|
GUD
”Det är omöjligt att noetiskt förstå Gud. Om man kunde förstå
honom, vore han inte Gud”, säger Evagrios Pontikos.
Abba Antonios frågade
en gång sina yngre bröder ang. ett bibelord. Bröderna försökte ge sin
förklaring, men abban var inte nöjd med svaren. Abba Josef svarade:
”Jag vet inte!” Då sade abba Antonios: ”Du har hittat vägen.”
Den helige Simon den
nye Teologen säger: ”Människan kan samtala med Gud som om hon
samtalade med en vän. Människan kan i förtroende närma sig Gud och stå
inför Hans ansikte, inför Honom som bor i ett ljus som ingen kan
nalkas.”
Vad eller vem är Gud?
Engelskans God, tyskans Gott
och svenskans Gud kommer från ett gammalt verb som betyder att buga i vördnad,
att falla till marken.
Våra förfäder var
alltså apofatiska och därmed ortodoxa i den meningen att de inte försökte
analysera och förstå Gud, utan säga vad som händer när människan möter
Gud i naturfenomen, som en oväntad nåd eller tilldragelse i livet: man
faller ned inför honom, av fruktan och vördnad. Gud är både obegriplig
och plötsligt nära. Saulus var inte kristen när han på Damaskusvägen
mötte Guds ljus och hörde Herrens röst. Han föll ned till jorden.
(Apg. 9:4).
I ryskan och de andra
slaviska språken, som ju tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen, är
BOG ordet för Gud. Det har troligen sitt ursprung i sanskrits bhaga, den
som ger gåvor, givaren. Bhagavadgita. Bhaga är en avledning av bhagas,
lycka, egendom. Ryskans bhagatstvo, rikedom, ligger nära ordet Bog. Gud
är alltså fullhet, rikedom, fullkomlighet, allt som Han delar med sig
av.
(Dessa tankegångar är
ju religionens väsen och hjärta. Den är också, enligt Schmemaan,
sekularismens innersta väsen, dess religiösa innehåll. Mellan dessa
scylla och charybdis måste den kristna tron passera, leva och verka. Den
kommer inte som hjälp, den kommer inte som tröst, den kommer inte som en
inomvärldslig lösning ens på dödens problem, utan den uppenbarar helt
enkelt sanningen.)
Grekiskans theos
har, enligt Platon, sin rot i verbet theein, springa, gå framåt. Platon
säger i dialogen Kratylos: ”De första invånarna i Grekland hade
troligen samma gudar som barbarerna numera tillber: solen, månen, jorden,
stjärnorna och himmelen. De såg ju att allt var i en ständig rörelse,
på väg någonstans, och därför kallade dessa theoi, gudar.”
Hl Gregorios Teologen
har en annan förklaring. Han hävdar att ordet theos kommer från verbet
ethein, bränna, tända, brinna: ”Herren, er Gud är en förtärande
eld, han är en nitälskande Gud. (5 Mos. 4:24). Hl aposteln Paulus säger
att Gud har makt att förstöra, bränna allt till aska. (Hebr. 12:29).
”Gud är eld, men satan är kall”, säger några fäder. ”Gud är en
eld som värmer och tänder hjärtan och njurar”, säger hl Serafim av
Sarov. ”Om vi känner kyla i våra hjärtan så må vi anropa Herren, ty
kylan kommer från satan. Han kommer och värmer våra hjärtan med sin
fullkomliga kärlek, med en kärlek som riktar sig mot Honom själv och
mot medmänniskan. Då flyr kylan, godhetens fiende.”
Hl Johannes av
Damaskos ger oss ytterligare en etymologisk förklaring: theos kan komma
av verbet theaomai, som betyder begrundan och inre skådande. ”Ty för
Honom är inget dolt, Han ser allt. Han har skådat allt innan allt blev
till.” Latinets Deus och franskans Dieu kommer förstås ur theos.
Gud uppenbarade sig för
Moses, som ville veta Guds namn. Gud svarade Jahweh, Jag är. Ordet kommer
från verbet hayah, vara, finnas. 1 pers. sing: ehieh. Verbets betydelse
är dynamiskt: det uttrycker aktivt varande, liv och verklig närvaro.
