|
Novgorodskrönikan berättar om aposteln Andreas, som har epitetet ”Den
förstkallade”, eftersom han var den förste att följa Jesus. Andreas
övertalade sin broder Petrus att hänga med. Andreas var ogift, Petrus hade
familj. De var fiskare från Galiléen.
Andreas kom, enligt Novgorodskrönikan, till slavernas land, där han
mötte människor som han hade svårt att begripa sig på. De hade nämligen
byggt en koja i skogen och burit stenar in i den. Sedan eldade de under
stenarna. Inte nog med det! De gick nakna in i detta helvete och piskade
sig med kvistar – trots att de ännu inte ens var kristna. Andreas hade
stött på våra stamfränder som vid den tiden rörde sig i de sydslaviska
trakterna. Därför kan vi kalla aposteln ”Vår Andreas”. De finsk-ugriska
stammarna kom mycket tidigt i kontakt med den kristna tron. Redan på
800-talet fanns det kristna munkar på finsk-ugriska öar, inte långt från
Meänmaa. Kontakterna var på den tiden livliga. Särkilax träkyrka (obs ej
kapell!), helgad till aposteln Andreas måste förstås i denna kontext.
Norra Sverige och norra Finland tillhörde Novgorod och beskattades av
”birka-män” från Novgorod. ”Birka” kallades den måttstock som användes vid
skatteindrivningarna. Ordet finns kvar i ryskan, ”birch” som betyder
spekulation och aktiehandel. Även kvänska stormän tjänade fursten av
Novgorod. ”Birka-männen” (Kampsuherrat) fanns kvar ända till Karl IX:s
tid. Han kallade sig även kvänernas konung och det var han som avskaffade
stormannasystemet.
Kristendomen hade redan kommit till Meänmaa när den med återvändande
vikingar från Miklagård (Konstantinopel) nådde Mellan-Sverige. Många
vikingar döptes där och det var också döpta vikingar som i Gårdarike
(Kiev) lade grunden för Rus. Ryss och ruossi (svensk) är synonymer.
Olof Skötkonung var inte den första svensk som döptes och dopet skedde
inte i Husaby källa. Den är alldeles för liten för att tjäna som dopfunt.
På den tiden döptes alla med nedsänkning och Olof rymdes inte i Husaby
källa. Olof hade en dotter, Ingegerd (född c:a 1000). Hon gifte sig i
Gårdarike (Kiev) och fick Ingermanland som förläning. När hon blev änka
vigdes hon till nunna med namnet Anna. Hon blev senare heligförklarad som
Anna av Novgorod. (Hennes reliker gästar just nu Sverige). Annas bror
Edmund efterträdde Olof och kallades den Gamle. Han motarbetade
Hamburg-Bremen som stödde påvens världsliga maktanspråk. Därför kallade
Edmund biskop Osmundus av London till Skara. Osmundus hade fått sin
teologiska skolning i Ryssland och var alltså ortodox. Edmund gillade
tanken på fria nationella kyrkor som hade gudstjänster på folkets språk,
inte enbart på latin. Denne Osmundus var den som ”först satte stav och
stol i Skara”. När Edmund den Gamle dog, blev det en ”Magnus och Brasse –
politik” i landet. ”Bort bort med Osmundus!” Han kom från fel håll.
Historien reviderades och i skolan fick vi lära oss att Adalvard var rätt
och Osmundus fel. Sanningen är alltså att Osmundus var rättroende och
Adalvard politiker. I vilket fall som helst var det Osmundus som skapade
Skara stift. Det kan inte ens ”Magnus och Brasse-politiken” göra något åt.
Meänmaas historia påminner om svearnas. Segrarna skriver och reviderar
historien. Osmundus gjordes till icke-person.
En smula ironiskt är det att vår vän Edmund den Gamle föll för en
kvänsk sejdad pil på sjön Onega.
Freden i Nöteborg slöts 1323. Meänmaa skulle fortsätta att tillhöra
Novgorod. 1326 slöt fursten av Novgorod fred med Norge. ”Birka-männen”
behöll beskattningsrätten till Ishavet.
I Meänmaa fanns alltså rättroende kristna långt innan Hamburg-Bremen
med svärd och blod lade under sig området. Då hade vår Andreas redan
anlänt till Särkilax.
Översvämningen 1617 drev bort honom. Den 6 augusti 2010 kl. 18.00
återvänder han till Särkilax. Kom och ta emot honom! Folkens biologiska
minne är mycket längre än den historierevisionistiska maktens arm.
Dagens sägelse: ”Vår Andreas är på väg tillbaka, gläd er”!
