.ortodox tro

Framåt - mot fäderna


De ortodoxa länderna har under de senaste århundradena utsatts för förföljelse, indoktrinering av rationalistisk för ortodoxin främmande teologi och oavbruten mission från protestantiskt håll. De muslimska och kommunistiska förföljelserna har skänkt den ortodoxa Kyrkan miljoner och åter miljoner martyrer.
   Att Grekland överlevde det muslimska oket är ett under. Att Ryssland med något så när bevarad ortodoxi lyckades övervintra i historiens mest modernistiska experiment är ett mirakel. Men vad man inte har klarat av är det som Gregorios av Nyssa kallar det grå martyriet. Teologin i Grekland blev latiniserad och ”protestantiserad” i Ryssland.
   Ett uppvaknande skedde först på 1900-talet när sådana som Vladimir Lossky och Georges Florovsky lyckades vända den teologiska skutan framåt –mot fäderna. Resultatet har varit häpnadsväckande. Genom Saint Serge i Paris har den ryska teologin blivit hela världens lärare. Vi, som besökt institutet, kan vittna om en enkel kyrksal i utkanten av Paris. Detta har också för mig varit en ledstjärna när jag i all blygsamhet försöker skapa rum för teologi, för dogma.

Dogma

Ordet dogma är förstås grekiska och betyder lag, regel och kanon. Ortodoxa Kyrkan saknar katekeser och därmed dogmatiska böcker i västlig mening. Däremot lever vi dogmat, vi lovsjunger i dogmat och vi ber inneslutna i dogmat. Varför? Därför att dogmat är Guds uppenbarade verklighet och Guds sanning, Kyrkans undervisning som vi uttrycker i tro. Även dogmerna är delar av dogmat och de är uttryck för Guds uppenbarelse, även om de formulerats sent i Kyrkans historia.
   Våra ekténier kan kanske upplevas som formulerade i en statskyrklig efterkonstantinsk tid och är det säkert också, men icke desto mindre har de sina djupa rötter i den allra första Kyrkan, i Pauli brev till sin medarbetare Timoteos att bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv, på ett fromt och värdigt sätt. (1 Tim. 2:1ff). Här finns alltså fyra olika slag av ekténier, som vi har i gudstjänsten och vi ber exakt enligt dessa ord i Nya Testamentet.
   Dogmerna är Kyrkans egendom och de finns i de ekumeniska koncilierna och i senare tillämpningar. Kyrkan har sällan eller aldrig antagit några dogmer utöver sin apostoliska tradition om hon inte blivit angripen av heresier. Ordet heresi kommer av grekiskans airesis, som betyder val och borttagande. Heresin kan bli en hel teologi, en hel riktning, samfund och ett förhållningssätt i relation till den ortodoxa trons rika uttryck. Många är nästan förhäxade av ortodoxin, även de som far ut som missionärer till de ortodoxa. Men de vill för det mesta ta bort, välja bort, skära av, t ex ekténier. Måste man ha så många? Måste man kyssa ikoner? Måste man stå? Måste man läsa alla kanon? Kan man inte? Detta är ett heretiskt närmande.
   Dogmerna är svar på missuppfattningar och mer eller mindre medvetna heresier, val och borttaganden, tillägg och omtolkningar.
   Det är inte så att dogmerna har blivit ointressanta eller onödiga. Det är inte så att människorna skulle mer vara intresserade av etik och moral, av politiska lösningar och mer tidsenliga tankar. Man vill ha nya dogmer, visserligen sekularistiska och modernistiska, men dock dogmer, formulerade i det offentliga rummet, där de politiskt rätta hörs. Man skapar en helt ny kanon i Europa. En sekularistisk kanon som är djupt kristofobisk.
   Dogmerna är de gärningar som hl aposteln Jakob också avser när han säger att tron utan gärningar är död. (Jak. 2:26). Jakobs brev är inget halmepistel och står inte alls i motsättning till hl aposteln Pauli ord att människan blir rättfärdig genom tro utan lagens gärningar. (Rom. 3:28). 