Jahweh kan såldes också betyda: jag lever, jag är närvarande, jag är
bredvid dig. Samtidigt vill Gud säga till Moses att Han är något utöver
varande. Han kan säga: jag är. Detta är också en avbild i oss. Det
kommer till uttryck i vår noetiska förmåga att just säga: jag är. Vi
behöver inte sluta ögonen som Descartes och söka vårt vara i det
dianoietiska tomrummet för att veta att vi är. Som Guds noetiska avbild
kan vi omedelbart veta att vi är. Och jag kan vara ensam i varandet –
som Gud – eller perichoretisk som Gud i sina hypostaser. Ingen annan kan
förstå vad som finns i min ande, utom jag själv och jag kan aktivera
denna min gåtfullhet i relation till en annan människa och till Gud. Men
jag kan som Gud aldrig säga att mitt varandes orsak är jag själv. Som
skapad varelse är jag dödlig, men av nåden är jag odödlig och
gudomliggjord.
”Guds varande står
supernaturligt på ett sätt som står över allt annat varande, ty Guds
varande är ju orsaken till allt annat som är. Han är Skaparen av
materien, av allt det som är och av varat. Guds varande är evighetens
begynnelse och måttet för den tid som allt är, Han är begynnelsen
till det som är. Evigheten, varat, tiden och begynnelsen, allt har sin
grund i att Gud är, allt det som är, både det föränderliga och det oföränderliga,
förblir i Honom—Gud är den som är, ja ändå mer: Han är den som är
och som omfattar alla former av varande, både det som nu är och det som
sedan kommer, evigt och gränslöst”, säger Dionysios Aeropagita.
Före Einstein visste
hl Basileios den Store att tiden låg död innan rummet skapades. Tiden låg
död i rummets möjlighet.
God, Gott, Gud: buga
sig och falla ned. Våra förfäder har delat Moses erfarenhet: ta av dig
skorna, marken är helig. Det heliga berget, den heliga stenen (Rouna, Råneå),
där låg kung Faravids ugriska folk i tillbedjan och skräck. Efter den
babyloniska fångenskapen ville inte judarna längre uttala ordet Jahweh,
ty i det ligger något utöver Gott, Gud, God, Jumala, Bog.
Kanske var det bara en
gång per år namnet uttalades: när översteprästen gick in i det
allraheligaste. Annars satte prästerna och folket armarna över bröstet
och tystnade, eller pekade uppåt. Tetragrammet är en symbol i ordets
egentliga mening: JHWH är det tredje rummet, den brinnande busken, det
allraheligaste, altaret, nous, där Gud inte har något namn som uttömmande
skulle förklara Gud.
Det gudomliga är
namnlöst, säger Gregorios Teologen, och fortsätter: ”Det begriper vi
ju noetiskt, men vår noetiska förståelse (av att vi inte kan förklara
Gud) stärks av de visaste judarna. Var det därför de använde
tetragrammet för att visa att man inte använder ens vanliga ord och
skrivsätt som när det gäller skapade varelser? – Lika lite som hela
luftlagret ryms i en människans lunga, lika lite ryms Gud i människans
nous. Människans röst är inte tillräckligt stor för att rymma Guds
namn.
Detta bör vi alltid
komma ihåg. Hur mycket vi än försöker förstå, försöker prata, försöker
formulera teologi och dogmer, är det ändå till slut i tillbedjan,
tystnad och Gudsfruktan som vi bäst kan nalkas Gud.
Gud är alltid något
annat, Han är osynlig, ogripbar, bortom våra ord och begrepp. Ett litet
barn kan inte prata, men barnet känner sin mor genom kärleken. Barnet
kan inte formulera några analyser av sin mor, men känner henne bättre
än någon annan.
Om vi efter ett långt
äktenskap ska försöka säga vem och vad vår äkta hälft är, kan vi
hamna i en obehaglig tystnad eller en skrämmande fråga: Vem är du? Ändå
känner vi den andra så väl att vi inte längre behöver ord. Vi känner
varandra genom kärleken.
Nikolas Kabasilas säger
att Gud är mer öm än någon mänsklig vän, Han är mer rättvis än någon
makthavare, mer kärleksfull än någon far, närmare oss än våra lemmar,
mer nödvändig för oss än vårt hjärta.
