.ortodox tro

Frälsningens väg

David Heith-Stade

Två exempel: Petrus och Judas
Jesu två lärjungar Petrus och Judas utgör den kristtrognes två yttersta exempel på livet med Kristus. Båda utvaldes och följde Kristus. Båda hade höga tankar om sig själva och lovade mycket. Båda svek Kristus och sitt löfte. Båda blev sorgsna och ångrade sitt svek, men här skiljer de sig åt, ty Petrus ångrade sig och  vände om, medan Judas ångrade sig och gav upp.

Petrus utgör ett gott exempel på Apostelns ord: ”En sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning och som ingen behöver ångra…” (2Kor.7:10) liksom även den andra saligprisningen: ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade” (Matt.5:4).

Judas däremot är ett avskräckande exempel på den huvudlast som de andliga författarna kallar för dysterhet (tristitia). Denna huvudlast, som en del andliga författare slår ihop med ledan (acedia), innebär en andlig dysterhet eller tristess. Man känner att man går miste om en massa. Man blir uppgiven över alla misslyckanden i det andliga livet. Man blir också dyster på grund av allt som man har försakat i den goda kampen, utan att göra några märkbara framsteg.

När dysterheten blir ett tillstånd så är det en dödssynd, alltså en synd som skiljer människan från Kristus som är Livet och Anden som är Livgivaren och alltså leder till döden. (Se 1Joh.5:16,17).

Dysterhetens konsekvenser
Som Judas och andra exempel visar så kan dysterheten rent av leda till självmordsförsök – livet framstår inte längre som värt att levas efter de egna personliga misslyckandena och allt man anser sig gått miste om. I andra fall så kan dysterheten leda till avfall eller legalism.

Legalism handlar i grund och botten om att upphöja det absoluta minimum till ideal. Det finns framför allt två former av legalism. Vi kan kalla dem för kulturlegalism och despotisk legalism.

Kulturlegalismen är den milda formen av legalism som man ofta finner hos s.k. ”kulturkristna”. Denna legalism kan sammanfattas som att man strävar efter att behaga sig själv, fast utan att missbehaga Gud. Fokus ligger framför allt på det egna jaget och egenkärleken (filautia), inte på gudskärleken.

Den andra formen av legalism – despotisk legalism – går ut på att man strävar efter att till varje pris hålla lagens bokstav och tvinga andra att hålla lagens bokstav eller fördöma dem för att de inte håller bokstaven. (Jfr Luk.18:10-14).

De som lider av denna legalism brukar uppvisa en anmärkningsvärd förmåga till självbedrägeri och vara nästan fullkomligt blinda för sina egna fel och svagheter. Det var mot denna despotiska legalism som vår salige Herre riktade följande ord: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Matt.7:3-5).

Legalismens huvudfokus ligger på ”gör inte”. Man strävar inte efter kristen fullkomlighet, utan man strävar enbart efter att undvika det man anser vara grova synder. Fokus ligger på att undvika synden, inte på att erövra dygden. Man nöjer sig med ett absolut minimum. Detta är den attityd som vår salige Herre fördömde med orden: ”Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.” (Matt.5:48).

Den fallna människan och kristen fullkomlighet
Låt oss därför lyssna och lyda vår salige Herre och sträva efter kristen fullkomlighet istället för att nöja oss med legalismens förrädiskt lockande minimalism! Vi måste sträva efter att tränga bortom vårt eget jag och istället bli ett du i förhållande till ett gudomligt vi. Vi måste sträva efter att ersätta den fallna människans egenkärlek med helgonens gudskärlek!

Den ortodoxa teologin brukar förstå syndafallet som att människan föll från gudskärleken till egenkärlek vilket fördärvade den mänskliga naturen som är skapad för gudskärleken – att genom nåden bli en del av den allheliga Treenighetens kärleksgemenskap.

