heliga” – de troende bävar och
svarar: ”en är helig…….”
Dörrarna stängs – nattvardsbönen – prästens kommunion…
Dörrarna öppnas: ”Närmen eder”……. s 218: Kommunionen: Skeden
symboliserar serafens tång som räcker Jesaja det glödande kolet –
”då nu detta har rört vid dina läppar…. s 219.
Styckena runt Lammet sätts ner i kalken=representerar hela kyrkan (triumferande
och kämpande) – ”avtvå o Herre deras synder som här har ihågkommits….”
S 220: …”välsigna din arvedel”
- Från barnaskapet och till Kristi medarvingar!
”Upphöjd vare du” = Kristi himmelsfärd – prästen
uppenbarar sig i dörren med kalken = Kristus har stigit upp till himmelen
och är nu med oss alla dagar intill tidens ände: ”Städse. Nu och
alltid…”
S 221: ”Herre förbarma dig” sjunges mjukt – ”då vi nu har
bett….”
Allt som kommer från Kristus är evigt: Änglarna lämnar sitt budskap
och blir välsignade, seraferna uppenbarar Guds skönhet och blir på så
sätt välsignade, de heliga som är avsomnade ber för sina syskon på
jorden och blir välsignade: ”Herre du som välsignar….”
S 222: Sedan vi blivit välsignade av korset och vi genom att kyssa
det vördat det får vi del av antidoron – skall ätas före annan mat
och med andakt, kan tas med till sjuka och till de som ej kunnat vara med
vid liturgin.
Präst och diakon läser: ”Herre nu låter du din tjänare…..”
Krister
Tano
|