Den apofatiska teologin har i vår tid blivit ett gömställe för
agnosticism och kristofobi. Den ortodoxa apofatiska teologin som dessa
heretiker hänvisar till är i själva verket raka motsatsen: den är ett
kliv ner i Guds djupaste mysterium, där Moses mötte Gud medan Israels
barn fick stanna vid den katafatiska kunskapen. Bara Moses fick kliva ner
i mörkret och skåda Gud utan att se något, avklädas allt för att
kunna möta Gud som är på andra sidan allt, där inget finns. Den
ortodoxa apofatiska teologin stärker den katafatiska tron på en enda Gud
i tre hypostaser. Den falska apofatiska heresin sätter sig på Moses stol
och förnekar eller förringar Kristi uppståndelse och Hans försoningsverk.
Om man inte vill bekänna Gud tar man till apofatisk teologi som är
identisk med agnosticism och kristofobi.
Jesus och apostlarna använde den katafatiska teologin för att vi
överhuvudtaget skall kunna omfatta Gud i tro. När vi ortodoxa säger att
Gud är ljus uttrycker vi oss katafatiskt, men vi är medvetna om att Gud
inte är identisk med skapat ljus. Inte heller tände vi ett ljus för att
ersätta Guds närvaro.
När det sägs om Kristus på Tabor att hans ansikte sken som solen
och att hans kläder blev vita som ljuset så måste vi komma ihåg att
evangelisten använder ett katafatiskt språk. Det var det oskapade
ljusets närvaro som fick lärjungarna att blunda, somna, kasta sig ner för
berget, ja, att vilja bosätta sig där. De var i Mose mörker. Sinais mörker
och Tabors ljus är samma oskapade verklighet.
Varför är den apofatiska teologien så viktig för ortodoxa
Kyrkan att vi riskerar missbruk av den? Jo, för att Gud alltid är större
än våra begrepp. Hans namn är mångtydigt och Hans väsen är
obegripligt. Vilka egenskaper vi än ger och tillmäter Gud kan vi aldrig
påstå att summan av dessa är Guds väsen. Visst är Han det sanna
Varat, men Han står ju över allt vad vara heter. Han är rättfärdig
och sann, men Hans kärlek går långt utöver dessa begrepp och när vi säger
att Han är kärlek, måste vi veta att detta är ett jordiskt närmevärde.
Han är inte summan av våra begrepp och Han är inte allestädes närvarande,
oföränderlig, fullkomlig, ty dessa begrepp leder genast till logiska
problem och Gud står över logiken. Vi kan inte beskriva Gud sådan Han
är, vi kan bara säga vad Han inte är. Detta är den apofatiska
teologien.
Georges Florovsky säger att Gud också är bortom våra
negationer, ty Han är ingen själ, ingen idé, ingen fantasi, ingen
uppfattning vi hyser, inte liv, inte tanke, inget objekt som man kan lära
känna och förstå ty Han är bortom förståelse och begrepp. Gud kan vi
bara lära känna när vår ande vilar, i icke-vetandets frid som inte är
detsamma som att sakna kunskap, utan en kunskap som är bortom det vi
kallar kunskap. Detta kallar vi skådande, theorein. Detta är vad jag benämner
noetisk kunskap, den som vi får i det noetiska mötet, där vi lär känna
Gud genom förening med Honom i den helige Ande genom Kristus.
De heliga fäderna Dionysios Aeropagita och Gregorios av Nyssa
beskriver det noetiska apofatiska uppstigandet till Gud som frånvaro av
yttre sinnen. Det är att stiga upp med Moses. Även David har skådat
detta ty han säger i 2 Sam. 22:12-13: ”Och Han gjorde mörker till en
hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. Ur glansen framför
honom ljungade eldsglöd.”
Apofatisk teologi beskrivs bäst genom att man sätter ett o eller
icke framför adjektivet: ofattbar, osynlig, icke-varande osv. Man kan
också använda ordet över och super/supra för att beskriva detta: överjordisk,
supervetenskaplig, till och med Hypertheos för att citera Dionysios
Aeropagita. Ytterligare en möjlighet är att använda paradoxer: det
gudomliga mörkret, icke-vetande för supravetande och att se det som ej
kan ses, att fatta det ofattbara. Ja, allt detta som ni känner igen från
våra kanon.
För det mesta talar vi om Gud med katafatisk teologi. Den har sina
begränsningar och den leder inte till de gudomliga djupen, där orden
tystnar, där förnuftet slocknar, där all mänsklig kunskap tar slut,
den leder inte där Gud är. Själen kan möta Gud, inte genom spekulation
utan i bönens djup, där tigandet och ordlösheten tar vid.
