|
Föreläsning Sophiaseminarium
lördagen 29 okt 2005
I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi en enda Herre, Jesus
Kristus, Guds enfödde Son,/ född av Fadern före all tid;/ ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud;/ född och icke skapad; av samma väsen som Fadern.
Ordet ljus är så
centralt i Bibeln och det kristna symbolspråket att det kan kännas utnött
och är det väl också om det bara är en fråga om symbolspråk eller
religiösa uttryckssätt. Och om man med symbol menar ett tecken som ersätter
verklig närvaro av den eller det som symbolen sägs representera.
När vi i Ortodoxa
Kyrkan talar om symbol är vi både överens med Kant och inte överens
med Kant. Han menar att symbolen är en skärningspunkt mellan phenoumena
och noumena, alltså mellan tinget och tinget i sig, mellan det vi kan ha
kunskap om och det som vi inte kan ha kunskap om. Skärningspunkten dras
ut till en linje, en gräns för vår kunskap. Kant förbjuder oss inte gå
över nämnda gräns, vilket Wittgenstein gör. Här är vi alltså inte
överens. Symbolen för oss ortodoxa är inte en skärningspunkt som
dragits ut till en linje, en gräns, utan punkt som utvidgats till en
cirkel, ett rum, där det verkligt spännande och intressanta börjar.
Detta rum utforskar Tarkovskij i sin film Zonen, gränsens tredje rum, som
kan bestå av skräp, svarta hundar, meningslösa riter, oväntade och
irrationella gärningar och handlingar för agnostikern, som varken har
eller vill ha kunskap.
Man skulle kunna säga att Tarkovskijs zon i filmen Zonen är
synonym med agnoia, som betyder okunnighet. Allt
som finns i Zonen är skräp som människans lidelser har producerat.
Zonen är människans yttersta förnedring i splittring, ensamhet och
meningslöshet. Det största
skräpet är individen, som lidelserna skapat. Denna individ försöker
att med alla lidelser till buds bevara sitt liv och bli autonom gud, i en
gigantisk polyteistisk epifani, gudsuppenbarelse, som vi bevittnat sedan
renässansen i väst. Vi vördar eikon, urbilden, västvärlden dyrkar
eidol, idolen, avguden, den av lidelsen skapade individen, vars helvete är
den andre, som Sartre, mannen som hade fel i allt, säger.
Motsatsen till individen är personen, som i motsats till individen är född
av transfigurerade, förklarade drifter, passioner, energier.
Denna inledning till
ämnet Det oskapade ljuset kan i förstone te sig besynnerligt, men är
det inte alls. Samma inledning till ämnet finner vi i alla de tre
synoptiska evangelierna. Jesus förklarar korsets väg, individens död
och personens födelse i mötet med det oskapade ljuset på Tabor. Självförnekelsen,
självplågeriet, det som senare kom att kallas imitatio Christi, var på
modet under fornkyrkans tid: stoicismen, som dessvärre kom att prägla
kyrkan genom de politiskt korrekta. Stoisk askes har individuellt värde
och det sker inte i frihet och leder därför aldrig till målet, till föreningen
med Gud, till théosis, till Guds rike som är det oskapade ljuset.
Det som utmärker den
som befinner sig på vägen till Guds rike, är en allt fullkomligare
person i frihet och en allt svagare individ i allt större bundenhet.
Personen är medveten i sina beslut, individen förs av tidens vindar än
hit än dit. Ju större framsteg på vägen mot Guds rike, det oskapade
ljuset, desto mer medveten blir personen. Hon blir mer och mer personlig,
sådan som Gud en gång skapade henne, hon blir mer och mer vaken och
medveten. Individen går mot allt större skymning, mörker och död.
Detta medvetande
kallar vi ortodoxa gnosis. Agnosis är motsatsen, själens sovande tillstånd.
Hl aposteln Paulus säger: En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu
blivit ljus. Lev som ljusets barn (Ef. 5:8-9) ”I ditt ljus ser vi
ljus”, utbrister David. (Psalt. 36:10). Därför heter det: ”Vakna, du
som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.”
(Ef. 5:14).
Lärjungarna hade
mycket svårt att förstå Jesu tal om Guds rike. Jesus fick om och om
igen förklara i liknelser, han fick varna för missuppfattningar och förvrängningar.