Man måste här minnas att kyrkofäderna ser Guds avbild (eikôn) och likhet (homoiôsis) som olika saker i människan. (Se 1Mos1:26 lxx). Med att människan är skapad enligt Guds avbild förstås framför allt att hon har ande och förstånd (nous) samt att hon har självmakt (autexousion) – ett begrepp som oftast felaktigt översättas med ”fri vilja” (liberum arbitrium).^[1]

Gudsavbilden är den ontologiska grundvalen för människans förmåga eller möjlighet att bli lik Gud. Gudslikheten är förverkligandet av denna förmåga eller möjlighet, vilket sker genom dygderna i vilka människan återspeglar den gudomliga härligheten.

Anden och förståndet (nous) är förutsättningen för att människan, såsom person, skall kunna bli delaktig av den allheliga Treenighetens kärleksgemenskap, ty ”Gud är ande”. (Joh.4:24).

Självmakten (autexousion) är förutsättningen för att människan skall kunna älska, eftersom kärlek kräver frihet och utesluter tvång. Självmakten kan kort beskrivas som människans förmåga att inom sitt eget väsens begräsningar vara sin egen orsak. Självmakten avfärdar all determinism och alla försök att reducera den mänskliga personen till en robot som är mekaniskt betingad enbart av utomstående orsaker.

Syndafallet ledde dock till att människans väsen blev inriktat på sig själv istället för på sitt naturliga mål – den Varande (ho ôn). Människan har i sitt väsen en naturlig törst efter den Evige och Oändlige, men genom att falla i egenkärlek (filautia) fördärvades människans naturliga drifter och riktades bort från sitt egentliga mål – Gud. Människan skilde sig genom fallet från Gud – odödlighetens och oförgänglighetens källa.^[2]

Lidelserna och huvudlasterna
När vi begrundar mänskligt handlande och beteende inser vi att människans vilja och vana framför allt påverkas av tre aspekter: förnuft (logos), begär (epithymia), och avsky (thymos). Den klassiska filosofin kallar dessa aspekter för själens tre delar. Det två senare aspekterna kallas för de oförnuftiga drifterna och de andliga författarna kopplar dem till kroppen, medan förnuftet ses som en aspekt som kommer från människans ande och förstånd (nous).

Ur dessa tre drifter – som i sig inte är onda eller dåliga – flödar de åtta huvudlasterna eller huvudlidelserna (från vilka alla andra laster flödar). Dessa är resultatet av den fallna människans egenkärlek som försöker reducera allt annat (Gud, medmänniskorna och tingen) till objekt för det egna jagets tillfredsställelse och njutning. De åtta huvudlaster (med sina motsatta dygder) är följande:

1. Glupskhet (Måttlighet).

2. Okyskhet (Kyskhet).

3. Girighet (Givmildhet).

4. Dysterhet (Glädje).

5. Vrede (Mildhet).

6. Leda (Frid).

7. Skrytsamhet (Blygsamhet).

8. Högmod (Ödmjukhet).

De första tre flödar ur människans begär (epithymia), följande tre ur människans avsky (thymos), och de avslutande två ur människans förnuft (logos).^[3]

Lidelsefrihet (apatheia) är det tillstånd då människans tre drifter har återställts genom att syndafallets egenkärlek ersätts av människans återupprättade naturliga gudskärlek. Detta tillstånd kan beskrivas som att människan avskyr synden, begär Gud och förenar sitt förnuft (logos) med Guds Ord (Logos) och inser därför meningen som finns utsådd i allting i hela skapelsen (logoi spermatikoi).

Egenkärlekens tre främsta uttryck
Syndafallets följder kan också beskrivas genom de tre primära drifter som egenkärleken (filautia) tar sig uttryck i: självhävdelse (kendoxia), njutningslystnad (filhêdonia) och habegär (filargyria). Dessa tre drifter har olika objekt genom vilka de utan framgång försöker släcka människans naturliga törst efter den Oändlige och Evige. Självhävdelsen har som sitt objekt jaget eller förnuftet. Njutningslystnaden har som sitt objekt kroppen. Habegäret har som sitt objekt världen och tingen.

Det naturliga bruket av de krafter som tar sig uttryck i dessa drifter sammanfaller med Kristi tre ämbeten som de troende får del av genom det heliga dopet in i Kristus och Andens gåva i krismasmörjelsen. Nämligen att som präst frambära skapelsen som offer åt Gud; att som profet förkunna Gud för skapelsen; att som kung härska som Guds ställföreträdare över skapelsen.