Gud är långt borta,
Han är nära. Ett barn känner Honom bättre än de stora teologerna. Han
bor i ett ljus som ingen kan nalkas, ändå kan vi i kärlek stå inför
Honom. Han har redan gått och lagt sig när vi behöver låna av Honom,
men Han är den gästvänligaste av alla och Han inbjuder folk från gator
och gränder. På livets stig ryms bara en åt gången, därav vår känsla
av övergivenhet och ensamhet, men Han är vår reskamrat, Han är med oss
i varje steg vi tar och när aftonen kommer, bryter Han brödet. ”Han
är värdshuset, där vi vilar och Han är målet för vår resa.” (Nikolaos
Kabasilas).
Våra ortodoxa fäder
säger att Gud är det bottenlösa stupet som människan plötsligt kan
komma till när hon i dimma vandrar över höga berg och klippor.
Våra fäder jämför
Honom med blixten som förblindar oss som är i mörker. De beskriver Gud
som Abrahams svindel och Mose förundran. Medan Abraham ännu bodde i
Ur i Kaldéen kallade Gud på honom, inbjöd honom till en svindlande
resa: Gå ut ur ditt land, din släkt, din faders hus och gå till det
land som jag skall visa dig. (Gen. 12:1). Gud var ett svindelframkallande
GÅ.
Moses mötte Gud i en
brinnande buske (Ex. 3:2), sedan mötte han Gud i såväl ljus som mörker.
Han gick från ljus till mörker. Från den noetiska upplysningen till
icke-vetandets mörker, till theosis, till den svarta mandorlan på
ikonen.
Gud är och måste
vara ett uppbrott från det kända till det okända. Från det första
ljuset till det svarta hål, där Gud bor. Vi utbrister med psalmisten:
”Herre, vår Gud, hur högt är icke ditt namn över hela jorden?”
(Psalt.8:2).
Gregorios av Nyssa säger:
”Guds namn kan vi inte känna, vi kan bara förundras över det!”
Gud är ett mysterium.
Han är bortom ord och språk, bortom alla ideologier, ja bortom själva
religionen. ”Ty Du är en outsäglig, outrannsaklig, obegriplig Gud,
evig och oföränderlig”, utropar prästen i den gudomliga liturgin.
Det grekiska ordet
mysterion, är av samma rot som myein, sluta ögonen, stänga igen munnen.
I de gamla
mysteriereligionerna, troligen också i hemliga sällskap, får man en
bindel för ögonen, man blir förd till någon plats, där man plötsligt
får se det hemliga sällskapets symboler och tecken.
Gud, Fader
Våra ögon sluts, men de öppnas också. Vi får ett noetiskt ljus,
men vi kan aldrig tillfullo fatta Gud. Han är dold, men Han har också
uppenbarat sig för oss. Han har uppenbarat sig för oss såsom En i tre
hypostaser, Fader och Son och helig Ande.
Vi läser inte: Jag
tror att Gud finns. Vi bekänner: Jag tror på en enda Gud allsmäktig
Fader. En utsaga som får kosmos att skaka. Gud, den dolde, blir
personlig, hypostaserad. Inte undra på att man i fornkyrkan ropade: Dörrarna,
dörrarna! Har alla katekumener gått ut? Nu ska kosmos darra, nu skall
den gåtfulle hypostaseras, här ska inte predikas om Guds existens, här
skall inte en kollektiv teori framställas, utan nu skall jag säga: jag
tror på dig, jag litar på dig, jag älskar dig. Stäng brudkammaren! Kärleken
får inte störas förrän än den själv det vill. Nu vill den himmelska
kärleken störas av sin brud på jorden, nu måste katekumenerna ut. Dörrarna
dörrarna! Den som ännu inte dött och uppstått med Kristus, den som ännu
inte fått den helige Andes smörjelse och den himmelska kärlekens
sigill, kan ännu inte älska Gud i Hans hypostaser, inte som man älskar
en person. Man kan älska den kristna tron, dogmat, teorin, kyrkan, men
bakom dörrarna, dörrarna glömmer själen allt sådant, hon minns inte
Gud, hon älskar, förenas med Honom.
När soldaterna kom för
att hämta den gamle Polykarpos, bad han att mat och dryck skulle ställas
fram för dem. Han själv ville än en gång på jorden förenas med sin
Fader genom Sonen i den helige Ande. Än en gång ville han gå med
minnesboken i handen och bära sina kära och hela kyrkan inför Gud. Han
var så full av nåd och kärlek att några av soldaterna omvände sig. När
den romerske officeren uppmanade den gamle att förneka sin kärlek, sade
han: ”Jag har ju tjänat honom i 86 år och han har aldrig gjort mig något
ont. Hur skulle jag kunna håna min konung som har frälst mig.”