Guds rike är ingen skapad verklighet. Man kan inte säga att det är här
eller där. Det är entos hymin, vilket kan betyda både inuti er och mitt
ibland er. Somliga trodde Guds rike skulle skapas av politiker, andra att
det skulle skapas med svärd i hand. Åter somliga menade att det låg i
framtiden, att vi skulle bli delaktiga av det när vid dör. Allt detta är
fel, det ligger varken bak i tiden eller fram tiden. Det ligger inte alls
i tiden. Jesus sade att Guds rike var nära. Men Moses såg det långt
innan det kom nära med Jesus. Redan i 2 Mosebokens 33 kapitel, vers 11
talade Herren till ”Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar
till en annan.” Var har Moses sett Guds ansikte? Han såg det inte medan
han levde sitt jordeliv, ty "ingen kan se Gud och leva." Nu ser
Han Guds ansikte på Tabor. Men hur kan Han göra det? Moses har ju varit
död sedan länge? Den frågan ställde även fariséerna. Hur kan Abraham
ha sett Jesu dag. Jesus var ju bara 30 år och Abraham död sedan länge?.
Alltså kan
detta inte skett i tiden. Det kan inte ha skett i den skapade verkligheten
överhuvudtaget, ty de hör ihop. Enligt Basileios den Store har Gud
aldrig skapat tiden, den har börjat med rummet. Alltså måste Guds rike
vara utanför rummet. Det är icke skapat och det är ljus, oskapat ljus.
Det är utanför tiden, i Guds rike, det noetiska, osapkade rummet, där
de möts. Det rummet är Tabor.
Matteus: Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden
förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.”
Markus: ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden
förrän de har sett Guds rike komma med makt.”
Lukas: Jag försäkrar er: några av dem som står här skall inte möta döden
förrän de har sett Guds rike.
Därefter tog han Petrus,
Jakob och Johannes upp på ett högt berg, där Han förklaras. Denna förklaring,
detta ljus kallar Han själv Faderns härlighet och Guds rike. Detta berg
omnämns inte med namn, ty det finns inte i det skapade rummet. Hur hade
de kunnat se Mose och Elia i så fall? Det hände inte i skapat rum, alltså
hände det inte heller i någon av veckans sju dagar, utan i ljuset av den
åttonde dagen som inte är skapad. Där kan Herren tala till Moses som en
människa till människa. Guds rike är det oskapade ljuset, den åttonde
dagens oskapade verklighet. I ditt ljus ser vi ljus. Detta är de ortodoxa
fädernas undervisning. Delaktigheten i det oskapade ljuset medför
delaktighet i Guds oskapade energier av treenigheten, som på berget inte
är tre lågor utan ett odelat och enkelt ljus, treenigheten.
Treenighetens
hypostaser är också närvarande, men inte som ljus utan som Faderns röst:
”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Molnet som rösten
kom ur var den helige Andes närvaro. Hypostasen enhet är det lysande
molnet: Fadern är ljus, Sonen är Ljus och Anden är ljus. Ljus av ljus,
sann Gud, född och icke skapad. Och Anden utgår av Fadern och som
tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras.
Moses, de heliga och
de rättfärdiga, gudomliggjorda kan också transfigureras, men de är
inte själva orsaken till detta. Lukas säger att Jesus bad och under bönen
blev han transfigurerad. Det oskapade ljuset kom inifrån Hans gudomliga
natur, ty Han är Gud av naturen, vi av nåden. Vi måste drabbas av det
oskapade ljuset, vi äger det inte. Och somliga får aldrig möta det förrän
i fullbordan i Guds rike. Det är tre av tolv som i alla tider skådar
rikets oskapade ljus förrän de ser döden i vitögat.
Varför väljer Jesus
dessa tre: Petrus, Johannes och Jakob? Vi vet inte, men Petrus älskade
Jesus mer än alla andra och Johannes var mer älskad av Jesus än någon
annan och Jakob var den som först av de tolv bevisade sin kärlek genom
martyrdöden i Jerusalem. Vi sjunger i vår kyrkas troparion att han
visade dem sin härlighet i enlighet med deras andliga mognad. Det är en
ortodox tanke. Vi har alla en fri vilja att välja zoopoios nekrosis, den
livgivande dödens väg, där individen dör och personen får liv. De som
vandrar den vägen erfar det oskapade ljuset som nådens Guds rike och som
Herrens paradis medan de som här och där möter Gud
längs en annan väg, den breda, upplever det oskapade ljuset som eld, som
brinnande, förtärande eld.