Denna hemlighet är svår att fatta. Den glider i väg och flyr den som
tror att han nått fram till den. Och ändå är Gud, som är fjärran från
människan, nära henne. O, detta outsägliga under! Jag är en Gud som
nalkas er, säger Herren, fastän jag till mitt väsen alltid undgår era
sinne. Så är det. På vad sätt skulle den Oskapade kunna närma sig det
Han skapat? Och ändå omger Han oss i sin allsmakt. Han följer oss
alltid, Han gör oss alltid gott, Han leder och förblir hos oss och Han täcker
oss alla i sin omfamning. Därför utbrister Moses, som är övertygad om
att människan i sin vishet inte kan förstå Gud: Visa dig för mig! Och
han försökte tränga in i molnets mörker, där Guds röst dånade.
(Jfr. 2 Mos. 24:16). Moses ville nämligen begripa existensens djupaste
och onåbara hemligheter. Men Gud är inte i något moln. Han är utanför
alla begrepp, Han står inte under tidens lagar, Han saknar materiella
egenskaper -- Fastän himlen kallas Hans boning, är Han dock inte där
– Han endast vilar där, nöjd med sitt skapelseverk.
(Klemens av Alexandria)
Det är inte lätt att lära känna Fadern, universums skapare, och även
om ni skulle finna Honom, kan ni inte till fullo beskriva Honom, ty Hans väsens
hemlighet kan inte beskrivas med ord, till skillnad från andra läror, säger
sanningen ärliga vän Platon. Han hade utan tvekan hört, vad man sagt om
en annan vis man, nämligen Moses: när Moses gjorde sig redo för att
stiga upp på berget för att se denna, den största av alla noetiska
hemligheter, ansikte mot ansikte, måste han förbjuda folket att följa
dessa mystiska uppenbarelser. Och det säges i ordet: Moses närmade sig
det mörka molnet, där Gud var. (2 Mos.20:21). Eller som det står i den
slaviskspråkiga texten: ”Och Moses steg in i mörkret, där Gud var.”
Alla förståndiga människor begriper betydelsen av detta, nämligen att
man inte kan se Gud med sina ögon, inte heller kan man beskriva honom med
ord.
(Klemens av Alexandria)
Det är alldeles tydligt att Gud är till. Men vad han är till sitt väsen
och till sin natur är helt obegripligt och okänt - - Ej född, utan
begynnelse, oföränderlig, oförgänglig - - beskriver ju inte vad han är
utan vad han inte är. Om någon vill beskriva ett väsen, måste han
naturligtvis förklara vad detta väsen är, inte vad det inte är, men när
det gäller Gud är det omöjligt att säga vad han är. Därför är det
enklare att förneka allt när man skall tala om Gud, ty Gud är inget av
det som de skapade varelserna är - - det betyder förstås inte att han
inte finns, utan att han står över allting, även existensen - - Det
gudomliga är gränslös och ofattbar och vi kan bara begripa denna hans
gränslöshet och ofattbarhet. Det, som vi positivt säger om Gud, handlar
inte om hans väsen, utan hans egenskaper. Om du kallar Gud god eller rättvis
eller vis, talar du inte om Guds natur utan om hans egenskaper. Om Gud använder
man också sådana positiva uttryck som till sin natur är negativa, till
exempel att man beskriver honom som mörker när man talar om honom. Vi
avser förstås inte mörker, utan att det inte finns något ljus, att han
står över ljus och när vi talar om Gud som ljus menar vi att Gud inte
är mörker.
(Hl Johannes av Damaskos)
Det sägs i Bibeln att Gud sover (Psalt. 44:24), att han öppnar sina ögon
(Dan. 9:18), att vredgas (5. Mos. 11:17), att han vandrar och att
keruberna bär honom på tronen (Jes. 37:16). När vi talar om Gud inom
ramen för våra begrepp, använder vi samma termer som när vi talar om
oss själva. När Gud som ensam vet varför slutar att visa oss omsorg, förhåller
sig till oss såsom vore han likgiltig för oss, säger vi att han sover.
Och när Gud plötsligt börjar utgjuta sin godhet över oss, betyder det
att han öppnat sina ögon - - han straffar oss, det kallar vi hans vrede,
ty också vi straffar efter det att vi först blivit vreda - - Vi säger
att Gud vandrar, när han handlar än där än här - - Alla andra Guds
verk beskrivs på samma sätt, i relation till den fysiska världen.
(Gregorios Teologen)
|