.ortodox tro

Apofatisk och katafatisk teologi


Den apofatiska teologin har i vår tid blivit ett gömställe för agnosticism och kristofobi. Den ortodoxa apofatiska teologin som dessa heretiker hänvisar till är i själva verket raka motsatsen: den är ett kliv ner i Guds djupaste mysterium, där Moses mötte Gud medan Israels barn fick stanna vid den katafatiska kunskapen. Bara Moses fick kliva ner i mörkret och skåda Gud utan att se något, avklädas allt för att kunna möta Gud som är på andra sidan allt, där inget finns. Den ortodoxa apofatiska teologin stärker den katafatiska tron på en enda Gud i tre hypostaser. Den falska apofatiska heresin sätter sig på Moses stol och förnekar eller förringar Kristi uppståndelse och Hans försoningsverk. Om man inte vill bekänna Gud tar man till apofatisk teologi som är identisk med agnosticism och kristofobi.
   Jesus och apostlarna använde den katafatiska teologin för att vi överhuvudtaget skall kunna omfatta Gud i tro. När vi ortodoxa säger att Gud är ljus uttrycker vi oss katafatiskt, men vi är medvetna om att Gud inte är identisk med skapat ljus. Inte heller tände vi ett ljus för att ersätta Guds närvaro.
   När det sägs om Kristus på Tabor att hans ansikte sken som solen och att hans kläder blev vita som ljuset så måste vi komma ihåg att evangelisten använder ett katafatiskt språk. Det var det oskapade ljusets närvaro som fick lärjungarna att blunda, somna, kasta sig ner för berget, ja, att vilja bosätta sig där. De var i Mose mörker. Sinais mörker och Tabors ljus är samma oskapade verklighet.
   Varför är den apofatiska teologien så viktig för ortodoxa Kyrkan att vi riskerar missbruk av den? Jo, för att Gud alltid är större än våra begrepp. Hans namn är mångtydigt och Hans väsen är obegripligt. Vilka egenskaper vi än ger och tillmäter Gud kan vi aldrig påstå att summan av dessa är Guds väsen. Visst är Han det sanna Varat, men Han står ju över allt vad vara heter. Han är rättfärdig och sann, men Hans kärlek går långt utöver dessa begrepp och när vi säger att Han är kärlek, måste vi veta att detta är ett jordiskt närmevärde. Han är inte summan av våra begrepp och Han är inte allestädes närvarande, oföränderlig, fullkomlig, ty dessa begrepp leder genast till logiska problem och Gud står över logiken. Vi kan inte beskriva Gud sådan Han är, vi kan bara säga vad Han inte är. Detta är den apofatiska teologien.
   Georges Florovsky säger att Gud också är bortom våra negationer, ty Han är ingen själ, ingen idé, ingen fantasi, ingen uppfattning vi hyser, inte liv, inte tanke, inget objekt som man kan lära känna och förstå ty Han är bortom förståelse och begrepp. Gud kan vi bara lära känna när vår ande vilar, i icke-vetandets frid som inte är detsamma som att sakna kunskap, utan en kunskap som är bortom det vi kallar kunskap. Detta kallar vi skådande, theorein. Detta är vad jag benämner noetisk kunskap, den som vi får i det noetiska mötet, där vi lär känna Gud genom förening med Honom i den helige Ande genom Kristus.
   De heliga fäderna Dionysios Aeropagita och Gregorios av Nyssa beskriver det noetiska apofatiska uppstigandet till Gud som frånvaro av yttre sinnen. Det är att stiga upp med Moses. Även David har skådat detta ty han säger i 2 Sam. 22:12-13: ”Och Han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.”
   Apofatisk teologi beskrivs bäst genom att man sätter ett o eller icke framför adjektivet: ofattbar, osynlig, icke-varande osv. Man kan också använda ordet över och super/supra för att beskriva detta: överjordisk, supervetenskaplig, till och med Hypertheos för att citera Dionysios Aeropagita. Ytterligare en möjlighet är att använda paradoxer: det gudomliga mörkret, icke-vetande för supravetande och att se det som ej kan ses, att fatta det ofattbara. Ja, allt detta som ni känner igen från våra kanon.
   För det mesta talar vi om Gud med katafatisk teologi. Den har sina begränsningar och den leder inte till de gudomliga djupen, där orden tystnar, där förnuftet slocknar, där all mänsklig kunskap tar slut, den leder inte där Gud är. Själen kan möta Gud, inte genom spekulation utan i bönens djup, där tigandet och ordlösheten tar vid.