Detta gäller hela
skapelsen. Här är nyckeln till Uppenbarelsebokens syner och visioner.
Skriften ser Kristi andra ankomst som både död och transfiguration, förklaring.
Detta är också två aspekter av samma sak. ”Och han som satt på
tronen sade: ’Se jag gör allting nytt!’” (Upp.21:5)
Detta samband är inte
bara kronologiskt såtillvida att det blir en förvandling i rummet och därmed
i tiden, utan händelsen är också ontologisk, enligt Jesu egna ord i
Matteus: Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen
mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter
skakas. Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och då skall
alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen
komma på himlens moln med makt och stor härlighet…(Matt. 24:29-30).
Detta strax efter, eller genast och då/sedan etablerar en direkt kontakt
mellan den kosmiska katastrofen och Herrens ankomst, Hans parusi.
Sambandet uttrycker en inre enhet mellan händelsen och tidsålderns slut.
Detta kan inte tolkas bokstavligt utan är ett apokalyptiskt språk som
också återfinns på andra ställen i Bibeln. Bilden är ju någon sorts
paradox: världen skall gå under i en kosmisk eld samtidigt som den inte
alls går under utan transfigureras inifrån: nya himlar och en ny jord.
Petrus uttrycker det mycket dramatiskt: Men de himlar och den jord som nu
finns är i kraft av samma ord sparade åt elden; de bevaras till domens
dag då de gudlösa skall förintas.
Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som
tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att
Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull,
eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall
få tid att omvända sig.
Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna
med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan
gjort där förgås. När nu allt detta skall upplösas, då måste ni
leva heligt och fromt på alla sätt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar
dess ankomst, dagen som får himlarna att upplösas i eld och
himlakropparna att smälta i hetta. Men efter hans löfte väntar vi på
nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. (2 Petr. 3:7-13).
Den här kosmiska katastrofen fyller människorna med ofattbar terror
antiquus, naturlig ångest, ty världen kommer att passera dödens portar,
inte bara genom enskilda människors död, utan en kosmisk död som hela
skapelsen själ genomgår. Samtidigt träder den andra aspekten in på
scenen: hjärtan fylls med uppståndelsens glädje.
Den kosmiska katastrofen är inte bara fysisk utan metafysik och
metaempirisk. Himlarna försvinner med ett dån och elementen smälter.
Det betyder att vi skall finna fysiska och historiska tecken som förklarar
denna katastrof: . Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se
till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu
inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir
hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt
detta är början på födslovärkarna. (Matt. 24:7-8)
När detta sker är mänskligheten övertygad om att världen är stabil.
Just när folk säger: ”Allt är lugnt och tryggt”, då kommer
katastrofen lika plötsligt som värkarna när en kvinna skall föda, och
de slipper inte undan. (1 Tess. 5:3). Den här kosmiska katastrofen är
inte enbart en naturlig process av evolutionen. (Därav lugnet; man tror
att solen slocknar, men det tar miljarder år och är en naturlig sak.)
Denna händelse kommer att spränga dessa gränser och dess förutsättningar
en metaempirisk förvandling av det kosmiska varandet, av själva varat.
Detta föregås av destruktion som i sig bär transfigurationen och hör
ihop med Kristi andra ankomst, parousin. Den här världen kommer inte att
se parousin, eftersom själva parousin uppenbaras först inifrån världen.
Den skall förklaras av parousins oskapade ljus som skall synas från väst
till öst. Världen kommer inte att stå likgiltig inför detta. Allt
skapat skakar, till och med krisgrupperna.
Den protestantiska världen ser i Kristi förklaring ”Jesus allena”. För
den ortodoxa Kyrkan är förklaringen en trinitarisk epifani. Så är också
den kosmiska förklaringen. Fadern sänder Sonen som kommer i den helige
Andes härlighet. Sonens kenosis var i Jesus. Han var dold i världen, Gud
av Gud. På pingstdagen kom Anden och nu är Andens kenosistid. När Sonen
var förnedrad kunde man håna honom, men när han kommer tillbaka då
skall det synas från väst till öst. Jesus talar om synd mot Anden.
Alltså finns det också en Andens kenosis och den pågår just nu och är
en fortsättning av Sonens kenosis. Men Anden finns i världen genom
Kyrkan, där människan förhärligas. Medan krigen pågår och de
kosmiska krafterna darrar går världen osynlig genom Kyrkan mot
transfigurationen som är Kristi ankomst i härlighet i den helige Andes
fulla kraft.
