.ortodox tro

Aposteln Andreas

 

Står inte mycket om Andreas i Bibeln

Namnet ”andreios” betyder mod på grekiska och vi skall titta lite närmare på hans karaktär utifrån detta.

Andreas var bror till Petrus och vi vet att Andreas liksom evangelisten Johannes var lärjungar till Johannes Döparen (Joh 1:35). Andreas och Petrus bodde i Betsaida och man tror att Andreas var ogift och bodde i samma hushåll som sin bror. Petrus var ju gift. Båda bröderna var i alla fall fiskare till yrket.

Att Andreas var lärjunge till Johannes Döparen säger oss en del om hans längtan efter Guds Rike. Johannes Döparen var ju en väckelsepredikant som inte var särskilt väl sedd bland det religiösa etablissemanget. Det krävdes mod att gå emot den egna äran, när man som Andreas inte bara var en hemlig beundrare av Johannes Döparen, utan en riktig lärjunge. När sedan Johannes Döparen ser Jesus och säger åt sina lärjungar: ”Där är Guds Lamm som tar bort världens synder”, så bryter Andreas upp direkt och börjar följa Jesus. Det krävs mod även här att bryta upp från sin väckelserörelse och ge sig ut på okända vatten. Betänk då att Jesus ännu inte hade några lärjungar och var helt okänd. Andreas hade kunnat betrakta Jesus på lite avstånd först, innan han blev en mera etablerad lärare.

Jesus frågar Andreas och Johannes: ”Vad vill ni?” De svarade: ”Mästare var bor du?” Jesus svarar dem då: ”Följ med och se!”

Det behövdes inte mer än en eftermiddag tillsammans med Jesus förrän Andreas berättar om Jesus för sin bror Petrus och säger till honom: ”Vi har funnit Messias!”. Andreas var alltså både den första lärjungen och även den första ”missionären”.

Ett bra tag senare berättar Lukas att Jesus predikade från Petrus båt och när han slutat predika sade han till Petrus: ”Ro ut på djupet och kasta ut näten”. Petrus svarade: ”Mästare vi har fiskat hela natten och inte fått något, men på ditt ord skall jag kasta ut näten igen.” I samma fiskelag som Petrus och Andreas fanns även Jakob och Johannes, Sebedaios söner. När de fick så mycket fisk att näten höll på att gå sönder sade Petrus: ”Lämna mig herre för jag är en syndig människa”. Jesus sade då: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Då lämnade de allt och följde honom(Luk 5:11) och detta gällde säkert hela fiskelaget med Andreas, Jakob och Johannes.

När lärjungarna listas i evangelierna, så kommer Andreas namn alltid bland de 4 främsta och påven Gregorius den store lade till Andreas namn strax efter Fader Vår, tillsammans med Gudaföderskans, Petrus och Paulus namn, som förebedjare i tider av särskild nöd, vilket också vittnar om den tidiga kyrkans höga tankar om Andreas. Det är därför lite förvånande att Andreas inte nämns alls i t ex Apostlagärningarna och vi har heller inget brev bevarat av Andreas.

Förutom berättelsen om hans kallelse, så nämns Andreas. ytterligare vid 3 tillfällen i Evangelierna:

1. Vid Tiberias sjö när Jesus mättade 5000 med 5 bröd och 2 fiskar (Joh 6:8). Jesus sade: ”Var skall vi köpa bröd till alla dessa?” Filippos kommenterar: ”Inte ens om vi hade 200 denarer skulle det räcka till mer än en liten bit”. Då kom en pojke fram till lärjungarna och sade med ett barns enfaldiga tro: ”Jag har 5 bröd och 2 fiskar – säg det till Mästaren – han kan kanske göra något av dessa” Andreas hade kunnat vifta bort pojken och sagt att det inte var någon idé att ens visa detta för Jesus, men Andreas var kanske en människa som hade modet att ta sig an även de minsta och när han kommer fram till Jesus tillsammans med pojken och säger till Jesus: ”Här är en pojke med 5 kornbröd och 2 fiskar…”, så måste Andreas även haft modet att våga göra bort sig, ifall Jesus och de andra lärjungarna hade skrattat åt pojkens erbjudande.