   Gärningarna, dogmerna, bestämmelserna måste finnas men de frälser inte utan tron och trons objekt: Kristus. ”Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.” (Joh. 8:32). ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus. (Joh. 14:6). Dessa ord är dogmat. Varje dogm som uttrycker detta dogma leder till Fadern, medan varje heresi, stor eller liten leder bort från Kristus och därmed från Fadern.
   Kyrkan har i alla tider kämpat för dogmat och dogmerna. Varför? Hon har kämpat för människans frälsning, för att hon förenad med Gud skall förbli i Honom, det sanna vinträdet. För att hon en gång skall få dricka av det i Guds rike i evigheten.
   Dogm och heresi: ljus och mörker, gott och ont, kärlek och hat, liv och död. Därför måste människan erkänna dogmat som utryck för sanningen. Annars hamnar hon på den sida som Gud för en kosmisk strid emot. Dogmat uttrycker den kristna trons kärna, Guds uppenbarelse i evangeliet, det som apostlarna har förkunnat, det som fäderna har bevarat genom århundraden, det som de heliga har levt och bekräftat genom sin erfarenhet och med sitt liv.
   Dogmat är inget tillägg till evangeliet. Dogmat är Kerubims flammande svärd som han ständigt hugger mellan sanningens ande och villfarelsens ande, eller mellan Kristus och Antikrist. (Alexander Shargunov).
   Den ortodoxa teologin har ingen Summa Theologica, även om Thomas av Aquinos verk även kom att fånga det ortodoxa sinnet. Det var denna fångenskap som Lossky och andra upptäckte och beslöt sig för att befria Kyrkan ifrån. De lyckades. Vi kan i dag leva fädernas lovsång i noetisk och levande ortodox teologi vars källa är den apostoliska traditionen.
   Livet i Kristus genom denna tradition är eld, Andens förklarande och brännande eld. Dianoietisk förnuftsteologi är halm som den levande erfarenheten i Anden bränner till aska. Detta blir klart när man tar del av Tomas av Aquino biografi. Kristus uppenbarade sig för honom innan  han dog. Till allas förvåning slutade han skriva efter denna uppenbarelse. Summan blev aldrig färdig. Själv sade han: ”Efter min syn är allt det jag skrivit som en hög av halm.” (La vie et l’oevre de saint Thomas d’aquin, s. 24)
   Den ortodoxa teologin strävar efter att inte stå i strid med den heliga Traditionen. Detta betyder inte att vår teologi är statisk. Man behöver inte läsa många ortodoxa verk från vår tid för att se vilken dynamisk process teologouména utgör. Denna dynamik tillåter det annorlunda såsom Florenskys fantastiska verk, Sanningens pelare och grund, liksom Bulgakovs ofattbart rika The bride of the Lamb, med dess spekulativa sofianism. Men ingen av dess teologer avviker från consensus patrum, fädernas gemensamma tro. Denna consensus är inte konstruerad. De har olika uppfattningar i en mängd saker, men i dogmat är den helt överens.
   Den ortodoxa teologin är ingen relik utan en levande och dynamisk verklighet, där själve Gud ibland tycks vara i ständig rörelse med människan efter sig i ett väldigt kosmiskt Jabboksvad, där Gud måste säga: Släpp mig! Vår teologi är levande erfarenhet. Var tid har sitt Jabbok. Var tid sin Anthony Bloom och fader Sophrony.
   Vad är sanning? Vad är livets mening? Hur blir vi lyckliga? Hur skall vi bli saliga? Den kristna tron är ingen automat som svarar mekaniskt. Kanske den inte ens har alla svar. Men den öppnar en annan värld för oss. Den gläntar på dörren till Guds verklighet, inför vilken vår tids människa kanske glömmer vilken hennes fråga var. Kanske väcks hennes förundran så att den blir porten in i ett annat land, in i Sanningslandet, in i Gudsmoders trädgård, där alla blommor får blomma, både gräs och ogräs, både lilja och liljekonvalj, utan att någon kommer med skäran. Kanske blir människans själ så berörd av den ortodoxa teologin att hon blir stilla inför Honom, som inga ord kan beskriva.


Tillbaka till Ortodox tro