Hl Paulus visste detta när han i Jerusalem förklarade att …himlen måste
behålla honom till den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat
genom sina heliga profeter från tidens början. (Apg.3:21) Världen kunde
i sitt nuvarande tillstånd av suckan och längtan efter Guds barns förlossning
inte bära den förhärligade Kristus, det oskapade ljuset. Himlen måste
förvara honom tills världen går igenom transfigurationens eld som inte
kan förtära den, ty den motstår elden genom Anden i Kyrkan och den kan
inte förintas ty Kristus är i den och då är Kristus i härlighetens
glans, skapelsen likaså. Detta är ingenting annat än slutet på kenosis,
även Andens kenosis. Från denna stund är Anden fullt verksam. Då skall
han inte uppenbaras i tungor av eld på en bestämd plats utan som den
transfigurerade skapelsens eld.
Vi måste förstå Skriftens rika språk. Den talar om eld i två
betydelser, som vi sett. Som uttryck för vrede och destruktion, men elden
betyder också det oskapade ljuset. Hur har vi kunnat förbise detta? Det
finns många bibelställen som talar om detta: den brinnande busken (Ex.
3:2, 19:18), Hesekiels vision (Hes.1 ff.) Det brinnande molnet (Gen.
13-14, Ex. 14:19-20, 34:5, 40:34-38, Num. 9:15-19, 1 Kon. 8:10) I Nya
testamentet är denna theofani pneumatologisk och uttrycker Andens närvaro.
”Han skall komma i helig Ande och eld.” (Matt.3:11, Luk. 3:16).
Kristus blev förklarad i oskapat ljus genom Andens närvaro i Hans
energier, oskapat ljus. Tungorna av eld är Andens eld. I pingstdagen
finns ett eskatologiskt perspektiv. Jag tänker på Joels bok, 2:28-32,
samt Apg. 2:17-21, där Petrus citerar Joel:
Det
skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över
alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män
skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och
tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall
profetera. Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och
tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök. Solen skall vändas
i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande.
Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.
Den lilla eskatologin sker på pingstdagen, men är i sak samma som den
stora, den Kristus talar om i Matteus 24.
Hur kunde den lilla parousin äga rum utan att världen gick under?
Skriften säger ju om och om igen att vi inte kan möta det oskapade
ljuset utan att förgås. Jakob blev halt. Saulus blev blind. Han kunde
inte se på grund av ljuset och dess härlighet. Det oskapade ljuset kan
inte uppenbaras före parousin. Lärjungarna såg en partiell förklaring
och de kastas till marken, bär sig dumt åt eller somnar. Moses fick tala
med Gud i skuggan av handflatan.
Den lilla parousin är möjlig endast genom inkarnationen. Anden vilar över
Sonen och Sonen är närvarande i sin kropp på jorden, Kyrkan, den nya
skapelsen, förebilden för den nya jorden, och de nya himlarna då Gud
skall bli allt i alla.
Än så länge är Kristi härlighet dold i himmelen. Anden är Kristi härlighet.
Han är inte uppenbarad fullt ut. Kristi parousia följs av Andens
parousia. Han kommer med Kristi härlighet till skapelsen.
Skapelsen skall dö som vi. Men vi uppstår i det oskapade ljuset.
Hela skapelsen går mot transfigurationen. Bibeln har många bilder för
denna.
Och en av de sju änglarna med de
sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade
till mig och sade: ”Kom, jag skall visa dig bruden, Lammets hustru.”
Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg och visade mig
den heliga staden Jerusalem, som kom ner ur himlen från Gud, full av Guds
härlighet. (Upp.21:10-11).
Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är
dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för
att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess
lampa...(vv.11-23)
Och: och folken skall leva i detta ljus. I detta oskapade ljus.
Den nya skapelsen är
befriad det stora Babylon.
Den nya skapelsen bär
ingen destruktion i sig. Och en väldig ängel tog upp en sten, stor som
en kvarnsten, och kastade den i havet och sade: ”Så skall den stora
staden Babylon med våldsam kraft slungas i djupet och aldrig finnas
mer.(Upp. 18:2-21)
Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är
dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för
att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess
lampa, och folken skall leva i detta ljus.
|