|
Bland Kyrkans heliga har alltid funnits filosofer, andliga
lärare och vägledare som både förklarat och försvarat den kristna
tron. Dessa kallas de heliga fäderna och deras undervisning har
haft patristisk (av grekiskans ord för fader) status. De första fäderna
fick försvara den kristna tanken och tron "en Kristus som blivit
korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för
hedningarna". (1 Kor 1:23) Dessa kallas apologeter. Tack vare
apologeterna och deras filosofiska kunskap kunde en dialog inledas och
denna dialog ledde till att den kristna tron spreds ofattbart snabbt i det
romerska imperiet och i de hellenistiska områdena.
Många fäder kämpade en hård strid mot sekterister och heretiker.
Sekteristerna och heretikerna var mycket farligare för den unga kyrkan
än grekerna som först skrattade åt henne. Sekteristerna och heretikerna
arbetade inom kyrkan och var ofta mycket "fromma" och
religiösa. Areios var en asket som var beundrad och respekterad bland
hamnarbetare och vanligt folk. Han diktade enkla visor och andliga sånger
som alla kunde sjunga. Men det var inte för att förkunna Kristus, utan
för att reformera samhället. Kristus var för honom den fullkomliga
människan, den nye Adam, en förebild för framtiden i ett imperium som
höll på att krackelera och störta samman. Kristus var nog en gud eller
gudalik, som Gud (homoousis). Hans motståndare den helige Athanasios
visste att om Kristus inte var Gud själv, född före all tid, av samma
väsen (homoiousis) som Fadern, ja, då fanns det ingen frälsning för
människan. Athanasios var en fader och en profet. Han visste att det
romerska samhället inte hade någon framtid. Det måste gå under och
Kristus måste göra allting nytt. Det var bara ett iota (den
minsta bokstaven i det grekiska alfabetet) striden gällde om, men på
detta iota vilade Kyrkans framtid och tro, inte minst hennes
trovärdighet.
Heresi betyder val av vissa sanningar. En heresi förstör kyrkan inifrån
och splittrar helheten. En heresi hotar fullheten (allt är viktigt och
centralt) och är därmed ett dödligt hot mot Kyrkan i tiden. Heresin
slår sönder den enskilda människan också. Hon blir förvirrad och vet
inte längre vad hon ska tro. Heresin slår sönder församlingslivet och
splittrar de troende. Heresin sår hat. Heresin lovar guld och gröna
skogar (som Absalom när han ställde sig vid porten till staden och
lovade att alla som kom till honom skulle få sin rätt. Vilket han
förstås inte höll. Lika lite som andra sekter och heresier), men
trälbinder människor kring en idé, mer eller mindre absurd.
Det finns mer eller mindre farliga heresier också. Det finns människor
som älskar Kyrkan, men som tar miste på vissa punkter. Några av den
ortodoxa kyrkans fäder hade förstått vissa saker fel. En sådan var
Origenes. Han var en äkta kristen som inte riktigt visste var gränsen
för gnosticismen gick.
Det finns inga fullkomliga fäder. Därför finns det element av heresi i
alla fäders skrifter.
Fäderna är en källa till kunskap om Gud. Alla fäder var inte andliga
kämpar som stred mot heresier, alla var inte apologeter och filosofer.
Det finns fäder som på ett enkelt sätt förklarar den kristna tanken
och berättar om Kristus Gud. Det finns fäder som fördjupar den kristna
tron och det finns fäder som är specialister på det andliga praktiska
livet. Dessa sistnämnda är i sanning bärare av Gud, Theoforos. Bland
dem finns många kvinnor, unga människor, ja, barn och änglar i köttet,
nämligen helgade munkar och nunnor. De är kyrkans atleter och elit.
Den ortodoxa kyrkans nådesordning är väg i tre stadier: rening,
upplysning (av nous) och förening med Gud genom Kristus i den helige
Ande. Mystikerna har nått det tredje stadiet. De är gudomliggjorda.
De heliga motsäger inte varandra. Fäderna, oavsett hur de klassificeras
- som filosofer, apologeter, pastoralteologer, asketer eller mystiker,
alla öser sin kunskap om Gud ur sin levande kristna erfarenhet. Denna
erfarenhet var för dem alla en realitet. Deras briljanta intelligens,
deras rena och upplysta nous och deras rättfärdiga liv är ännu en
källa för oss, en källa till kunskap om samma Gud, ty han är densamme
i går, i dag och i evighet.
De heliga fädernas skrifter är inte ofelbara, ty ingen kan ensam äga
fullhetens ljus, ingen påve, ingen patriark, ingen helig fader. Detta är
den ortodoxa kyrkans lära. Tillsammans utgör fäderna den liturgiska och
bibliska grunden för den kristna tron. Vi lär känna Gud, Fadern, Son
och helig Ande när vi studerar de heliga fäderna.
Somliga fäder har blivit universella. De talar från tid till tid. Jag
skall räkna upp några av dem: Ignatios av Antiokia, Irenaeus av Lyon,
Athanasiois av Alexandria, Basileios den Store, Gregorios av Nyssa,
Gregorios av Nazian (Teologen), Johannes Chrysostomos, Kirillos av
Alexandria, Johannes av Damaskos, Kirillos av Jerusalem, Maximos
Bekännaren, Fotios av Konstantinopel och Gregorios av Palamas. Bland de
asketiska och andliga lärarna må vi nämna: Anthonios av Egypten,
Makarios av Egypten, Johannes av Stegen, Isak av Syrien, Efraim av Syrien,
Simeon den Nye Teologen m fl.
|