Genom syndafallets egenkärlek så missbrukar människan de naturliga krafter hon har för att kunna utöva dessa ämbeten. Den fallna människan frambär skapelsen som ett offer åt sig själv genom njutningslystnaden, hon förkunnar sig själv för skapelsen genom självhävdelsen, och hon försöker stjäla skapelsen åt sig själv genom habegäret.

De evangeliska råden: kyskhet, fattigdom och lydnad
Nya testamentet ger oss tre råd för att omvandla dessa krafter så att de används till Guds ära och själens frälsning: kyskhet, fattigdom och lydnad. Dessa tre evangeliska råd efterföljs i sin mest radikala form i klosterlivet. Fattigdomen handlar först och främst till att sluta försöka stjäla skapelsen från Gud.

Den kristna lydnaden är grundläggande i den kristna tron. Kristen lydnad är dock inte blind underkastelse – att göra sig själv till ett objekt för någon annan – utan innebörden av kristen lydnad framkommer om man begrundar att det grekiska ordet (hypakoê) betyder hörsamhet – lyssnande. Den kristna lydnaden handlar om att öppna upp sig för den Andre – att bli ett du i förhållande till ett vi – istället för att som den fallne egenkäre människan försöka reducera allt och alla endast till objekt för det egna subjektet.

Den kristna lydnaden kan i en kristen gemenskap (t.ex. familjen eller klostret) övas upp genom ömsesidig lydnad, vilket innebär att man ber varandra om välsignelse innan man påbörjar något verk. Ett annat sätt att i vardagen öva upp kristen lydnad är att ha som föresats att i alla småbeslut rätta sig efter andra så länge det inte strider mot det kristna samvetet.

Eftersom en noggrann läsning av Nya Testamentet, eller valfri skrift med titeln De virginitate från Mignes patrologi,^[4] visar den teologiska och eskatologiska innebörden av kyskheten så skall vi här nöja oss med det praktiska. Även om senare psykologer och psykiatriker (t.ex. Viktor Frankl) har kritiserat Freud för att han ganska onyanserat och enkelspårigt framförde sexualdriften som människans huvudsakliga drivkraft, så kvarstår faktum att sexualdriften är en irrationell stark drift hos människan.

Den effektivaste tekniken för att kontrollera sexualdriften som vi finner hos de andliga författarna skulle kunna kallas för passivt motstånd. Det handlar om att när man märker av en sexuell impuls så skall man lägga märke till den utan att reagera på den. Man skall självklart inte ta emot impulsen (låta den utvecklas till en fantasi), men man skall heller inte göra aktivt motstånd mot den genom att försöka förtränga eller förneka den, utan istället helt enkelt lägga märke till den och låta bli att reagera på den tills den upphör. ^[5] Kyskhet är en dygd som inte erövras genom högmodig viljestyrka, utan genom ödmjuk villighet. I övrigt räcker självkännedom och sunt förnuft – undvik beteenden, samtal, situationer och annat som motverkar kyskheten. (Lägg dock märke till att de här råden är hämtade från andliga författare som först och främst riktar sig till munkar).

De tre följeslagarna: bön, fasta och allmosa
Det kristna livets tre följeslagare som Kristus undervisar om i bergspredikan är också kopplade till dessa tre drifter: bönen, fastan och allmosan. (Se Matt.6:1-18). Bönen uttrycker den kristtrognes prästerliga ämbete genom vilket man upplyfter sitt hjärta och sinne till Gud för att förena sin vilja med Guds vilja så att hela ens väsen blir ett offer åt Herren.^[6]

Fastan är ett uttryck för den troendes profetiska ämbete, som förkunnar att den kristtrogne är en främling i denna världen på väg till den himmelska måltiden. Under Kyrkans allra äldsta tid var fastan helt eskatologisk vilket innebar att den endast varade några få dagar, men att man helt avstod från föda. Genom klosterväsendets framväxt kom fastan att förenas med askesen (övningen) och därmed bli mer måttlig och långvarig. Dock har fastan aldrig förlorat sin eskatologiska dimension i Ortodoxa kyrkan, eftersom man i fastan är så gott som vegan, vilket uttrycker en eskatologisk längtan till det paradisiska tillståndet där det rådde frid i skapelsen och människan inte dödade andra levande varelser. ”Gud sade: ’Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.’” (1Mos.1:29).