Simon den Nye
Teologen: ”Du lyste för mig med ett klart ljus, och jag tyckte att du
nu helt och fullt hade uppenbarat dig för mig, när jag med hela mitt väsen
öppet stirrade på dig. Och när jag sade: ’Herre, vem är du’, så
ville du för första gången tilltala mig, en förlorad son. Hur ömt
talade du inte till mig medan jag stod där, förvånad och darrande och tänkte
för mig själv: ’Vad är denna ära och detta ljus? Hur har jag kunnat
bli utvald att få bli delaktig en sådan välsignelse?’ Du svarade:
’Jag är Gud som för din skull har blivit människa. Eftersom du har sökt
mig av allt ditt hjärta, se, du skall hädanefter vara min broder,
medarvinge och vän.’”
Dmitrij av Rostov
(1600-t):
”Kom mitt Ljus,
upplys mitt mörker.
Kom mitt Liv, väck
mig ur dödens sömn.
Kom, min Läkare, hela
mina sår.
Kom, gudomliga
kärleks Eld, förbränn mina synders törne och tänd mitt
hjärta att brinna av
kärlek till dig.
Kom, min Konung, och
härska på tronen i mitt hjärta.
Ty,
du ensam är min Konung och min Herre."
Ingen före Jesus hade
vågat tilltala Gud som abba, Fader.
Jag tror på en enda
Gud, allsmäktig Fader.
Jesus tilltalade Gud
som Fader, eftersom Han själv var Sonen, född före all tid. Så kan även
vi, eftersom vi genom den helige Ande är adopterade söner till Fadern.
”Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna och
ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stodo under
lagen, så att vi skulle få söners rätt.
Och eftersom I nu ären
söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som ropar: ”Abba! Fader!” Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du
son, så är du ock arvinge, insatt därtill av Gud.” (Gal. 4:4-7)
Ingen människa är av
naturen en Guds son och ingen människan kan egentligen kalla Gud sin
Fader. Det kan vi bara göra genom Kristus och i den helige Ande. Därför
säger vi också i den ortodoxa liturgin före bönen Fader vår: ” Och
förläna oss, o Herre, att med tillförsikt och utan fördömelse våga
anropa Dig, himmelske Gud och Fader och säga: Fader vår…”
Ortodoxa Kyrkan
undviker att uttala sig om Guds väsen, eftersom det är dolt för oss.
Vissa egenskaper kan vi dock utifrån Guds ord ge Honom som är Ordet och
som gett oss sitt gudomliga ord.
Fadern är kärlek.
Han har uttryckt och visat sin kärlek i Kristus och den helige Ande.
"Mina älskade, låtom
oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar,
han är född av Gud och känner Gud. Den som icke älskar, han har icke lärt
känna Gud, ty Gud är kärleken. Därigenom har Guds kärlek blivit
uppenbarad bland oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för
att vi skola leva genom honom. Icke däri består kärleken, att vi hava
älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning
för våra synder. Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock
vi pliktiga att älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud.
Om vi älska varandra, så förbliver Gud i oss, och hans kärlek
är fullkomnad i oss. Därav att han har givit oss av sin Ande veta vi att
vi förbliva i honom, och att han förbliver i oss. Och vi hava själva
sett, och vi vittna om att Fadern har sänt sin Son till att vara världens
Frälsare. Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver
Gud, och han själv förbliver i Gud. Och vi hava lärt känna den kärlek
som Gud har i oss, och vi hava kommit till tro på den. Gud är kärleken,
och den som förbliver i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver
i honom". (1 Joh. 4:7-16) och ” ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan
genom den helige Ande, vilken har blivit oss given". (Rom. 5:5).
Såsom en kärlekens
Gud har vår Fader gjort allt för vår frälsning. Han har gjort det därför
att Han är Kärleken, Han är Nåden, Långmodigheten och Medkänslan,
Han vill förlåta oss för att vi genom försoningen skall kunna dela
livet med Honom. Han har tagit bort skiljemuren genom korset.
Därför lovsjunger vi
Honom i början av den gudomliga liturgin: Lova Herren min själ, och allt
det i mig är Hans heliga namn. Lova Herren min själ, och förgät icke
vad gott Han har gjort. Han som förlåter dig alla dina missgärningar,
och helar alla dina brister. Han som förlossar ditt liv ifrån graven och
kröner dig med nåd och barmhärtighet.
|