Denna hemlighet är svår att fatta. Den glider i väg och flyr den som tror att han nått fram till den. Och ändå är Gud, som är fjärran från människan, nära henne. O, detta outsägliga under! Jag är en Gud som nalkas er, säger Herren, fastän jag till mitt väsen alltid undgår era sinne. Så är det. På vad sätt skulle den Oskapade kunna närma sig det Han skapat? Och ändå omger Han oss i sin allsmakt. Han följer oss alltid, Han gör oss alltid gott, Han leder och förblir hos oss och Han täcker oss alla i sin omfamning. Därför utbrister Moses, som är övertygad om att människan i sin vishet inte kan förstå Gud: Visa dig för mig! Och han försökte tränga in i molnets mörker, där Guds röst dånade. (Jfr. 2 Mos. 24:16). Moses ville nämligen begripa existensens djupaste och onåbara hemligheter. Men Gud är inte i något moln. Han är utanför alla begrepp, Han står inte under tidens lagar, Han saknar materiella egenskaper -- Fastän himlen kallas Hans boning, är Han dock inte där – Han endast vilar där, nöjd med sitt skapelseverk.
(Klemens av Alexandria)

Det är inte lätt att lära känna Fadern, universums skapare, och även om ni skulle finna Honom, kan ni inte till fullo beskriva Honom, ty Hans väsens hemlighet kan inte beskrivas med ord, till skillnad från andra läror, säger sanningen ärliga vän Platon. Han hade utan tvekan hört, vad man sagt om en annan vis man, nämligen Moses: när Moses gjorde sig redo för att stiga upp på berget för att se denna, den största av alla noetiska hemligheter, ansikte mot ansikte, måste han förbjuda folket att följa dessa mystiska uppenbarelser. Och det säges i ordet: Moses närmade sig det mörka molnet, där Gud var. (2 Mos.20:21). Eller som det står i den slaviskspråkiga texten: ”Och Moses steg in i mörkret, där Gud var.” Alla förståndiga människor begriper betydelsen av detta, nämligen att man inte kan se Gud med sina ögon, inte heller kan man beskriva honom med ord.
(Klemens av Alexandria)

Det är alldeles tydligt att Gud är till. Men vad han är till sitt väsen och till sin natur är helt obegripligt och okänt - - Ej född, utan begynnelse, oföränderlig, oförgänglig - - beskriver ju inte vad han är utan vad han inte är. Om någon vill beskriva ett väsen, måste han naturligtvis förklara vad detta väsen är, inte vad det inte är, men när det gäller Gud är det omöjligt att säga vad han är. Därför är det enklare att förneka allt när man skall tala om Gud, ty Gud är inget av det som de skapade varelserna är - - det betyder förstås inte att han inte finns, utan att han står över allting, även existensen - - Det gudomliga är gränslös och ofattbar och vi kan bara begripa denna hans gränslöshet och ofattbarhet. Det, som vi positivt säger om Gud, handlar inte om hans väsen, utan hans egenskaper. Om du kallar Gud god eller rättvis eller vis, talar du inte om Guds natur utan om hans egenskaper. Om Gud använder man också sådana positiva uttryck som till sin natur är negativa, till exempel att man beskriver honom som mörker när man talar om honom. Vi avser förstås inte mörker, utan att det inte finns något ljus, att han står över ljus och när vi talar om Gud som ljus menar vi att Gud inte är mörker.
(Hl Johannes av Damaskos)

Det sägs i Bibeln att Gud sover (Psalt. 44:24), att han öppnar sina ögon (Dan. 9:18), att vredgas (5. Mos. 11:17), att han vandrar och att keruberna bär honom på tronen (Jes. 37:16). När vi talar om Gud inom ramen för våra begrepp, använder vi samma termer som när vi talar om oss själva. När Gud som ensam vet varför slutar att visa oss omsorg, förhåller sig till oss såsom vore han likgiltig för oss, säger vi att han sover. Och när Gud plötsligt börjar utgjuta sin godhet över oss, betyder det att han öppnat sina ögon - - han straffar oss, det kallar vi hans vrede, ty också vi straffar efter det att vi först blivit vreda - - Vi säger att Gud vandrar, när han handlar än där än här - - Alla andra Guds verk beskrivs på samma sätt, i relation till den fysiska världen.
(Gregorios Teologen)

Tillbaka till Ortodox tro