Bengt Pohjanen
Författare
Vår Andreas återvänder
till Särkilax (2) – kyrkan
(Krönika fredagen
den 6 augusti 2010)
Olaus
Magnus ”Carta marina” från 1539 är den äldsta kartan över Skandinavien;
den är förvånansvärt korrekt. Namnen på platserna stämmer. Fakta faller på
plats och fantasin får vingar. Det märkliga Meänmaa bär på myt och sägen.
Kungarna Tengillus och Agrimus, deras krigare, jägare och fiskare befolkar
landet som Olaus besökte. Här dyrkas okända gudar som bor på heliga
platser. Och mitt i denna fantastiska kulturella flora står Särkilax
kyrka, vigd och välsignad till aposteln Andreas, den förstkallade.
Kyrkan är tydligen mycket äldre än vad vi hittills trott. I ensamt
majestät stod hon som en kristen symbol för hela Nordkalotten. Här fanns
regionens första kyrka. Olaus Magnus nämner Piteå, Luleå, Kalix och
Torneå, men i jämförelse med Särkilax kyrka är nämnda platser bara bönhus.
Meänmaa var ett betydande handelscentrum. I sin ”Historia om de
nordiska folken” (1555) förklarar Olaus varför: ”Denna stad har ett
särdeles vackert och förmånligt läge och ingen plats i hela världen upp
emot Nordpolen är mer välbesökt än detta Torneå. Här församlas vitryssar,
lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svenskar, tavaster och helsingar.”
Men inte ens detta kan tävla med Andreaskyrkan i Särkilax.
Särkilax kyrka verkar redan under Olaus tid ha varit i dåligt skick.
Den hade sjunkit ner i lera. Kyrkan var av trä. Även ärkebiskopen Jakob
Ulfsson i Upsala nämner Särkilax 1482.
Andreas vördades som jägarnas skyddshelgon vilket vi kan förstå av
Övertorneå församlings sigill från 1600-talet: en räv som springer framför
ett kyrkotorn. Räven återfinns i dag i kommunens vapen.
Nu är det dags att göra något av denna vår fantastiska historia. Nu
öppnar jag en första dörr till vår gömda, glömda och förnekade historia.
Dörren till Särkilax leder inte bara bortom den lutherska och
romersk-katolska tiden. Den leder in i ”Faravids rike”. Om två år kan ni
besöka det på Luppioberget. Jag skriver på berättelsen nu.
Svenskarna byggde stenkyrkor, novgorodborna av trä. Meänmaa hörde till
Novgorod och efter freden i Nöteborg (1323) var Västerbotten och
Norrbotten underställda Valamo kloster i Ladoga. Meänmaa skyddades alltså
av aposteln Andreas när Riksrådet i strid med fredstraktaten gav området
till ärkebiskopen i Upsala. Träkyrkan i Särkilax var dock äldre än så och
i den fanns många ikoner, bland dessa förstås aposteln Andreas, liksom
Gudaföderskan Maria, Kristus och personer ur Gamla och Nya Testamentet
samt kyrkans historia. Detta bekräftas av många källor. När kyrkan hamnade
under påvedömet tillkom statyer.
Man kan ha olika uppfattningar om Särkilax kyrka. Mina antaganden är
lika goda som andras. Kyrkan är ursprungligen byggd av Novgorod, en gammal
helig plats, kanske ändå äldre än så. Så kom den stora översvämningen som
spolade bort alltihopa. Kanske var det den stora Handen som låg bakom 1617
års händelser.
Olaus är inte det enda vittnet. Det äldsta är en portugisisk köpman och
diplomat vid namn Damianus á Goes. Han skriver i Descriptio Lappiae: ”I
det östliga Lappland är en församling, S:t Andreas, belägen på 86 graders
nordlig bredd. Den är berömd för sitt storartade och dyrbara tempel samt
för lärda och i de heliga skrifterna kunniga män.” Han beklagar dock att
Birka-männen och prästerna är lata och att de struntar i människorna.
Låt oss tillsammans göra Särkilax åter stort och berömt som en plats
dit besökarna strömmar för att känna historiens varma och läkande vindar.
Vår Andreas återvänder till Särkilax den 6 augusti 2010, klockan 18.00!
Kom och ta emot honom!
För 700 år sedan sjöng man denna strof till Andreas:
”Helige Andreas, du den förstakallade av apostlarna och broder till
apostlarnas ledare, bed alltets Herre, att Han måtte giva världen fred och
våra själar stor barmhärtighet.”
Snart ljuder den åter vid Särkilax. Människans biologiska minne är
längre än politiska dagsländor.
Dagens sägelse: ”Undervisa dock inte en dåre, han kommer att håna dig”!
Bengt Pohjanen
Författare |