Pilgrimsresa till Grekland

September 2012
 
återberättad med ord (Elena Loshakova)
och i bild (Manolis Papadopoulus)

En gång i det forna Grekland seglade alla atenska krigare, med en av Elladas största hjältar Jason i ledningen, iväg med skeppet ”Argo” för att hämta det gyllene skinnet. Efter ett långt äventyr återvände de till Grekland med sitt kap.
Denna berättelse är förmodligen den enda myten i hela grekiska mytologin som har ett lyckligt slut. Under vår resa på Peloponnesoshalvön tänkte jag på den här myten. Vi var tretton personer och de flesta av oss satte sin fot på Elladas mark för första gången. Jag tror inte jag har fel då jag påstår att var och en av oss under den här pilgrimsresan letade efter sitt gyllene skinn, d v s sin Sanning.

När f. Benedikt för inte så länge sedan nämnde att Sofia institutet firar sitt 20 års jubileum i år, så föddes spontant en ide om att fira denna händelse. Det skedde samtidigt med f. Benedikts första bekantskap med några böcker skrivna av en grekisk metropolit Hierotheos (Vlahos) från Nafpaktos. Fader Benedikt blev gripen av böckernas innehåll och ville möta författaren personligen. Det kan kännas som en slump men vi troende vet att allting sker av Guds vilja.

På f. Benedikts begäran hade Manolis tagit kontakt med f. Hierotheos och fått en inbjudan att besöka Nafpaktos i september. Tack vare Krister, Lotta och Manolis fick vi, tretton pilgrimer, ett innehållsrikt program med en träff med metropoliten som huvudpunkt och med en bilresa runt hela Peloponnesos genom Patra till Kalamata och vidare till Sparta och Mystras som ytterligare programpunkt.

Det var en oförglömlig resa, rik på många händelser och känsloupplevelser. Ett oförglömligt intryck lämnade de två intensiva och lärorika dagarna med f. Hierotheos. De var fulla av berättelser, samtal, frågestunder, besök på de närliggande klostren och sist men inte minst gudstjänster.
En av gudtjänsterna, den på Johannes Döparens kloster (St Johannes Vovokus), hade ett oväntat innehåll och blev minnesrik. Gudstjänsten bestod av en enda Jesusbön, vilken prästen upprepade oavbrutet under en timme.
Jag kan inte tala för alla, men för min del kom jag ut ur kyrkan alldeles omskakad och förundrad. Inte ens det dukade bordet som de flitiga nunnorna gjorde i ordning för oss eller deras hjärtliga mottagande kunde föra mig ur mitt tillstånd, min förbindelse till något som i mitt andaktsliv ännu är outforskat. I teorin vet vi att det var hesykaster som praktiserade Jesusbönen på berget Athos, men när vi konfronterades med ”den noetiska gärningen” i praktiken upplevde vi vår okunnighet och maktlöshet inför Gud.

Mötena med f. Hierotheos avslutades med en intressant diskussion i Guds Moder Snabbhörares (Panagia Gorgoepikoos) kloster där vi tackade metropoliten själv och även hans sekreterare f. Kalinikos, tolken Fillipidis och alla troende i det fina Nafpaktos. Jag minns en ung nunna, Paraskeva när vi tog farväl av nunnorna. Hennes ansiktsuttryck då hon fick veta att f. Benedikt och m. Monika har fem barn och 14 barnbarn och att Monika dessutom målar ikoner var storslaget. Paraskeva blev otroligt fascinerad och presenterade med lika stor glädje sin kyrkliga familj.

Efter de fina dagarna i Nafpaktos åkte vi vidare mot Peloponnesos erövring. Vi besökte Patra där aposteln Andreas korsfästes och slutade sina jordiska dagar. Vi stannade en dag i Olympia för att besöka den för hela världen berömda platsen varifrån traditionen med Olympiska spel härstammar. Där i tystnaden, kring återstoden av den forna basilikans väggar, andades allt frid och vi sjöng ”Fader vår”.

Nästa dag badade några av oss i Ioniska havet i Kalamata och därefter väntade den stridlystna staden Sparta på oss. Staden hade tyvärr förlorat all sin forna storhet. Däremot uppfylldes våra förväntningar av Mystras, som var en befäst stad i Morea (numera kallat Peloponnesos). Staden grundades år 1205 efter erövringen av Konstantinopel under det fjärde korståget. Mystras var även det sista lärocentret för bysantinsk vetenskap. Här kröntes den siste bysantinske kejsaren Konstantin XI Palaiologos som sedan åkte till Konstantinopel för att överta tronen. År 1989 förklarades ruinerna med fästningen, palatsen, kyrkorna och klostret som världsarv.

Givetvis är det gyllene skinnet bara en mytologisk gestaltning av människans eviga strävan mot det okända som i forna hedniska Grekland blev förklarad på det sättet. Kristendomen har bearbetat och förändrat mytologin och nu letar varje kristen efter sin väg till Sanningen. Vägen kan bli så lång som hela livet. Vår vandring på den av Gud bevarade Elladas mark, där kristendomen slagit sina rötter och vuxit fram, är en del av denna Väg. Amen