2. Strax före påskhögtiden hade en del greker kommit för att tillbe och frågade Filippos om de kunde få se Jesus? (Joh 12:22). Filippos gick då till Andreas först och berättade om denna begäran och sedan gick de båda tillsammans till Jesus. Jesus svarar då med talet om vetekornet som måste falla ned till jorden och dö för att bära frukt: ”Den som älskar sitt liv här i världen förlorar det, men den som hatar sitt liv här i världen skall rädda det till evigt liv”. Varför gick Filippos till Andreas först? Andreas måste bland lärjungarna ha ansetts stått Jesus nära, eller också var han någon som man gick till för att få stöd och hjälp, en person som såg sin medmänniska och som man hade förtroende för.

3. Kanske hörde Andreas till de lärjungar som stod Jesus närmast, eftersom det 3:e tillfället då Andreas namn nämns är i Mark 13:3, då det står att Jesus satt på Olivberget och var ensam med Petrus, Andreas, Jakob och Johannes(det ursprungliga fiskelaget!) och lärjungarna frågar Jesus om när dessa kommande prövningar skall inträffa. Då är det lite märkligt att just Andreas inte fick närvara vare sig på förklaringsberget, vid uppväckelsen av Jairus dotter eller vid Getsemane örtagård. Varför inte just han, medan de övriga i samma fiskelag fick vara med? Detta tyder på att Andreas relation med Jesus måste ha varit otroligt stabil för att man skall tåla en sådan sak utan att bli bitter eller avundsjuk. Att klara av sådant förutsätter en otrolig ödmjukhet. Tänk bara vad det måste ha känts hos Andreas när Petrus viskar åt Andreas efter förklaringsberget: ”Du anar inte vad vi fick se uppe på berget, men vi får inte säga något till någon ännu”. Den helige Nikon av Optina skriver: ”Genuint heligt mod är alltid förenat med stor ödmjukhet. En ödmjuk person är alltid redo att uthärda allting, både till det yttre och till den inre människan i och med att han eller hon alltid anser sig förtjäna, inte bara de prövningar och sorger som kommer i hennes väg, utan hon tänker att egentligen vore hon värd större prövningar än de hon genomgår. Det är omöjligt att uppröra eller skapa förvirring hos en ödmjuk person i och med att hon är redo för allting.” Nikon säger också: ”Den fasta uthålligheten i prövningar och sorger motsvarar martyrskapet.” Den helige Antonius av Optina säger: ” Vilka prövningar du än möter och vilka motgångar som än drabbar dig, så skall du säga: ”Jag kommer att uthärda detta för Jesu Kristi skull” – Bara säg det och det kommer att bli lättare för dig, eftersom det finns stor kraft i detta namn.” Om vi översätter detta till våra förhållanden, så skulle det kunna motsvara ett förhållningssätt där man frimodigt deklarerar: ”Må det komma vilka prövningar som helst – genom Kristus kommer jag att med glädje uthärda allt som kommer i min väg under livet.” Hur många är beredda att stå upp och ärligt säga detta? ”Kom an prövningar, sjukdomar och andra lidanden – ge mig det värsta!”. Det finns en bön i en ortodox bönbok av metropolit Filaret av Moskva där det står: ”Jag vågar varken be om kors eller om tröst” och när jag ber den bönen, så är nästan också det för mycket för min feghet, eftersom man helst bara skulle vilja be om tröst och undvika korsen. Där har jag mycket kvar till Andreas mod som han uppenbarade inte minst i samband med hans död på korset. Var och en som kan säga ”Salve Krux” och välkomna lidande och prövningar och med förtröstan på Guds omsorg bära sitt kors här i livet har en del av Andreas mod.

Eusebios, kyrkohistorikern som levde mellan 270-339, skriver att Andreas missionsfält i första hand var Skytien, vilket troligen motsvarar dagens södra delar av Ryssland. En del andra källor gör gällande att Andreas verkade tillsammans med Petrus i länder som Bitynien och Pontus, vilket motsvarar områdena söder och öster om Svarta Havet. Det finns källor som beskriver en hel del underverk och fantastiska gärningar som Andreas utförde under sina resor, men jag tänkte inte berätta om dessa i detta föredrag.