Allmosan är ett uttryck för den troendes kungliga ämbete. Med allmosa förstår den kristna tron barmhärtighetsgärningar överhuvudtaget. Genom att utöva barmhärtighet efterliknar den kristtrogne Gud och förenar sin verksamhet (energeia) med Guds verksamhet (energeiai), vilket innebär att man börjar förverkliga likheten med sin Urbild Den kyrkliga traditionen har formulerat sju kroppsliga och sju andliga barmhärtighetsgärningar till vägledning för den enskilde troende:

De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna:

1. Ge mat åt de hungrande.

2. Ge dryck åt de törstande.

3. Klä de nakna.

4. Ge husrum åt främlingar.

5. Besöka sjuka och fångar.

6. Verka för frihet åt de fångna.

7. Begrava de döda.

De sju andliga barmhärtighetsgärningarna:

1. Undervisa okunniga.

2. Råda villrådiga.

3. Trösta bedrövade.

4. Tillrättavisa syndare.

5. Förlåta oförrätter.

6. Bära orättvisor.

7. Be för levande och döda.

Det andliga livet stadier
Det andliga livet har framför allt tre stadier eller tillstånd. Man måste dock lägga märke till att dessa stadier inte är någon tidtabell, utan endast betecknar olika dynamiska faser i gudsrelationen. Precis som i alla relationer så gör man inte alltid framsteg, utan ibland gör man snedsteg som leder till bakslag i relationen. (Det är alltid olyckligt när människor misstar snedsteg för framsteg).

De tre tillstånden beskrivs oftast av de andliga författarna antingen utifrån tillståndets subjektiva kännetecknen (t.ex. Johannes Cassianus), eller utifrån tillståndets objektiva kännetecken (t.ex. Johannes Klimakos), eller utifrån vilket mysteriums nåd som förverkligas i tillstånden (t.ex. Nikolaos Kabasilas).

Indelningen utifrån tillståndens subjektiva kännetecken är följande: Guds tjänare; Guds daglönare; och Guds barn eller vänner. Det första tillståndet betecknar de kristtrogna som gör Guds vilja av fruktan. Det andra tillståndet betecknar de kristtrogna som gör Guds vilja i hopp om belöning. Det tredje tillståndet betecknar de kristtrogna som görs Guds vilja enbart av kärlek till Gud.

Indelningen utifrån tillståndens objektiva kännetecken är följande: rening, upplysning, och fullkomning eller förening. Reningen är rening från lasterna genom att kämpa den goda kampen mot lidelserna och sträva efter att erövra dygderna. (Man skall aldrig nöja sig med att endast stå emot lidelsernas anfall, utan snabbt gå till motangrepp genom att utöva den motsatta dygden). Upplysningen är när den helige Andes gåvor och frukter (se Jes.11:2,3; Gal.5:22,23) framträder i den kristtrognes renade hjärta. Fullkomning eller förening betecknar det saliga skådandet av Guds oskapade härlighet och fullkomlig ömsesidig delaktighet genom nåden av den allheliga Treenighetens kärleksgemenskap.

Indelningen utifrån vilket mysteriums nåd som förverkligas i den kristtrogne är följande: dopet; krismasmörjelsen (Andens sigill); och Eukaristin (Kommunionen). Dopets nåd förverkligas genom att människan verkligen dör bort i Kristus från den gamla människan. Krismasmörjelsens nåd förverkligas genom att människan tar emot den helige Andes gåvor och frukter (se Jes.11:2,3; Gal.5:22,23). Eukaristins nåd förverkligas i att människan förenas med Gud genom nåden och blir ömsesidigt delaktig den allheliga Treenighetens kärleksgemenskap.