Andreas kom så småningom till Patras, en stad i Grekland, och verkade som biskop där. Han blev utsatt för förföljelse av borgmästaren Aegates. Även här framkommer hans mod, för i berättelserna står det att när Aegates hotar Andreas med svår tortyr om han inte offrar till de romerska gudarna, så svarar Andreas: ”Ge mig det värsta du har, jag är inte rädd för korset”.

Andreas hängde på korset i över 2 dagar enligt berättelserna och fortsatte predika hela tiden. Till slut bad folket borgmästaren att de skulle ta ner Andreas från korset, eftersom de märkte att han var en from man, men Andreas ville det inte, utan han ville genom korset förenas med Kristus och så blev det. Enligt berättelsen sade Andreas: ”O Heliga kors, från Herrens lemmar har du fått din eviga form, du länge efterlängtade, uppriktigt älskade och ständigt väntade kors! Nu är min längtande själ redo. Tag mig bort från mänskligheten och giv mig till min Herre. Genom dig må han som frälst mig genom korset ta emot mig”. Vårt kors är också att föras till Kristi avbild och likhet och därigenom blir korset också för oss ett redskap som för oss till vår Herre som Andreas också bad om. Aposteln Andreas dog 30 nov år 60 eller 62 och man firar honom på detta datum fortfarande. Det kors Andreas dog på hade formen av ett X = Andreaskorset.

Andreas reliker är de äldsta kända relikerna som utsöndrat manna och enligt biskopen Gregorius av Tours som levde på 500-talet, så utsöndrades mannat först på årsdagen av Andreas död(30 nov) som en välluktande olja som flöt från hans grav. Ibland utsöndrades mannat som ett pulver som kunde samlas in ovanpå graven.

357 flyttades hans reliker från Patra till Konstantinopel och Kardinal Baronio kommenterade vid den tiden att detta fenomen vid Andreas grav var känt över hela kristenheten. Mannat samlades in och delades ut som reliker.

Vid det 4:e korståget 1204, tog Kardinal Peter av Kapua Andreas ben och lade dem i en urna av silver och flyttade dem till katedralen i Amalfi. På 1300-talet upptäcktes återigen den mannaliknande substansen inuti graven i Amalfi.

1462 flyttades relikerna till Rom och 1964 återfördes Andreas huvud tillbaka till Patra. 2008 återfördes Andreas huvud till Amalfi.

 När det gäller relikerna i Amalfi, så glömdes dessa bort ända till år 1603, då en byggnadsarbetare upptäckte graven vid restaureringsarbete i kyrkan. Relikerna samlades ihop och bevittnades av biskopen och borgmästaren, som också skrev ett bevittnat dokument och lade i graven. Graven glömdes dock återigen bort tills en ny restaurering utfördes och relikerna återigen hittades den 28/1 1846. Nu flyttades silverurnan med Andreas reliker till en plats under högaltaret och en silverskål tillverkades för att samla in mannat från relikerna. Sedan dess kommer det manna från relikerna varje år den 28/1, vid Basilikan i Amalfis större högtider och fr a den 30/11 när Andreas dödsdag firas. Ända sedan 1908 har man skrivit upp mängden manna som samlats från graven och det har även visat sig att läsandet av trosbekännelsen eller syndabekännelsen kan få manna att utsöndras. Den hittills största mängden manna som uppsamlats var den 28/1 1933, då man samlade in 15 glasrör med manna. Denna mannautsöndring har alltså fortsatt ända från fornkyrkan och in i våra dagar! Ett mäktigt brödunder, som på sätt och vis är en slags fortsättning på det brödunder som Andreas själv fick uppleva, när han bar fram pojkens 5 kornbröd, som sedan välsignades av Jesus! Andreas har kanske inte gjort mycket väsen kring sin egen person medan han levde, men efter sin död, så har hans reliker gett ett mäktigt vittnesbörd och gör detta fortfarande.

Källor från internet, fr a:
http://www.12apostlesofthecatholicchurch.com/andrew.html

Krister Tano